Sex vattenfall, en chokladfabrik och en ofrivillig predikan

Sex vattenfall och en chokladfabrik hann vi med i går, när Maria och jag gjorde en liten landsvägsturné i North Carolina, på andra sidan om Appalacherna. En hel del vackra vyer blev det längs vägen. Det är helt klart vackert i bergen.

Idag har vi varit och badat vid Big Ridge State Park. Ett hundratal meter bort höll en församling friluftsgudstjänst. Vi undrade först om det var hörselskadades förening som hade möte för pastorn skrek med en tordönsstämma så det hördes över hela trakten. Jösses vad han eldade upp sig emellanåt!

Fåglar i spisen

Jag har fåglar i spisen. Det kvittrar och låter där inne då och då och dessutom hör man vingslag. Det handlar visserligen om den öppna spisen och inte spisen där jag lagar mat. Tack och lov. Men någon fågel har i alla fall uppenbarligen byggt bo och lagt ägg någonstans i skorstenen. Och nu har dom kläckts. När mamma och pappa fågel kommer, så kvittrar dom något alldeles vansinnigt. Inte så det stör, men ändå. Av ljudet att döma verkar boet sitta någanstans strax ovanför spjället allra längst ned, men det måste vara en ganska lång väg upp ur skorstenen i så fall.

Jag har i alla fall inte hjärta att öppna och sota. Dom gör väl ingen skada på huset hoppas jag, men det vete sjutton hur ungarna ska ta sig ut, när det blir dags.

Fortsättning följer, förmodar jag.

Så tuktas en argbigga

Igår såg jag så tuktas en argbigga för andra gången i livet. Första gången var för drygt 20 år sedan. Då måste det ha varit någon som fått för sig att Stockholmstraktens skolelever behövde lite kultur och bildning och som uppenbarligen ansåg att en balettuppsättning av Shakespear på Kungliga Operan var det perfekta valet för mellanstadiet. Det tyckte inte riktigt den skräniga skaran av skolelever som fyllde operan till sista plats. Och knappast balettensambeln heller. Det var inte den mest tacksamma publiken dom spelat inför vågar jag påstå.

Den här gången var det helt frivilligt som jag såg pjäsen. Det gjorde jag tillsammans med Maria i Knoxville där Tennessee Stage Company bjöd på gratis skådespel till folket på stadens stora torg. Både skådespelare och publik skötte sig bra och det var en trevlig kväll.

Längst upp och längst ned

I torsdags kväll var jag och hämtade upp Maria på Tyson McGhee Airport utan för Knoxville. Idag har vi gjort återbesök i traktens främsta turistmål: The Smokies. Nationalparken och bergen alltså. Vi klarade av både högsta punkten Clingmans Dome och vad som väl kan kallas den lägsta, nere under marken i Tuckaleechee Caverns. Recensioner på Marias blogg...

Norrmän och amerikaner

Ni har väl förmodligen hört att det behövs tre norrmän för att skruva i en glödlampa? En som håller i lampan och två som snurrar honom i cirklar. Jag känner inte till metoden, men samma antal amerikaner behövs i alla fall för att byta en säkring.

Jag gjorde nämligen en felanmälan igår eftermiddag. Det saknades elektricitet i ett antal vägguttag i ett lab. Förmodligen en propp som hade gått efter ett åskoväder. En ensam svensk hade väl antagligen kunnat åtgärda problemet, men enligt uppsatta varningsskyltar så förväntas man inte ge sig på sådana farligheter. Så jag felanmälde i god ordning. I förmiddags dök hjälpen upp. Inte bara EN elektriker. Och inte två. Utan tre stycken herrar som undrade var det var problem med elen. Jag visade och några minuter senare var det avhjälpt. Jag såg inte vad dom gjorde, så jag vet inte om det var en som höll i säkringen medan dom andra snurrade honom, men det är i alla fall lite typiskt för hur det går till här ibland. Då och då kan det dyka upp en liten delegation på jobbet, som allihop har till uppgift att exempelvis kontrollera ventilationen eller brandsläckarna. Jag rapporterade för ett tag sedan om att det går åt två anställda vid kassan i snabbköpet. En som ser till att ta betalt och en som packar varorna i plastkassar. För att köra buss kan det krävas tre personer. När jag åkte mellan två av New Yorks flygplatser förra våren köpte man först en biljett av en dam på busshållplatsen. Sedan hejade man på chauffören och klev på. Efter ett tag gick det runt ytterligare en person och klippte biljetterna. Kanske inte det mest effektiva systemet. Ibland får man intrycket att man arbetar enligt metoder från de gamla kommunistländerna i Östeuropa.

Det kanske är så att det är amerikaner som avses i vitsarna om hur många norrmän det behövs för att göra olika saker? Och det kanske inte är Norge som är den sista Sovjetstaten?

Dagstidningar

Dagstidningar köper man inte vid kassan i exempelvis snabbköpet eller bensinmacken här i USA, så som man gör i Sverige om man vill ha sig ett lösnummer. I USA köper man sin tidning i en automat utanför affären. Där slänger man i några quarters och tar sedan sin tidning. Tidningarna här är oftast lika breda som tabloidformatet, men mycket större på höjden. Och utan häftning.

Något som tycker är lite konstigt är att det saknas kvällstidningar av typen Aftonbladet och Expressen. Här verkar det som att alla dagstidningar faktiskt ägnar sig åt riktiga nyheter och inte fokuserar på dokusåpakändisars silikonbröst och den senaste utvecklingen på Allsång på Skansen. Sådana nyheter finns det speciella tidningar för här. Så att man slipper läsa om vad som händer i världen överhuvudtaget, får man förmoda.

Jag är inte någon flitig läsare av dagstidningarna får jag medge, men blad som New York Times och Washington Post och den lokala Knoxville News Sentinel uppfattar jag som seriösa tidningar, på gränsen till tråkiga. Och det är lite märkligt att det inte finns åtminstone någon tidning med dålig smak och förkärlek för skvaller.

Något annat som är märkligt är att de konservativa här i landet konstant beklagar sig över snedfördelningen i media till de liberalas fördel. Tidningarnas åsikter delas inte av folket, hävdas det. Om det nu är så, borde det ju finnas en gigantisk oexploaterad marknad. Så varför i hela världen startar inte någon driftig människa en konservativ dagstidning?

Eriks öden och äventyr

Min gode vän Erik är ute på resande fot i Indien och rapporterar på adressen http://erik.2good.nu. Med tanke på hur roande hans reseskildring från Sydamerika var förra året så kan man se fram emot en underhållande läsning.

Det andra universitetet

Lärdomsstaden Uppsala stoltserar med två stycken universitet. Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Det förstnämnda går i Uppsala vanligen under benämningen Universitetet. Som om det bara funnes ett enda. När jag gjorde förflyttningen från det stora till det lilla universitetet i staden i samband med att jag började doktorera fick jag lära mig av med den ovanan. Åtminstone i fikarummet på jobbet. På SLU kallar man inte Uppsala universitet för Universitetet! Där vet man att det minsann finns två lärdomssäten i staden. Men att Uppsala universitet är mer välkänt bland svenska folket och även utomlands är det ingen tvekan om.

När man är på markvetarkonferens däremot, då är det SLU som är det välkända universitetet. Det var flera gånger som jag pratade med utländska forskare som undrade var jag hade hållit till i Sverige. Och säger man Uppsala helt kort, så associerar dom direkt till SLU. Någon började prata om Agricultural University och någon annan började rabbla upp namnen för honom bekanta forskare som jag kunde associera till SLU. Ser man till det svenska deltagandet på konferensen för ett par veckor sedan så var det en handfull personer från SLU (både från Uppsala och Umeå) medan Universitet däremot lyste med sin frånvaro. Definitivt är det så att när det gäller markvetenskap så är det SLU som är det mest välkända, medan Uppsala universitet är det andra universitetet.

Världsberömda Herräng

När jag kom till konferensen i Santa Cruz i förra veckan frågade den sommarjobbande studenten som skötte incheckningen varifrån i Sverige jag kom. När jag sa att jag hade bott i Uppsala, kommenterade hon att där i närheten hade hon minsann varit på dansläger.
– Herräng kanske… ? undrade jag. Och visst var det så. Herräng Dance Camp är nämligen det största och mest välkända lägret för swingdans (Lindy hop/jitterbug, Boogie Woogie, Balboa, Stepp) i hela världen. Lägret pågår som bäst just nu i den lilla Uppländska orten, där det sannerligen inte bor många själar. Den enda butiken på orten överlever sannolikt tack vare de fyra lägerveckorna varje sommar. Lågstadieskolan på orten är nedläggningshotad, vilket man kan förstå eftersom det knappt bor någon där. Det kan i sin tur bli ett hot mot lägret eftersom skollokalerna är en viktig bas för lägret.

Själv har jag varit där tre gånger tillsammans med Maria och det har alltid varit väldigt roligt. Lägrets största profil är otvivelaktigt Frankie Manning, som fyllde 92 i år och som var en av de bästa och mest inflytelserika dansarna när det begav sig på 30- och 40-talen. Han medverkade bland annat i filmen Hellzapoppin från 1941, som innehåller en oöverträffad danssekvens. Frankie både koreograferade och dansade själv. Länk till dansscenen finns här . Helt otrolig. Frankie är dansaren med hängselbyxor som kommer in ungefär halvvägs i filmen.

Härifrån Knoxvilletrakterna åker det två personer till lägret i år. Jag ska väl inte säga att alla dansare man pratar med här borta känner till lägret. Men Herräng är nog mer välkänt bland swingdansare i Knoxville än bland Uppsalabor i allmänhet skulle jag tro.

Svalka

Det är skönt med lite svalka. Idag har vi haft 27 grader här i Oak Ridge. Detta kombinerat med en rätt låg luftfuktighet och en lätt bris gör att det känns väldigt behagligt. Annat var det i måndags, då vi hade 35 fuktiga, kvalmiga grader och vindstilla. Puh!

Men nu är det som sagt annorlunda. Idag var det riktigt behagligt att ta en springtur på eftermiddageen efter jobbet. Det känns nästan som svensk sommar, faktiskt.

Bilder som bedåra?

Jag har lämnat Santa Cruz och befinner mig nu i Sonora, en liten vildavästernstad, som byggdes upp under guldruschens dagar. Men de senaste två dagarna har jag varit i Yosemite National Park. Där finns det gott om vacker natur och fantastiska vyer! Bilderna här är bara ett litet urval av vad parken har att erbjuda. Och två dagar är alldeles för kort för att hinna se allt som man skulle vilja hinna med.

I morgon bitti bär det av mot Tennessee igen.

På konferens

University of California Santa Cruz ligger utslängt i en skog utanför stan, med olika colleges här och där bland redwoodträden. Det är där jag befinner mig på konferens. Det är en väldig aktivitet på området. Själva läsåret är avslutat, så studenterna har åkt hem för sommaren, men nu är det annat som händer. Förutom markvetarkonferens så är det ungdomar på tennisläger och cheerleadingläger och dessutom ett mandolinsymposium här på campuset. Universitetet ligger ganska högt beläget med utsikt över Stilla havet. Åtminstone borde det vara utsikt över havet, men det har legat dimma ut över bukten nästan hela tiden så, man kan bara ana att det faktiskt ligger där. Igår drog jag i alla fall på mig springskorna och tog mig ned till vattnet, så jag kan bekräfta att Stilla havet existerar. Men hugaligen vad kallt det var. Inte för att jag badade, men jag kände på vattnet och ett dopp i den Stockholmska ytterskärgården är förmodligen behagligare. Och det brukar ändå kunna bita ganska bra i skinnet.

Två dagar av tre på konferensen är avklarade och det har varit väldigt bra hittills. Jag hade min presentation nästan först av alla och det gick väl ganska skapligt i alla fall tycker jag. Det är himla bra att vara först. Dels kan man slappna av och behöver inte tänka på sin egen presentation mera, dels så är det väldigt lätt att träffa andra människor som har hört ens föredrag. Att träffa människor och knyta kontakter är nog det viktigaste på sådana här tillställningar. För en del av dem man träffar, har man läst deras artiklar, men naturligtvis ser dom aldrig ut som man har tänkt sig att dom ska se ut. En del som man pratar har dessutom läst mina egna artiklar, vilket ju känns roligt. Men jag ser väl inte heller ut som jag borde, förmodar jag.

Sang till Norden?

Jag har just satt på TV:n för att se Tyskland-Sverige på ABC. Nationalsångerna har just spelats och den svenska kallade man för "Sang till Norden". Låter väl mer som ett bridgebud?

Kalifornien nästa

På måndag tar jag flyget till San Jose, Kalifornien. Jag ska på konferens i Santa Cruz från måndag tll torsdag. Ser fram emot att åka dit, lyssna på föredrag och träffa en massa männsikor som jobbar med likande saker som jag. Jag ska göra ett framträdande själv också. Lite nervöst, men min presentation kommer som en av de första, så sedan kan man slappna av och glida runt resten av veckan.

Efter konferensen är planen att åka till Yosemite National Park över helgen.

Sommarsolståndet

Då var det 21 juni och vi har sommarsolstånd. Här är klockan strax efter nio och solen har just gått ned bakom bergen. Solens nedgång skedde 20:57, men det är fortfarande s.k. borgerlig skymning ett litet tag till. Eftersom jag bor i västra delen av tidszonen så har jag lite ljusare på kvällen och lite mörkare om morgonen än vad jag egentligen borde ha här. Jag bor nästan precis vid den 36:e breddgraden, som jag passerar varje gång jag tar mig till och från jobbet och som faktiskt även går rakt genom Gibraltarsundet på andra sidan Atlanten.

Men ljusare än så här blir det tydligen inte om kvällarna.

Skunk

Före helgen hade jag inte sett någon livs levande skunk. Bara känt lunkten. Men i helgen har jag sett två stycken och en av dom fick jag på bild dessutom. Trodde det var en liten knähund först!

Festival

Varje liten landsortsby med självaktning i Sverige har ju sin egen festival där det säljs krimskrams och dricks öl ur plastmugg. Även Oak Ridge har ett eget evenemang: ”Secret City Festival” som pågår nu i helgen. Jag tog en sväng till festivalområdet idag och kollade läget. Där var det full kommers. Det var mängder av stånd med ett tämligen brokigt utbud. Traktens antikhandlare verkade i alla fall ha en högtidshelg för det var mängder av olika handlare som sålde diverse gamla prylar av skiftande kvalitet. Allt från kamelsadlar till gamla medaljer och oljemålningar. Dessutom passade kandidaterna till lokalvalen på att visa upp sig och dela ut kampanjmaterial. Den lokala roddklubben, ett par olika organisationer för övergivna husdjur, abortmotståndare, välgörenhetsorganisationer och Tai-chiutövare hade också slutit upp. Medan jag var där underhöll den lokala bruksorkestern Oak Ridge Community Band med bleckblåsmusik. När dom tystnat drog den stora bataljen igång. En stor del av parken hade nämligen reserverats för ett iscensättande av en eldstrid i sann 2:a världskrigsanda. Dom hade dragit in en imponerande mängd gamla fordon, tält och annan rekvisita i 40-talsstil i parken som förvandlades till ett slagfält. Det beige laget anföll under kraftig eldgivning det gröna lagets läger, som försvarade sig tappert mot angreppet. Det sparades sannerligen inte på krutet från någon av sidorna! Efter att ha beskådat detta spektakel drog jag mig vidare efter att ha försett mig med en gratis flaska vatten från en av stadens baptistkyrkor. På flaskan kunde man läsa hur man uppnår frälsning: A. Erkänn att du är en syndare. B. Tro på att Jesus är den enda vägen till himlen. C. Anförtro ditt liv till Kristus genom att överlämna kontrollen till honom.

Så går det till på festival i Oak Ridge! Inte en plastmugg med ljummen öl så långt ögat nådde.

Fotbolls-VM

Fotboll är något som jag huvudsakligen följer vart fjärde år. Allsvenskan och den italienska och engelska ligan och alla de andra ligorna som visas på TV och diskuteras i tidningarna tycker jag är ganska ointressant. Fotbolls-VM tycker jag däremot är roligt, just för att det bara är vart fjärde år och att alla de bästa är med. Inte som i hockey där det är några B-lag som spelar varje år eller som i simning där dom simmar bröstsim, ryggsim, fjärilsim, och frisim, medley och lagkapp i lång och kort bana på tusen olika distanser. Alla får medaljer.

Kvällens match var en riktig rysare vad jag förstår och jag följde den sporadiskt via nätet på jobbet. Försökte titta på målet på nätet ikväll, men si det gick inte. SVT och TV4 har inte rättigheter att visa VM utanför Sverige och min IP-adress dög inte. Däremot gick det bra att lyssna till Lasse Grankvist på radiosporten. Bra underhållning det också!

The Smokies

Idag tog jag en sväng till Smoky Mountains. Några bilder därifrån kommer här:

Kassar vid kassan

Vid kassan i snabbköpet hittar man en av de små kulturskillnaderna mellan Sverige och USA. I Sverige gäller det att försöka hålla sig någorlunda fokuserad när man kommer fram till kassan - det gäller ju att komma ihåg att man ska plocka på sig en eller ett par kassar att lägga varorna i. Om man nu inte har med sig en egen tygkasse förstås. I USA behövs inte detta. Plastkassar förses man nämligen med från personalen. Och dom inte bara tillhandahåller kassarna, utan dom packar dom dessutom. Ibland packar personen som står i kassan själv och ibland finns det en extra person vars primära uppgift är att packa ned varorna! Så upp med varorna på bandet bara och betala och sedan har man sina varor packade och klara.

Nackdelen är bara den att dom har så usla kassar i det här landet. I Sverige har vi rejäla kassar i kraftig polyetenplast, som visserligen kostar en krona eller så och som man får packa själv, men dom är hållbara och rymmer en hel del. Kan dessutom användas efteråt som exempelvis soppåsar eller för transportförvaring av smutsiga orienteringsskor. I USA däremot får man sakerna nedstoppade i små prassliga påsar, som visserligen inte kostar något extra. Kassarna rymmer väl kanske hälften av en svensk kasse (allt är inte stort här borta!) och användningen av begagnade kassar är därmed mer begränsad. Personalen packar dessutom kassarna högst halvfulla, så resultatet blir att om man i Sverige hade kommit hem med två kassar från affären, så kommer man här istället hem med åtta kassar dinglande runt benen. Man har dessutom ingen aning om var man har de olika sakerna eftersom man inte fått packa själv. Nu ligger det ju inte mer än kanske tre, fyra varor i varje kasse så det löser sig rätt snabbt, men ändå.

Jag undrar lite vad personalen skulle tro om man kom med en egen tygkasse till kassan. Förmodligen skulle man betraktas som fullständigt stollig.

Var finns republikanerna?

Tennessee är en delstat med en hög andel republikaner. I senaste presidentvalet blev det 57% till Bush och 43% till John Kerry till exempel. Båda senatorerna från Tennessee är republikaner, varav Bill Frist är en av de mest tongivande och en tänkbar presidentkandidat i nästa val. I representanthuset sitter det däremot en jämn fördelning av demokrater och republikaner. Guvernören i Tennessee är faktiskt också demokrat. Det senare lär dock mest bero på att den förre republikanske guvernören var ett riktigt stolpskott.

Man skulle därmed kunna tro att man skulle träffa en massa Bushanhängare här, men det är det sannerligen inte något som det finns gott om på jobbet i alla fall. Det är inga vackra ord som sägs om republikanerna och deras politik. Bush själv är i stort sett "var mans niding" och det är nog inte många som håller med om Göran Perssons uttalande för ett tag sedan om att presidenten är underskattad. Man undrar verkligen var republikanerna håller till!

En förklaring till att det ser ut som det gör på mitt jobb är förmodligen att jag befinner mig på "Environmental Science Division" och att de flesta som arbetar där kommer från andra håll av landet och dessutom har doktorsexamen, så sammansättningen är inte riktigt representativ för Tennessee som helhet. Men det är ändå slående hur impopulär Bush och republikanerna är. Om man jämför med min gamla arbetsplats på universitetet i Uppsala så var det en mycket större spridning i politiska åsikter. Det var förvisso svårt att hitta Bush-fans där också, men man fick i alla fall en känsla av att sympatierna var ganska representativa för landet som helhet - några till vänster, några till höger och några i mitten. Så är det definitivt inte här.

Säsongsstart

Det har varit ett väldigt pratande i media på sistone om att “the hurricane season” börjar officiellt idag, den första juni. Orkanerna tar sig inte ända hit upp till Tennessee, men det jag undrar är, hur man kan ha ett exakt datum som start för en vädersäsong?

Forskningspolitik

Jag lyssnade på programmet Kaliber i Sveriges Radio över nätet idag. Det handlade om den stora mängd tid som forskare lägger ned på att söka forskningsanslag. Tid som istället skulle kunna användas för att forska. Just detta eviga anslagssökande är en sak som får mig att ställa mig tveksam till att fortsätta med en forskarkarriär.

Bilden av en professor, är en person avlönad med pengar från universitetet för att forska och undervisa. Men i själva verket så är det många professorer och forskare som inte får några pengar alls till lönen från sin arbetsgivare. Pengarna måste man i de flesta fall dra in själv från olika anslagsgivare. Att man tvingas sätta sig ned och skriva en ansökan med allt vad det innebär av att formulera hypoteser och planera försöksupplägg är i sig nyttigt och man tvingas konkretisera planerna och dessutom själv granska var styrkorna och svagheterna finns i det projekt man har tänkt sig. Men det finns många problem också. Dels tar det som beskrevs i radioprogrammet väldigt mycket tid som skulle kunna utnyttjas till att forska mer konkret och dels medför det problem för planeringen, både av det egna livet och för institutionens eller enhetens verksamhet.

Nu är det ju inte bara forskare som måste se till att det kommer in nya projekt. Egna företagare, konsulter m m måste ju hela tiden se till att det finns kunder som man kan arbeta för. Men för en forskare finns det inte speciellt många chanser att få ett kontrakt per år, så missar man att få anslag ett par gånger så är man ute sedan, vilket gör det hela lite mer osäkert. Att vara borta ett år av olika orsaker kan vara förödande, vilket dessutom knappast gynnar jämställdheten. Detta, att var och en söker pengar till egna projekt, gör också att verksamheten blir väldigt splittrad. Jag upplevde det som att det knappt var någon styrning alls eller fanns några strategier för vad min institution eller avdelning på SLU skulle forska på de närmaste åren. Allt berodde på vilka personer som råkade finnas där just då och vilka anslag som de råkade kamma hem. Om man jämför med näringslivet, så vore det som att ha en massa människor anställda i ett företag utan gemensam affärsidé eller samordning - någon bakar pepparkakor och någon annan lagar bilar.

Jag tycker inte att man ska sluta med att dela ut pengar till bra idéer i konkurrens, så som det görs idag. Men i nuläget finns det knappt några pengar alls från universitetet, utan det är väldigt hög andel externfinansierat. Leif Pagrotsky höll med om det i radioprogrammet och sa att man numera delar ut en hel del pengar till ”starka forskningsmiljöer” som får en summa pengar under tio år som de kan spendera ganska fritt. Det tror jag är rätt väg att gå. Låt en grupp duktiga forskare få en bunt pengar och några år på sig. Utvärdera sedan om de har presterat som förväntat. Att arbeta i större konstellationer tror jag dessutom blir mer och mer nödvändigt för att prestera bra forskning. Själv hade jag förmånen att doktorera inom ett forskningsprogram finansierat av MISTRA, som delade ut pengar under 4+4 år med utvärdering i halvtid. Programmet är nu inne på sitt sista år. Det var helt klart en fördel att arbeta i ett större sammanhang där de olika delarna av forskningsprogrammet kunde dra nytta av varandra. Andra doktorander är mer isolerade och har mest sin handledare och de pengar han eller hon har lyckats dra in från någon anslagsgivare och mitt intryck är att dessa doktorander har det betydligt svårare. Ytterligare pengar till mitt doktorandprojekt kom från FORMAS, vilket jag tycker är ett bra sätt att arbeta på. Skapa större forskningsprogram som har viss frihet att planera själva och krydda anrättningen med extra mindre anslag som kan sökas under resans gång. Då blir det större chans att jag blir kvar i forskarvärlden i alla fall.

Länk till radioprogrammet Kaliber finns här och det går dessutom i repris måndag 15:25 i P1.

Nypotatis

Idag kunde jag inte hålla mig längre utan stack ned handen i min lilla tunna på baksidan av huset som jag använder för potatisodling. Jag fick upp några knölar, som jag kokade tillsammans med hemodlad dill och serverade med "Scandinavian style gravlax" och hovmästarsås.

Tjänligt!

I den vilda faunan

Det är lite andra växter och djur som man träffar på när man är ute i skogen här. Några gamla bekanta möter man. Mygg och fästingar exempelvis. Däremot har jag aldrig träffat på en sköldpadda i de svenska skogarna. Men idag höll jag nästan på att trampa på en! En ungefär två decimeter lång mörk sköldpadda med gult mönster, närmare bestämt. Efter lite letande på nätet så är jag så gott som övertygad om att det var en eastern box turtle som dessutom är Tennessees delstatsreptil (ungefär som landskapsblomma).

Långhelg

Det är långhelg här i USA också. Inte för att det är Kristihimmelfärdshelg, utan för att det är Memoral Day på måndag. Memorial Day innebär, förutom att man har ledigt, att man ska minnas de som stupat i krig. Det lär väl bli små utbrott av patriotism då misstänker jag.

Det bidde en cykel

Jag har gått och tänkt på att köpa en mountainbike ett tag och med kapitalförstärkningen från skattemyndigheten i ryggen, så slog jag till idag. Så i helgen blir det cykling.

Prisa gud...

...här kommer skatteåterbäringen!

Den amerikanska skatteåterbäringen har dykt upp som en check på posten. Eftersom jag bara jobbade två månader i USA förra året så blev min årsinkomst inte direkt enorm och därmed fick jag tillbaka större delen av vad jag betalade in (vilket i och för sig inte var så mycket det heller). Utan att ha riktigt torrt på fötterna, så har jag i alla fall känslan av att skatteskalan är mer progressiv än den svenska i den nedre ändan. Det är väl något liknande Moderaterna vill införa i Sverige, med skattesänkningar för låginkomsttagare men i gengäld ett kraftigt begränsat trygghetssystem.

Missouri dagen efter

Tredje plats blev det tydligen i söndags för min del. Det var ju ett bra resultat. Vann gjorde gamlingen Mikell Platt, som skulle kunna springa H45 om han ville. Eller VM också för den delen, eftersom han var nummer ett efter sammanräkningen i det komplicerade poängsystem som används för att väga samman loppen i de amerikanska landslagstesterna. Men han avstår från sin plats och låter dom yngre få chansen istället.

För min del hade resultaten i helgen inte riktigt räckt till för att ta mig in i det amerikanska landslaget om jag hade varit amerikan, men det hade inte varit speciellt långt borta. Med tanke på att jag har legat stabilt parkerad runt plats 300 i den svenska rankinglistan de senaste åren, så kan man i alla fall konstatera att det är en viss skillnad på standarden i USA och i Sverige. I sin åldersklass står sig nog nämnde Mr. Platt rätt skapligt och ännu bättre klarar sig förmodligen förbundskaptenen Peter Gagarin, en liten H60-gubbe med grått skägg. Han hade 107 minuter i söndags, vilket kan jämföras med mina 96. Så får dom bara lite fart på benen i yngre år, så tror jag att det finns alla möjligheter att det kommer fram någon yngre förmåga som kan hävda sig skapligt internationellt.

Långdistans

Äntligen tillbaka i Tennessee efter en lång biltur.

Dagens långdistansbana gick i ett annat område än igår och det var ytterligare en trevlig bekantskap. Bra terräng, bra karta och en bra bana. Och ett rätt skapligt lopp av mig också. En större bom blev det, men på det hela taget fullt godkänt. Hur resultatlistan ser ut har jag inte någon riktig koll på. Jag tog mig hemmåt så fort det var möjligt och amerikanerna prioriterar inte snabb resultatservice, varken på plats eller på nätet, men jag vet i alla fall att jag var slagen med flera minuter av de snabbaste.

Enligt uppgift hos okansas och attackpoint så är i OK Linnés Boris Granovskiy i alla fall klar för VM i Danmark i sommar. Det ska bli intressant att följa honom och förhoppningsvis ytterligare några Linnélöpare där.

Medeldistans

Det blev seger till OK Linné idag på de amerikanska landslagstesterna. Dock inte genom mig utan genom Boris, som gjorde ett riktigt bra lopp. Jag blev slagen med fyra minuter och hade inte kunnat gå ned på Boris tid även om jag hade undvikit småbommandet som jag ägnade mig åt på andra halvan av banan. Jag lyckades i alla fall hålla undan för den snabbfotade finländaren som jag skrev om tidigare. Han kom joggande i mål fem minuter efter att jag hade gått i mål och konstaterade att medeldistans inte var riktigt hans grej.

Det var den överlägset mest tekniska orienteringen i USA så långt och även den roligaste.

Länk till kartan finns här

Till Missouri

I helgen åker jag till Missouri för en orienteringshelg. Det är amerikanska landslagstester, så jag får bland annat sällskap av OK Linnés amerikan Boris Granovskiy, som har tagit sig över Atlanten för att springa till sig en plats i landslaget till VM i Danmark till hösten.

Förutom amerikanska topplöpare är även den snabbfotade finländaren Mårten Boström anmäld. Vid sidan om orientering satsar han även på löpning och EM i friidrott till hösten. I orienteringsvärlden är han bland annat känd för att ha sprungit en sträcka på Jukolastafetten 2004 på under 4 minuter per kilometer, något som kan vara ett slags inofficiellt världsrekord på en riktig tävlingsbana. På lördag startar han fyra minuter efter mig på medeldistans och på söndag tio minuter efter på långdistans, så om han har en normal dag måste jag förmodligen springa på toppen av vad jag förmår, eller helst lite bätttre, om jag ska hålla mig före honom i skogen hela vägen.

Ljudet av ett träd som faller

Om det uppstår något ljud när ett träd faller och ingen finns där att höra det är en gammal klassisk filosofisk fråga, där jag tycker att svaret är ganska givet.

Och nu kan jag i alla fall bekräfta att det är ett sjuhelvetes oväsen när ett träd kommer farande ned i marken. Det kom nämligen ett träd neddunsande bara något tiotal meter ifrån mig idag. Helt utan anledning. Det var nästan vindstilla, men plötsligt började det knaka och gnälla något alldeles väldigt precis intill mig i skogen och några sekunder senare rasade det ned ett stort träd med en stor duns. Helt plötsligt, utan anledning, mitt på eftermiddagen. Rätt märklig känsla. Det fanns liksom ingen anledning alls till att det skulle komma störtande ned just då.

Jag tror nog att det inte var meningen att det skulle vara någon där egentligen, så det slutgiltiga svaret på den gamla frågan är alltså: Ja det låter utav bara tusan!

Dryckesvanor

När amerikanerna dricker, går dom i barndom. Inte när dom dricker sprit eller andra alkoholaktiga drycker specifikt. Det händer ju allt som oftast även svenskar, utan i första hand när dom dricker andra drycker.

Går man in på en valfri amerikansk restaurang så är det nämligen rena barnkalaset. Där sitter vuxna män och kvinnor och sörplar läskeblask ur sugrör. Det ser man ju sällan i Sverige, där man istället, lite mer värdigt kanske, dricker mineralvatten eller lättöl ur glas till maten. Dessa drycker serveras knappast alls på en vanlig lunchrestaurang här i USA och vill man ha något att dricka till lunchen här så är det i stort sett läsk som gäller. Och den serveras i pappmugg, eller möjligen plastmugg, modell större. Och intas alltså med fördel via sugrör.

Ska man analysera orsaken till denna preferens för sörplande i sugrör, så är det nog en sekundär effekt av amerikanernas förkärlek för is. Glaset – förlåt, pappersmuggen – fylls nämligen ända upp till brädden med is innan den fylls på med läsk. Och med denna mängd is är faktiskt det mest bekväma sättet att inta drycken just via sugrör.

Ytterligare ett steg i infantiliseringen tas när amerikanen dricker kaffe. Då dricker man inte via sugrör, tack och lov, utan istället dricker man från mugg. Men man dricker via ett litet hål i ett lock. Ungefär som dom där muggarna för riktigt små barn där drycken intas via en pip. Pipen saknas dock vid kaffedrickandet, men locket sitter i regel på en plåtmugg med rejält handtag som är utformad för bruk i bilen. Den tar man nämligen ofta med sig när man kommer till jobbet och fylls gärna på under dagen. Alternativt kan locket sitta på en pappmugg som tillsammans med sitt innehåll köpts på exempelvis kafékedjan Starbucks. För där serveras kaffet i pappmugg med lock, vilket kan vara praktiskt om man tar med sig kaffet till bilen. Men locket sitter gärna kvar, även om kaffet avnjuts på plats i kaféet eller på annat mer stabilt underlag. Detta står naturligtvis var och en fritt, men jag tycker att det förtar en del av njutningen, eftersom en smakupplevele till stor del även skapas av lukten. Och i en mugg utan lock har man ju faktiskt det primära luktorganet halvvägs nere i dryckeskärlet.

Jag vet inte vad man kan dra för slutsatser av detta, men någon vidare dryckeskultur, det har dom inte, amerikanerna.

Björnbärsvinter

Sedan jag kom tillbaka till Tennessee har det faktiskt inte varit speciellt varmt. Det var definitivt varmare i Uppsala de sista dagarna innan jag åkte över Atlanten igen. Okej, temperaturerna ligger visserligen på sådär 17-20 grader så det är inte direkt kallt. Men tydligen är det ett ganska vanligt fenomen så här års, i början och mitten av maj, att temperaturerna sjunker lite innan den riktiga värmeböljan drar igång. Det är alltså precis motsatsen till Brittsommar och har i likhet med denna fått ett eget namn här i södern: "Blackberry winter" kallar dom det för, eller Björnbärsvinter på svenska. Så heter det eftersom björnbären blommar just nu i de här trakterna.

Det lär ju vara svalare väder på väg till Sverige igen, så ni får nog en björnbärsvinter där också. Men det är förstås tveksamt om björnbären blommar än.

Tillbaka igen

Då var man tillbaka igen. Både i Tennessee och på nätet. Min dator har nämligen varit tillfälligt utslagen. Den klagade på en "korrupt" fil när den skulle starta. Men nu lever den igen, tack vare en installations-CD för Windows.

Något man slås över när man kommer till USA är att det verkligen inte är något onödigt fjäskande för beökarna vid gränsen. Gränspassagen liknar mest något man skulle kunna tänka sig i det gamla östeuropa under kommunismens glansdagar. Först en lång kö. Sedan kommer man fram till en disk där det sitter en fullständigt charmlös passkontrollant. Ett rejält vresigt sinnelag är sannolikt en personlig egenskap som premieras när man söker detta jobb. Man lämnar fram sitt pass och sin ifyllda tulldeklaration och sin ifyllda blankett I-94, som kontrollanten blänger på. Passet skannas in och sedan får man lämna fingeravtryck. Först vänster och sedan höger. Och gud nåde den som inte inser att ett mumlande om "left index" betyder vänster pekfinger och inget annat. Efter detta stämplas det på minst fyra ställen med en jättestämpel och man får en bit av blankett I-94 fasthäftat i sitt pass.

Jag undrar verkligen vad dom gör med alla dessa blanketter och vilken nytta det gör? Många blanketter blir det. Och med tanke på att det just nu pågår en intensiv debatt om hur man ska behandla de cirka 10-12 miljonerna illegala invandrare som befinner sig i landet, kan man också fråga sig hur effektivt systemet är.

På svensk mark

Dags för ett första inlägg från Sverige. Det har varit några tämligen intensiva dagar sedan jag landade på Arlanda i fredags. Men det har varit otroligt trevligt att träffa Maria, släkt och vänner.

Tiomila i helgen var roligt, men resultatmässig blev det ingen klang- och jubelföreställning. Mitt lag kom 85:a, vilket väl var något sämre än vad vi hoppats och mitt eget lopp var inte någon fullträff. Lite svårt att komma i gång i början och sedan en ganska stor bom på fjärde kontrollen.

I söndags hade vi ett litet Valborgs- och födelsedagssamkväm hemma hos oss. Jag fyllde nämligen år i lördags också. 32 år. Men man kanske borde gå över till det hexadecimala talsystemet, eftersom jag i så fall fyllde 20....

Maria och jag har även hunnit med att beöka föräldrarna i Nynäshamn, men nu ska det vara slut på flängandet, tills det är dags att åka tillbaka över Atlanten på söndag.

Sport vi minns

Till helgen springer jag tiomila. Jag minns när jag var junior i Nynäshamns OK och lagets veteran, Lennart Wännman, berättade att han sprungit tiomila nitton gånger. Det lät helt absurt. Nitton tiomila var en siffra ungefär lika svår att fatta som avstånden mellan galaxer i avlägsna delar av universum. På lördag springer jag mitt sjuttonde tiomila och nitton känns plötsligt inte allt för avlägset längre.

Resultaten har givetvis varit blandade. Och olika år har gjort olika starkt intryck. Två årgångar som finns kvar i minnet är det första, 1989 på Bogesundslandet då jag sprang långt bak och kämpade bland de sista lagen i tävlingen, och 1998 vid Rudan då jag var med allra längst fram i täten.

1989, Bogesundslandet
Sträcka 4, lag 444, stod det på min nummerlapp. Nynäshamns OK, lag 2 hade skrapats ihop i första hand för att låta oss 15-16-åringar få chansen att springa varsin sträcka. Startsträckan löptes dock av en av de mer rutinerade och det blev väl långt ifrån någon perfekt start. Vår man bommade kraftigt och kom faktiskt i mål sist av alla på startsträckan. Detta föranledde en intervju i sportradion och framför allt frågan ”Hur känns det att vara sämst?” har gått till historien i Nynäshamnskretsar….

Själv sprang jag sträcka 4. En 10 kilometer gafflad nattsträcka i den knepiga kustterrängen utanför Vaxholm. Lika mycket en expedition som ett orienteringslopp för en medelmåttig 15-åring. Inte speciellt mycket folk att ta rygg på heller efter den bedrövliga inledningen för laget. Men jag kämpade på och gjorde inte några större misstag. Efter hand började det ljusna och allra sista biten behövdes ingen lampa. Om inte minnet sviker mig helt så prickade jag i stort sett 10 minuter per kilometer och skickade ut lagets långa-nattenlöpare utan pannlampa.

Ett bra minne blev det i alla fall. Och jag tycker nästan att det är lite synd att dagens 15-16-åringar springer i ungdomstävlingen nu för tiden och därför går miste om den upplevelse jag fick.

1998, Rudan
1998 fick jag förtroendet att ta mig an den legendomsusade ”långa natten” i OK Linnés lag. Det här året låg långa natten som sträcka 4. Terrängen var av en typ som jag verkligen gillade, detaljrik och svårorienterad och bara några mil från Nynäshamn, i grannkommunen Haninge.

Den här gången fick vi en bättre inledning. En ung och lovande Pål Skogtjärn (tiomilavinnare för Södertälje-Nykvarn ifjol) rusade in och växlade som tredje lag på startsträckan. Pontus Funke tog vid på sträcka två och växlade även han i tätklungan, som nu bestod av sju lag. På tredje sträckan fick klungan problem och hämtades in av bakomvarande lag. Men Marcus Phersson visade sin klass som löpare på upploppet och spurtade sig fram till spetsen på den 40-mannaklunga som stormade in mot mål samtidigt. Vilket naturligtvis innebar att det var jag som fick gå ut först av alla på långa natten!

Jag minns att jag sprang i den lilla uppförsbacken mot startpunkten och det var fullständigt mörkt framför mig. Skogen låg helt öde och tyst. Jag slog en snabb blick bakåt och såg det upplysta gärdet och den långa raden av löpare med pannlampor bakom mig. Sedan framåt igen. Totalt mörker. Inte en skrämmande sorts mörker utan ett mörker som inbjöd till nattorientering av bästa sort. Minns att jag tänkte ” Okej, det är förmodligen enda gången i livet som du går ut först på långa natten, så passa på att njut av det här nu och gör något bra av det!”

Och det blev ett bra lopp. Jag minns ett kritiskt ögonblick efter några kilometer. Klungan sprang upp i ett riktigt detaljerat och svårorienterat område och plötsligt uppstod förvirring. Ingen verkade veta vart vi skulle. Jag hade en känsla av att vi borde springa lite längre åt vänster. Skulle jag våga…? Steget framför mig stannade Lars Palmqvist, Järfälla och Jonas Giding, Lidingö, nattorienterare av högsta klass båda två och dom verkade diskutera läget. Efter ett par sekunder tog Palmqvist kommandot. ”Längre åt vänster!” löd beskedet. Jag följde givetvis med. Många andra lag gick inte med och klungan blev efter detta betydligt mindre.

Ett annat minne från loppet kommer från långsträckan på slutet av banan. Sträckan var ca två kilometer och eftersom banläggaren Lennart Stenberg pratat bredvid mun under en direktrapportering från skogen under sträcka två, så visste jag redan att sträckan var gafflad, men att de olika alternativen låg tätt samlade inom ett litet område. Det fanns några olika vägval, men jag bestämde mig för att Jonas Giding förmodligen skulle göra ett bättre jobb än jag själv när det gällde att klara av sträckan på bästa sätt. Och även om vi hade olika gafflingar så skulle det inte vara några problem att läsa in sig på hygget strax före kontrollen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att släppa kartan ett tag för att i stället ta rygg på Giding och inte släppa honom utom synhåll. Det är inte många gånger under min orienteringskarriär som jag har släppt kartkontakten helt, men det här var ett av tillfällena. Och det fungerade utmärkt. Bra flyt på hela sträckan och spik på kontrollen. Efter långsträckan var det inte många kontroller kvar, men eftersom klungan splittrats ytterligare genom några olika vägval så visste jag inte riktigt hur vi låg till. På väg mot sista kontrollen var det därför skönt att höra speakern meddela att täten just blivit förvarnad.

Först av alla växlade Tommy Lindberg, OK Roslagen, och själv var jag inne som tionde löpare, mindre än en minut efter. Klart godkänt och ett av de bästa loppen jag gjort. Visst bommades det en del, men jag var med klungan in, och det var det som var huvudsaken. Laget kom till slut på 27:e plats, vilket var alldeles utmärkt för ett lag som helt saknade löpare bland de 200 bästa på rankinglistan över Sveriges orienterare.

.................
Det finns ytterligare skrönor och legender från de sexton årgångarna hittills. Men dom sparar vi till en annan gång. Kanske uppstår nya till helgen då jag springer i OK Linné lag 2. Jag springer för övrigt sträckan efter Marcus Phersson även i år, precis som 1998. Men den här gången är det Marcus som har fått långa natten.

Packning pågår

Jag har börjat packa så smått. På tordag eftermiddag tar jag flyget till Arlanda, för en och en halv vecka i Sverige. Det ska bli trevligt!

North Carolina dag 2

Nähä, någon revansch blev det inte idag. Det gick ungefär lika illa som igår, förutom att jag spridde ut bommarna på flera kontroller och att jag kände mig seg och sliten idag. Mycket grönt på kartan och en hel del klättring även denna dag. Och kartan var väl inte riktigt tipptopp, ärligt talat. Jag tror att jag pratade med nästan alla av deltagarna i min klass efter målgång (det var bara sju stycken) och alla hade gjort tämligen miserabla lopp.

Halvvägs in på banan blev jag upphunnen av en herre i IK Hakarpspojkarna-dräkt. Det var Mikell Platt, som trots att han egentligen är H45:a fortfarande springer i H21-klassen (och i landslaget också tror jag) som kom springande. Vi delade på oss efter ett par kontroller och han måste ha bommat för jag var 5:56 minuter före honom i mål, vilket var 4 sekunder för lite för att besegra honom. Men jag pratade lite svenska med honom efter och han har tydligen varit över till Sverige i ett par omgångar och springer då alltså för IKHP, därav dräkten.

På vägen hem över Appalacherna bojkottade jag Interstate 26 (som också är vacker!) och tog den mer turistiska vägen genom Pisgah National Forest och Smoky Mountains National Park. Mycket vackra vyer och slående skillnader i hur långt våren har framskridit. Som högst var jag uppe på 1800 meter och där var det inte mycket som hade blivit grönt än, men efter att ha rullat i nedförsbacke i en mil utan att röra gaspedalen var det försommar.

North Carolina

I morse tog jag mig över Appalacherna till North Carolina för att springa orientering. Blue Ridge Challenge kallade dom tävlingen för. Banan var 9,2 km. Kort för en långdistans. Men det tog sin tid ändå. Det var en hel del stigning och dessutom en hel del tät skog. Exempelvis ganska rikligt med rododendronsnår, som inte var det lättaste att ta sig igenom och som verkligen saktade ned farten. Dessutom blev det en rejäl bom på en sluttning, där jag tappade sju minuter på dagens segrare Eddie Bergeron, landslagslöpare för USA. Nu hade jag inte kunnat rå på honom ändå, eftersom han slog mig med en kvart, men det gjorde ju inte skillnaden mindre.

I morgon blir det revansch, var det tänkt.

Dyrtider

Oljepriset är på väg upp. Och med oljan följer bensinen. Idag blev jag tilltalad av en herre vid pumpen bredvid när jag var och tankade. Han beklagade sig djupt över situationen, medan vi båda fyllde våra tankar för 2.81 dollar per gallon. Eller 5:60 kr per liter om man så vill.

I dåligt sällskap

Amnesty har kommit med sin årliga rapport om dödsstraffet i världen, vilket man kan läsa om i dagens tidningar. USA placerar sig på en vanhedrande fjärde plats med 60 avrättade, efter Kina, Iran och Saudiarabien. Bara sällskapet av länder som avrättade folk förra året borde få amerikanerna att fundera. Förutom de redan nämnda genomfördes avrättningar i Bangladesh, Indonesien, Irak, Japan, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libyen, Mongoliet, Nordkorea, Pakistan, Palestina, Singapore, Somalia, Taiwan, Uzbekistan, Vietnam och Vitryssland.

Just nu pågår en uppmärksammad rättegång mot Zacarias Mossaoui, som är anklagad för inblandning i 11:e septemberdåden. Man har redan kommit fram till att han är skyldig, men just nu försöker man reda ut om han är tillräckligt mentalt frisk att avrättas. Det märkliga är att, efter vad jag förstår, så är det ofta människor som säger sig vara "för livet" (pro-life)i abortfrågan som stödjer dödsstraffet.

En ljuvlig årstid

Det är en behaglig årstid just nu här i Tennessee. Ute är det den sortens skira grönska som vi har i maj i Sverige och samtidigt är det högsommartemperaturer med riktigt ljumma kvällar. Växtligheten har kommit i stor fart den senaste veckan, men det har inte varit riktigt den explosion som vi oftast har hemma, där i stort sett allt sätter igång och grönskar under en vecka, men det har gått helt klart gått fort den senaste tiden.

Något förvånande så har gräshopporna redan dragit igång med sitt gnisslande. Det förknippar jag mera med sensommaren. Och ett annat ljud som man hör relativt mycket av här är grodor, som måste vara betydligt vanligare här än hemma.

Snart kommer den stora värmeböljan. Varmt och fuktigt. Så man får passa på att njuta så länge det varar.

Farliga djur

I helgen blev en sexårig flicka dödad av en björn i en Cherokee National Forest i Tennessee. Det hör verkligen till ovanligheterna här, liksom hemma i Sverige. Enligt en källa som uttalade sig till CNN så var det den andra dokumenterade björnattacken i modern tid i Tennessee.

Själv såg jag en orm här för första gången idag. Det lär finnas 32 olika arter av ormar i Tennessee, men det är bara fyra som är giftiga. Och av dom är det bara två som finns i mina trakter. Dels är det skallerorm , som emellertid lär vara väldigt sällsynt runt Oak Ridge, men som är vanligare uppe i Cumberlandbergen, inte allt för många mil härifrån. Dels är det kopparhuvudet, (Copperhead) som däremot finns här runt Oak Ridge. Den orm som jag såg idag var dock någon av de andra 28 arterna. Den var nämligen svart och kopparhuvudet är, som man kan ana, kopparfärgad, medan skallerormen kan ha lite olika färg, men är oftast ljusare och mönstrad. Ingen av ormarna är sådär förfärligt giftig, efter vad jag förstår, men det lär vara ganska plågsamt om man drabbas. I hela USA är det drygt 10 personer som dör av ormbett av varje år. Getingstick är betydligt vanligare dödsorsak, precis som i Sverige.

Ett djur som man ska se upp med här, är däremot fästingar. Dom finns här också nämligen, dom små rackarna. Och precis som hemma kan dom sprida Borrelia, eller Lyme desease som det heter här. Fästingburen hjärnhinneninflammation (TBE) verkar dock inte vara något som är bekant här.

Så på det hela taget är det inte fler farliga djur här, än hemma i Sverige.

Lysmask?

Har jag tagit med pannlampan så ska jag väl passa på att använda den också. Och ikväll var det 25 grader när mörkret föll, så det var en bra kväll för det.

Det var en trevlig tur i mörkret på min egenritade karta (inte Big Ridge - den är lite väl extrem för nattorientering på egen hand - utan Haw Ridge, närområde i Oak Ridge.) Och jag blev dessutom en upplevelse rikare. Jag tyckte att det var något som blinkade då och då när jag sprang och började nästan fundera om det var något fel på synen eller att jag inbillade mig. Men när jag släckte pannlampan, så såg jag att det glimrade överallt i skogen. Inte någon inbillning, om jag inte höll på att bli fullständigt tokig. Någon slags lysmask eller något var i farten. Klart häftigt. En enstaka lysande insekt har jag sett i natten hemma i Sveirge, men inte som i kväll.

Storåsen

Jag har varit ute på kartritaräventyr idag. Jag försöker nämligen att knåpa ihop en karta över Big Ridge State Park, fyra mil österut från Oak Ridge. Området gör verkligen skäl för namnet. Det är en riktigt häftig terräng, med en tämligen extrem kupering. På de flesta ställen är det fin och öppen skog, men på en del ställen är det lite väl bushigt.

Fyra timmar i värmen idag var rätt krävande, även om jag inte sprang speciellt mycket under tiden. Jag slurpade i mig två liter vatten under tiden och var ändå skapligt törstig när jag kom tillbaka.

Blomster

Ett litet kollage av vårblommor, som jag var ute och fotade idag. Det är något som är misstänkt likt midsommarblomster, som blommar här redan (nere till vänster).

Väderprognosen varslar om 30-31 grader under de närmsta dagarna nu under helgen. Puh!

Klicka på bilden för att förstora.

"Hej, hur är läget?"

Amerikaner är så där ytligt trevliga, hör man ibland. Och i viss mån kan jag bekräfta detta. Det är nämligen ett väldigt frågande om hur det står till. "How are you doing today?" frågas det allt som oftast när man kommer fram för att betala i snabbköpet till exempel. Och det är ju alltid man har lust att redovisa sitt själsliga och kroppsliga tillstånd för en okänd människa som man möter under en minut eller två.

Ännu mer förvånande är det att man får frågan även när man är ute och springer och möter en vilt främmande människa ute i skogen. Där kommer man i full fart med andan i halsen under ett intervallpass. "Hey, how´s it going?" verkar vara en högst relevant hälsningsfras i det läget. Jag vet faktiskt inte riktigt vad dom förväntar sig när man kommer susande. "Jo då, tackar som frågar. Knallar och går, huvet upp och fötterna ner"? I motsvarande läge brukar jag nöja mig med ett gammalt hederligt helsvenskt "Hej!". Just "Hej!" (eller möjligen "Hey!") verkar för övrigt vara betydligt vanligare än Hello! som hälsningsfras.

Åska och tornados

De senaste två veckorna har vi haft ett par riktiga busväder här i Tennessee. Några tiotal döda i åskoväder och tornados. Här i Oak Ridge har vi inte haft några tornados. Men jäklar vad det har åskat och vräkt ned!

Tornados ska man inte leka med. Men det verkar som att dom håller sig framför allt i västra och mellersta delen av Tennessee. Här i östra delarna av delstaten är det kuperat och vi har Cumberlandbergskedjan i väster som stoppar upp de värsta ovädren.

Jag börjar så smått förstå hur dom kommer upp i regnmängderna här. Det regnar i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket som i Sverige. Men räknar man tiden som det regnar, så tror jag att Sverige vinner. Men regnar det så regnar det rejält här borta!

Googlad

Absurt! Jag googlade just fram min egen blogg utan att det var meningen.

Jag var nämligen ute och sökte efter "uran" och "Rättvik" eftersom det varit en nationell konferens i Rättvik i veckan om uran, radon och radium i dricksvatten och jag tänkte se om jag kunde hitta något om den på nätet. Det var nämligen min gamla arbetsgivare Länsstyrelsen i Dalarna, som arrangerade konferensen och man kan nästan säga att det var en fortsättning på det jobb jag gjorde där. Jag slog nämligen svenskt rekord i uranhalt i dricksvatten medan jag var där med 440 mikrogram per liter, just i Rättviks kommun. Gränsvärdet som infördes förra året är på 15 mikrogram per liter (vilket även överskrids i Uppsalas kommunala vatten!) så det var rätt högt.

Men nu när jag sökte kom min egen blogg upp som träff nummer tolv och hade inte ett dugg med uran i Dalarna att göra, utan handlade istället om Hjort-Anders Olsson och Oak Ridges histora. Märkligt, märkligt...

(Skulle någon händelsevis vara intresserad av att läsa min länsstyrelserapport om metaller i dricksvatten i Dalarnas län så finns den här (Varning för stor pdf-fil).

Stalltips

I år kommer man att kunna spela bort pengar på tiomila hos Svenska Spel. Och ska man tro Svenska Spel så finns det 18 klubbar med större chans att vinna än OK Linné, som kan spelas till 60 gånger pengarna.

Ifjol kom vi 38:a så man kanske kan tycka att oddsen är för dåliga, men ifjol sprang vi på grund av sjukdomar och skador, utan en enda Troengbroder i laget. I år har vi förhoppningsvis tre stycken Troeng i laget, däribland världstvåan Mats Troeng. Ny i laget är dessutom förstaårssenioren och förre juniorlandslagslöparen Mikael Nordström, så det är ett rejält mycket bättre lag som kommer att stå på startlinjen i år, jämfört med fjolåret (då även jag sprang en sträcka).

Jag skulle nog säga att våra chanser är minst lika goda som Malung och Pan-Kristianstad som ger 25 respektive 40 gånger pengarna och kanske till och med lika bra som Hakarpspojkarna och Lidingö som står i 19 respektive 22 gånger pengarna.

Så Linné har ett bra odds. Men chanserna att vi vinner är väl ändå rätt små. Halden får väl sägas vara favoriter, vilket även Svenska Spel tycker. Men kanske är det Kalevan Rastis eller Leksands tur i år?

Här är oddsen:
Halden SK 1 2.50
Kalevan Rasti 1 3.00
Leksands OK 1 8.00
Södertälje-Nykvarn 1 12.00
IFK Göteborg 1 14.00
Vaajakosken Terä 1 15.00
Turun Metsänkävijät 1 18.00
Vehkalahden Veikot 1 18.00
IK Hakarpspojkarna 1 19.00
Kristiansand OK 1 22.00
IFK Lidingö 1 22.00
Bækkelaget SK 1 25.00
Malungs OK Skogsm. 1 25.00
Delta 1 30.00
Rajamäen Rykmentti 1 30.00
Tampereen Pyrintö 1 30.00
MS Parma 1 35.00
Pan Kristianstad 1 40.00
Turun Suunnistajat 1 60.00
OK Linné 1 60.00
OK Denseln 1 70.00
OK Orion 1 70.00
Övriga 20.00

Den långa grisen

Idag var det långdistans. Jag hade ett litet försprång, eftersom de flesta andra hade sprungit tre tävlingslopp på två dagar, medan jag bara hade sprungit en sprint. Kroppen kändes riktigt pigg, till skillnad från de flesta andras kan man förmoda. Däremot hade jag inte riktigt huvudet med mig hela vägen. Första halvan, som var rätt kuperad och där det gällde att knata ner, upp och runt raviner, gick bra. Sedan blev det flackt och det handlade i stort sett om fyra nyanser av grönt. Jag höll inte riktigt på disciplinen och kom ur kurs flera gånger, bland annat till 11:e kontrollen där jag sprang över ett staket utan att märka det och till 18:e och 19:e där jag borde ha hållit bättre koll på kompassen.

Orienteringstävlingar är helt klart bra tillställningar om man vill prata modersmålet. Före start blev jag tilltalad på svenska av Mike Waddington, en av de bästa orienterarna på kontinenten. Det visade sig att han hade doktorerat vid SLU i Umeå och forskar liksom jag på kolets kretslopp i marken. Han har specialiserat sig på växthusgasavgång från myrmarker. Det visade sig dessutom att Dr Waddington hade bra fart på benen idag och var den som tog hem segern. Han var fyra minuter snabbare än undertecknad, som nådde en ny tredjeplats.

På det hela taget var det en bra helg och konkurrensen var bra mycket hårdare än förra gången när jag vann båda dagarna. Lite för många bommar blev det. De flesta berodde på att jag inte hade tillräckligt bra koll på riktningen, så det är något jag får skärpa till mig med, till nästa gång.

Sprintgrisen

“The flying pig” var av någon anledning namnet på en orienteringstävling som avgjordes i Ohio i helgen. Jag var där. Åtminstone på delar av evenemanget. Här passar man nämligen på när man har chansen och totalt sprangs det fyra tävlingar på tre dagar. På fredag eftermiddag var det en medeldistanstävling som jag gärna hade sprungit, men semesterdagarna räcker inte riktigt till för allt man vill göra.

På lördag morgon var det sprintdistans och tävlingen hade även status av USA-mästerskap på distansen. Utlänningar fick springa, men kunde inte bli mästare. Jag gjorde ett rätt skapligt lopp, tycker jag. Några svängar blev det. Jag jagade upp på fel kulle på väg till tvåan och kom så smått ur kurs på väg till några kontroller (trean, femman, sexan och sjuan) men större bommar klarade jag mig från den här gången. Kroppen kändes bra och jag gillar sån här intensiv orientering, så det var riktigt roligt. En tredjeplats blev det som resultat av det hela. Vann gjorde en Patrick Goeres, som vad jag förstår är en förstaårssenior från Kanada. Han var en och en halv minut före mig i mål och hade några riktigt grymma sträcktider, så han kan uppenbarligen springa. Kanske kan han bli Amerikas förste internationella orienteringsstjärna på herrsidan, vad det lider?

Jag träffade för övrigt på en svensk orienterare också. Jag tyckte att det var något väldigt bekant över honom redan när jag såg honom första gången och ett ”OK Njudung” for oförklarligt genom mitt huvud. Det gör det vanligtvis inte, så där till vardags. Och mycket riktigt. Efter tävlingen kom han fram och presenterade sig på omisskännlig småländska. Och det visade sig vara Hans Fransson, tidigare OK Njudung och Sävedalen. Numer bosatt i Kanada.

De flesta fortsatte på eftermiddagen med att springa USA-mästerskapen i stafett. Jag hade nog kunnat hitta mig ett lag om jag bara hade förstått att det var så pass löst sammansatta konstellationer som sprang tävlingen. Men så blev det inte.

Vetenskaplig granskare

Idag har jag fått en förfrågan från en vetenskaplig tidskrift att granska ett manuskript. Det är första gången jag får det, så det ska bli roligt. Forskningen som beskivs i manuset är inom ett område som jag tycker mig behärska ganska skapligt i alla fall.

Granskning av manuskript före publicering är en viktig kugge i det vetenskapliga maskineriet. Tanken är att forskningen ska granskas opartiskt före publicering för att garantera kvaliteten. Artiklar som inte har genomgått denna "peer review" anses lite småsuspekta och har inte alls samma tyngd som de artiklar som har granskats.

När ett manuskript kommer in till tidskriften letar man reda på två eller flera sakkunniga som förhoppningsvis ska kunna upptäcka brister i metoder eller i resonemanget. Granskarna kommer sedan med utlåtanden till redaktören, som är den som har att besluta om manuskriptet ska publiceras eller inte. Oftast kräver redaktören i alla fall några förändringar innan man kan få sin artikel publicerad. Granskningen sker anonymt, så författaren får aldrig reda på vad det är för en typ som har kommit med alla konstiga kommentarer. Men oftast är det faktiskt relevanta kommentarer man får, som i alla fall har gett förbättringar på de artiklar som jag har publicerat.

Granskningsarbetet tar givetvis en del tid, men man får inget betalt från tidskriften, för det jobb man gör. Det handlar på något sätt om känster och gentjänster. Eftersom alla publicerar i vetenskapliga tidskrifter, så får man också ställa upp i granskningsarbetet helt enkelt. Och nu har det alltså blivit min tur.

Vårt dagliga bröd

Ikväll har jag varit på snabbköpet och stirrat på brödhyllan igen. Det är en ritual jag går igenom varje vecka.

Det är nämligen hopplöst att hitta ett bra matbröd här i Tennessee. I synnerhet i matbutikerna. Jag vill ha ett bröd med lite motstånd i. Något att sätta tänderna i och gärna något slags fullkornsbröd med lite tyngd. Men det är precis vad som saknas här. Vitt, sötat bröd dominerar i hyllorna. Visserligen finns det ett utbud av något som kallas fullkornsbröd (whole grain), men dom lyckas baka det så att det är lika fluffigt och fritt från tuggmotstånd som någonsin en formfranska. Det säljs även något som dom kallar pumpernickel, men till och med det är fluffbröd som sjunker ihop till halva höjden om man petar på det.

Något bättre är situationen hos exempelvis "Panera", en kafé och brödkedja. Där finns det bröd med lite mer substans i, än det som man hittar på snabbköpet. Men inte är det riktigt som hemma, inte.

Något som jag däremot har fått smak för och som dom i alla fall kan baka här borta är bagels. Men det fungerar inte riktigt som substitut för fullkornslimpa. Och "bagel" lär enligt min pappa, uppväxt vid Sveriges mittpunkt Flata, betyda "struntprat" på Medelpadsmål. Så jag vet inte om det är så nyttigt heller...

Big South Fork

I morse drog jag iväg till Big South Fork, som ligger delvis i Tennessee och delvis i Kentucky. Området har status av National Recreation Area, vad som nu menas med det?

"Långpass med kamera" är kanske en lämplig benämning på träningsmetoden. Jag tog mig i alla fall en rejäl löprunda och tog med mig kameran i midjeväskan. Och det gjorde jag rätt i. Det var ett riktigt naturskönt område med skog, bäckar, vattenfall, en flod och djupa kanjons (vad är plural av kanjon egentligen?), så det fanns nästan för många tillfällen att plocka fram kameran, för att få ett bra löppass. Men det var en trevlig tur. Några av bilderna visas nedan. Åtminstone vattenfallet får jag vara nöjd med, men det var verkligen ett tacksamt motiv att plåta!

Sommartider, hej hej!

I Sverige är det sommartid (vilket ni kanske inte tror när ni tittar ut genom fönstret). Här i USA dröjer det en vecka till innan vi går över till "daylight saving" som det heter här. Eftersom ni hemma i Sverige har varit uppe i natt för att ställa fram klockan, så ligger ni alltså under den kommande veckan sju timmar före mig, istället för de vanliga sex. Ur led är tiden!

Våren börjar annars, enligt den allmänna meningen här i USA, i samband med vårdagjämningen, så vi har alltså haft vår i en vecka snart, men det yrde faktiskt lite snö i luften här i Oak Ridge i dag och det har inte alls varit lika varmt som det var tidigare i mars. Våren i Sverige börjar däremot, i alla fall enligt SMHIs meteorologiska definition som svenskarna tagit till sig, när dygnsmedeltemperaturen stiger över 0 grader Celsius, vilket den i medeltal borde ha gjort i Uppsala för några dagar sedan enligt SMHI.

Det verkar ni få vänta på ett tag till. Fimbulvintern tuffar vidare, men under tiden kan ni ju trösta er med att ni i alla fall har fått sommartid där hemma!

Bilder från New York

Här kommer ett par bilder från New York. (Om man klickar på dom blir dom större).

Maria och några höga hus:










Vy från Empire State Building:








Guggenheim museum. En häftig byggnad med en massa konst. Det var en kille som uppenbarligen gillade metallslöjd som ställde ut för tillfället.









En gammal vän som oväntat dök upp i Central Park.

New York

Då var man tillbaka från New York. Det var en trevlig helg. En ganska lång helg dessutom. Från fredag till måndag.

Maria och jag har turistat runt i stan och hunnit med en hel del. Det är en stor stad med många höga hus och mycket folk kan jag berätta för den som trodde något annat. Det är fascinerande bara att gå runt i stan och titta på alla hus och på folklivet. Det vimlar av gula taxibilar, det tutas friskt och man häpnar över alla människor som har så bråttom att komma över vägen att de går halvvägs ut i vägen, fast det är rött för fotgängare och sedan står där som levande måltavlor för tutande bilister som svischar förbi. Allt för att vinna ett par tre meter när det slår om till grönt, eller för att i bästa fall kunna klämma sig fram till andra sidan gatan i en minimal lucka i trafiken.

Men vi har inte bara tittat på gatulivet. Vi har hunnit med en hel del turistmål också. Empire State Building, Guggenheimmuseet, Mamma Mia på Broadway, Ground Zero, shopping på Macys jättevaruhus, Chinatown, promenad i Central Park, Naturhistoriska museet och en kväll på en swingdansrestaurang. Trevligt alltihop, men det bästa var i alla fall att träffa Maria igen.

Och mycket trodde man väl att man skulle kunna få se på Manhattan, men inte hade jag väntat mig att vi skulle hamna mitt i ett orienteringsevenemang! Vi hade tagit tunnelbanan till 77:e gatan och 5:e avenyn, öster om Central Park och promenerade genom parken mot Naturhistoriska museet på västra sidan om parken. På stigen framför oss dyker det plötsligt upp först en löpare med en karta i handen. Men en ensam löpare med karta betyder ingenting, för det finns många vägar i parken, så en karta är inte en så dum idé. Men sedan dyker det upp en till, och en till… och en till… och till slut uppenbarar sig också mycket riktigt en orienteringsskärm på en liten kulle!

New York är kanske ett rätt trevligt ställe att bo på, trots allt!

Dåliga nyheter och bra nyheter

Vi har haft inbrott hemma i Uppsala. En gammal dator och Marias nya kamera blev bytet. Trist...

Men på fredag och över helgen har vi en dejt i New York, Maria och jag. Ska bli mycket trevligt!

Farlig actionsport

Jag har just fyllt i anmälan till The Flying Pig i Ohio, månadsskiftet mars-april. Med anmälan måste man även skicka med ett medgivande om att man deltar på egen risk. I översättning lyder det ungefär så här:

Jag, undertecknad, känner till att orientering, som en actionsport utomhus, medför väsentlig risk för personlig skada. Jag känner till att det finns naturliga och människoskapade faror, och risker som, i kombination med mitt handlande kan orsaka mig allvarlig, eller möjligen till och med dödlig skada. Jag samtycker till att jag, som deltagare, måste ta en aktiv roll för att förstå och acceptera dessa risker, förhållanden och faror. Jag samtycker även till att jag, och inte arrangörerna eller funktionärer vid tävlingen, USAs orienteringsförbund, markägaren, brukaren av marken, eller någon sponsor, är ansvarig för min säkerhet medan jag deltar i tävlingen.

Huga!

På en annan skala

Med risk för att bli förklarad persona non grata hemma i Sverige, så kan jag meddela att vi har haft 25 grader och sol här i Oak Ridge idag.

Och då snackar vi Celsiusskalan, inte den där märkliga Farenheitskalan som lokalbefolkningen använder. Däremot så är 25°F händelsevis temperaturen där hemma i Sverige just nu.

Det gäller att befinna sig på rätt skala!

Hallå?

Jag trodde att jag hängde med ganska bra när det gäller vad som händer i Sverige. Det finns både tidningar, radio och TV på nätet, så det är liksom inga problem. Men idag blev det uppenbart att jag missat något stort i det svenska kulturlivet.

Aftonbladet presenterar årets kvinna, så här på kvinnodagen. Framröstad av läsarna så klart. Och det blev… Anna Book!

Hallå Sverige!!! Vad är det som händer där hemma???

Hänger ni med?

Jag kom just att tänka på att när jag var hälften så gammal som jag är nu, så var min pappa precis tre gånger så gammal som jag var då. Med andra ord så är jag just nu precis hälften så gammal som min pappa, som i sin tur var lika gammal som jag är nu, då jag föddes.

Att odla sin trädgård

Hemma i Sverige ligger snön fortfarande djup. Men här i Tennessee börjar det våras. Idag har det varit sol från en blå himmel och behagliga temperaturer även om det inte riktigt var som i mitten av veckan, då vi hade temperaturer över 20 Celsius.

Idag har jag börjat påta så smått i min lilla täppa utanför min lägenhet. Jag har nämligen en liten uteplats och ett par meter rabatt, som jag har börjat gräva i. Dom som bodde här före mig kan inte ha varit några stora trädgårdsentusiaster, men någon slags blast är i alla fall på väg upp, så jag tänkte lämna det och se vad som kommer. Har köpt mig några lökar och några plantor som jag börjat plantera. Har även sått tomat och paprika inomhus för framtida utplantering. Mina tomatprojekt hemma i Flogsta i Uppsala var inte särskilt framgångsrika, vilket jag skyller på att vi har sol på balkongen från soluppgången fram till nio på förmiddgen ungefär. Tomaterna började mogna lagom till att höstfrosten kom och tog dom. Men här i Tennessee vore det väl tusan om man inte skulle kunna få sig några tomater till sommaren.

Trevligt med en liten trädgård att påta omkring i hur som helst.

En lagom dans

Igår var jag ute och svängde mina lurviga. ”Streamliners” spelade gamla swinghits inne i Knoxville. Det mesta är sig likt från motsvarande arrangemang i Sverige, men en sak skiljer. I Sverige består ju en dans av två låtar. Varken mer eller mindre. Överger man sin partner efter bara en låt hemma i Sverige, är det att betrakta som en förolämpning och dansar man tre eller flera, ja då är det mer eller mindre en invit till fortsatta förbindelser.

Här i USA dansar man däremot bara en låt. Sedan är det tack och adjö och det är dags att se sig om efter en ny danspartner. Om man är invand med två låtar känns det lite väl kort med bara en låt. Just när man kommit igång är det dags att sluta. Men å andra sidan hinner man ju avverka fler olika dansare på en kväll. Så det har både fördelar och nackdelar.

Det skulle vara intressant att veta hur skillnaden uppstått. Varför dansar man två gånger i Sverige, men bara en gång internationellt? Ligger förklaringen i vår svenska folkmusik som nästan maniskt upprepar allting två gånger? Eller är det ett arrangemang för att tillfredsställa vårt behov av att göra saker lagom. En låt – för lite. Tre låtar – allt för överdrivet. Men två låtar – lagom!

Dalkulla?

Världen är inte så stor ändå. Jag har upptäckt att min handledare här i USA har en fru, vars släktingar utvandrade från Grangärde i slutet på 1800-talet. Och Grangärde ligger väl ungefär en mil från Gonäs, där min mamma kommer från.

Översätteri

När man ser på TV och lyssnar på radio här i USA så upptäcker man snart en underhållande kulturskillnad mellan svenska och amerikanska media. Det inträffar i samband med bandade intervjuer på främmande språk.

I Sverige vet man ju att i TV kommer det en textremsa, så fort det är någon som pratar utrikiska. Och i radio kanske ni har tänkt på att man oftast gör så här: Först låter man den intervjuade prata på sitt språk och sedan översätter reportern vad som just har sagts. Reportern fortsätter sedan gärna med att berätta om första meningen eller så av vad den intervjuade kommer att säga härnäst på bandet. Så kommer den intervjuade tillbaka igen och pratar vidare på sitt eget språk. Inte speciellt effektivt kan man kanske tycka. Det tar ju dubbelt så lång tid, eftersom allt ska upprepas på två språk.

I USA däremot, här avkyr man textremsor. Det används bara för enstaka obegripliga utländska filmer, främst avsedda för kultursnobbar. Och i radio låter man inte etertiden förspillas på något obegripligt tungomålstalande av någon kuf som inte har förstått att lära sig engelska. Nej här låter man den intervjuade prata i fred i en halv mening eller så. Sedan kommer det istället en översättning, levererad av speakerröst med låtsad utländsk brytning. Intervjuar man till exempel lokalbefolkningen nu under vinter-OS, så levererar man översättningen med en riktig Gudfadern-brytning, som i alla fall jag har svårt att inte dra på smilbanden åt.

Jag väntar fortfarande med spänning på att få höra den första intervjun översättas från svenska!

På fjärde dagen uppstånden...

Det tar sig. Idag har jag varit på jobbet. Inte i mitt livs toppform, men vid någorlunda god vigör i alla fall. Ser nu fram emot en helg med fint väder och behagliga temperaturer.

Influensa

Elände... Jag har åkt på influensan och känner mig ungefär lika pigg som en knölsvan från Rügen. Rinnande näsa, feber och likstelhet är symptomen just nu.

Igår gick jag hem från jobbet vid lunchtid och idag har jag hållit mig hemma hela dagen. Hoppas på bättring inför morgondagen.

Att lyssna på en bok

Ytterligare en liten reflexion från helgen. Jag införskaffade nämligen min första CD-bok inför resan, "Up Country" av Nelson Demille. 10 dollar på rea i den lokala boklådan. Boken var väl en typisk thriller enligt formulär 1a. Smått spännande men inte orginell.

Men att lyssna på en bok i bilen var en trevlig upplevelse när man har några timmar att köra. Rekommenderas.

Lyckad helg del 2

Söndagen var torrare än lördagen, men det var fortfarande kyligt. Den här gången kändes kroppen klart bättre. En sväng på fyran hade jag kunnat vara utan. Men eljest blev det inte några större misstag på vägen, så jag är klart nöjd. Och resultatet var också klart tillfredsställande, eftersom det blev en viktoria även på söndagen. Fem minuters marginal den här gången. Alltid roligt att vinna, även om inte de allra bästa jänkarna fanns på plats.

Efter två segrar stod jag även som totalsegrare av hela helgen, så nu är jag stolt innehavare av en medalj med inskriften Georgia Navigator Cup 2006.

Jag lyckades faktiskt utöver detta att träffa ytterligare en orienterare från Tennessee. En dam i 55-årsklassen som bor mellan Chattanooga och Nashville. Kanske inte någon träningspartner, men alltid något!

Pratade dessutom svenska med en Kansasbo, som tillbringat fyra år i Sverige i början på 90-talet. Trevligt!

På det hela taget en riktigt lyckad och rolig helg alltså!

Resultat bör komma här vad det lider

Lyckad helg del 1

Kan en helg börja bättre? Etappseger i veckans Quiz, OK Linnés frågesport på nätet. 10 rätt av 10 möjliga och bara några tusen fel på utslagsfrågan - medlemsantalet i den svenska frälsningsarmén. Bara en sån sak...

Med denna framgång i ryggen drog jag söderut, mot Georgia och Pine Mountain med en helg av orientering i sikte. På vägen blev det naturligtvis ett stopp på IKEA i Atlanta, där jag laddade kroppen med köttbullar och laddade bilen med lingonsylt, Kalles kaviar och andra nödvändiga livsmedel för framtida behov.

Lördagen bjöd inte på något strålande väder direkt. Inte mycket mer än några få plusgrader och regnskurar till och från. På tävlingscentrum var somligt bekant från de svenska tävlingarna och somligt var lite annorlunda. I Sverige är den givna samlingspunkten utrymmet utefter målfållan, men här satt alla istället utspridda lite här och där över ett större område. Något som också skiljde var att man använde de gamla hederliga startkorten för stämpling. I Sverige är det i stort sett uteslutande elektronisk stämpling som gäller, sedan några år tillbaka. Men startkort fungerar ju fortfarande lika bra som det alltid har gjort.

Loppet på lördagen var inte perfekt. Jag fick aldrig någon riktig fart på kroppen bland backarna och gjorde några misstag som kostade ett par minuter. Lite onödigt eftersom terrängen var öppen och orienteringen rätt enkel. Möjligen var den sega kroppen ett utslag av att jag aldrig riktigt kom upp i arbetstemperatur. Det var faktiskt lite väl kallt för att bara springa i nylon. Men det räckte i alla fall lite oväntat till en seger med dryga minuten. Jag hade nog väntat mig att bli frånsprungen av någon snabbfotad amerikan, eftersom det var så pass okomplicerad orientering. Men det var ju roligt att dom lät bli med det!

På kvällen var det gemensam middag med pasta och efterrätt. Trevlig tillställning. Men en genomgång av banorna verkar dessvärre vara ett stående inslag på dessa evenemang, så såsom vinnare av längsta banan fick jag förevisa mina vägval med hjälp av en overheadapparat. En akut brist på engelsk orienteringsvokabulär kom över mig. Det är något jag sällan har behövt praktisera tidigare.

Georgia on my mind

Till helgen åker jag iväg till Georgia för den riktiga tävlingspremiären för min del här i USA. Det handlar om Georgia Navigator Cup på lördag och söndag. Totalt 600 anmälda, varav 20 i min klass. Det ska bli roligt!

Kvicksilver i repris

I dagens DN rapporterar man att stormen Gudrun kan ha orsakat ökad kvicksilverutlakning från den drabbade skogsmarken. Jag tror att det är tredje gången den nyheten hamnar i media under det senaste året. Höjda halter av kvicksilver är något som får journalister att tända på alla cylindrar. Nu har det tydligen kommit en rapport, där man har försökt uppskatta hur mycket kvicksilverutlakning som stormen orsakade. Så nu kör man nyheten ett varv till.

Det är ju alltid trevligt att läsa om markvetenskapliga nyheter i pressen, så jag ska väl inte klaga.

Jag skrev för ett tag sedan om att man inte ska lita på vad forskare säger. Forskare lägger gärna fram (förhoppningsvis välgrundade) hypoteser om hur världen fungerar. Hypoteser som behöver testas mera, men som kan visa sig vara felaktiga. Det här är ett typiskt exempel. "Kvicksilverutsläpp ökar efter Gudrun" är DNs rubrik. Läser man mer noggrant så verkar det dock som att läget är ganska osäkert och mitt intryck är att man fortfarande inte vet speciellt mycket mer än vid de tidigare tillfällen då man har kört samma nyhet. Kvicksilverhalten kommer troligen att öka, men det är svårt att säga hur mycket kan man sammanfatta läget. Men det kan också vara så att det inte händer något med kvicksilverhalterna.

Just kvicksilverutlakning har en rätt stark koppling till mitt eget forkningsområde, som är vattenlösliga kolföreningar i skogsmark. Eftersom kvicksilvret gärna binder till kol så finns det en stark koppling mellan koncentrationerna av löst organiskt kol och kvicksilver i markvattnet (vilket kan få Staffan, kvicksilverdoktorand och klubbkamrat i OK Linné, att sucka tungt ibland...). Kopplingen till kolet är en anledning till att man nu tror att kvicksilvret kommer att öka i sjöarna. När man kalhugger (eller när en storm drar fram) ökar nämligen utlakningen av organiskt kol med vattnet.

Resonemanget att kvicksilver kan öka verkar rimligt, men säker kan man inte vara, bara för att det har kommit en forskningsrapport om saken.

Dick skjuter prick?

Det är för mycket ironi i världen just nu! Nu pallar vi inte mer. Jag skrev om Muhammeddebatten imorse. Men det överträffades raskt. Nu har Dick Cheney, den skjutglade vicepresidenten i det här landet och en av vapenlobbyns bästa vänner, lyckats vådaskjuta en jurist under en fågeljakt i helgen.

Snacka om att skjuta sig själv i foten!

Katy´s Kitchen

Den gångna veckan har jag tillbringat en hel del av min arbetstid ute vid Katy´s Kitchen, som ligger avsides och naturskönt beläget, inne på Oak Ridge National Laboratorys område. Men i grund och botten är det ett ganska absurt ställe.

Den ursprungliga byggnaden uppfördes 1948. Det var då så hemligt att den som gjorde ritningarna inte visste vad det var han ritade på. Specifikationerna till ritningarna innehöll i alla fall en betongbyggnad, delvis under jord täckt av en byggnad som skulle se ut som en lada och bredvid den ett vakttorn, som skulle se ut som en silo. Avsikten var att byggnaden skulle se ut som vilken annan lada som helst i trakten. Vad bara ett fåtal kände till, var att i den till en lada kamouflerade bunkern, skulle det förvaras anrikat uran av kärnvapenkvalitet. I ”silon” skulle det komma att bedrivas konstant bevakning av beväpnade vakter dygnet runt.

Anläggningen, som gick under kodnamnet ”Installation Dog”, användes bara under ett år, från 1948 till 1949, som tillfällig förvaring av anrikat uran. USA var vid denna tid världens enda kärnvapenmakt och Oak Ridge den enda plats där man anrikade uran. Men under flera år efter att man slutat att förvara uran i byggnaden, fortsatte man att bevaka anläggningen ifall den skulle behövas igen.

1957 förvärvade Avdelningen för analytisk kemi vid Oak Ridge National Laboratory den underjordiska anläggningen för att användas för att mäta strålning i låga nivåer. Den isolerade platsen med en underjordisk bunker med tjocka väggar, var perfekt för detta ändamål. Det var även nu som namnet ”Katy´s Kitchen” kom till. Det var tydligen så att en dam vid namn Katherine hade för vana att tillbringa sin lunch ute vid anläggningen.

Numera har ”ladan” rivits och ersatts av en plåtbyggnad, som används som laboratorium och som en slags försöksstation för olika slags experiment som utförs ute i skogen vid Oak Ridge. ”Silon” står dock kvar än idag.

Muhammed

Jag måste få kommentera Muhammeddebatten, som jag tycker är så otroligt ironisk: Efter en debatt om att danska kulturarbetare tillämpar självcensur av rädsla för att stöta sig med muslimer, publicerar Jyllandsposten en serie karikatyrer av Muhammed, som någon slags provokation för att visa att man minsann vågar publicera teckningar som kan verka stötande för muslimer. En av teckningarna visar en Muhammed som säger till en grupp aggressiva anhängare med dragna vapen: ”Lugn vänner, när allt kommer omkring är det ju bara en teckning av en vantrogen sydjyllänning.” Och vad händer. Jo, Muhammeds anhängare drar ut med våldsamma protester och bränner ned ambassader…

Ja, hur ska man egentligen bemöta provokationer där den ene försöker visa hur aggressiv och lättretad den andre är? Man kan antingen bemöta det fredligt och vinna sympatier, genom att motståndaren framstår som en aggressiv skitstövel. Eller så går man till våldsam motattack och tar till så kraftigt våld man bara förmår och bevisar därmed att motståndaren hade rätt...

Man ska naturligtvis alltid visa respekt för andra människor och lyckas man reta upp så pass många människor så pass mycket som man nu uppenbarligen har gjort så har man förmodligen gått över gränsen för vad som är lämpligt i ett civiliserat samspel, människor emellan. Man måste trots allt välja vid vilket tillfälle och till vem man säger vad. Fastän det verkar fullständigt orimligt för en sekulariserad svensk som mig, så fanns det tydligen något djupt provocerande i att avbilda profeten i detta sammanhang. Exempelvis har Nalin Pekgul uttalat att hon upprörts av teckningarna och det är alltså långt ifrån bara fanatikerna inom islam som man har retat upp. Så förmodligen borde man aldrig ha publicerat bilderna.

Jag hittade för övrigt en kommentar på en bloggsida där man pekade på att DN under sommaren 2004 publicerade Hans Alfredssons och Per Åhlins tecknade serie ”Bröderna Grus”. Bröderna klär i ett avsnitt ut sig till ärkeängeln Gabriel och skrämmer den stackars Muhammed (avritad 4 ggr) och startar igång islam. "Den dagen fick Muhammed en kick och började sprida sitt budskap bland beduinerna... Det blev starten på en mycket betydelsefull rörelse i arabvärlden som ännu i våra dagar har full livskraft". Hoppsan!

Jag hittade en sida med serier som kommenterar Muhammeddebatten. De flesta är riktigt roliga tycker jag! Här kommer länkar till några favoriter: 1, 2, 3, 4, 5

Vad är det som stinker...?

Det har jag frågat mig många gånger när jag har färdats längs vägarna här i Tennessee. Allt som oftast när man är ute och åker, passerar man platser längs vägen, där det ligger en märklig stank. Det är som om någon höll på att elda upp sina gamla bildäck eller något annat läskigt syntetmaterial. Vad sjutton är det dom håller på här i Amerika som kan lukta så himla illa. Och är det verkligen tillåtet?

Nu har jag i alla fall lyckats förstå vad det är som stinker. Svaret är: Det luktar skunk! Antingen överkörda skunkar, eller bara skunkar som blivit skrämda av bilar när dom förirrat sig ut på vägarna, så att dom har sprutat ut sitt illaluktande sekret.

Jag kommer definitivt aldrig att mucka med en skunk, om jag skulle träffa på en ute i skogen! Inte för att jag brukar ha för vana att gå i närkamp med den vilda faunan när jag är ute i skogen, men det lära vara i stort sett omöjligt att få bort, om man skulle bli nedsprejad. Så jag tänker hålla mig på avstånd.

Barnen från Frostmofjället?

Jodå. Det ligger faktiskt en dryg centimeter snö här, nu på morgonen. Allt som föll under kvällen och natten har faktiskt inte töat bort än. Vi har alltså, med Tennesseemått mätt, ett riktigt snökaos!

Lokalradion utannonserar att skolorna här i Anderson County håller stängt idag...

Snö!

Vinterns första snö faller just nu. Tidigare har det yrt några snöflingor i luften vid ett par tillfällen, men nu är det faktiskt så att det täcker gräsmattan utanför. Två tum säger prognosen för kvällen.

Sugar in the morning...

Jag har gjort fåfänga ansträngningar för att hitta något som liknar müsli tidigare. Men nu har både lingonsylten och frukostflingorna från mitt IKEA-beök i december tagit slut, så jag har gjort nya försök. Först på Krogers snabbköp och idag även på Walmarts. Det finns sannerligen ingen brist på chokladflingor och sockrade majsflingor, om man är sugen på det. Det är inga problem. Det är då ingen brist på konkurrens i den branschen. Jag stegade upp hyllorna med frukostflingor till totalt 38 meter i tredubbla våningar!

Men en trevlig blandning av ceralier och torkad frukt, utan tillsats av extra socker, går ta mig tusan inte att uppbåda. Jag hittar totalt en enda sorts frukostflingor på de 38 metrarna, som inte har tillsats av socker. Och den består av någon slags sammanpressade bruna pellets, som möjligen skulle kunna reta aptiten hos en golden retriver. Men icke på mig.

Jag köpte mig en rejäl burk istället, så nu ska jag ta och blanda till min egen müsli.

Lite grann om vad jag gör här

Nu har jag varit här i tre månader och det är väl dags att försöka reda ut vad jag egentligen håller på med. Nu vet jag det i alla fall själv, på ett ungefär.

Den kortkorta versionen är att jag håller på att forskning om växthuseffekten. Men den beskrivningen ligger rätt långt ifrån vad jag gör dagligen. Bakgrunden till att man överhuvudtaget håller på med den typ av forskning som jag är inblandad i, är i alla fall att man vill veta mer om kolets kretslopp, på grund av den ökande växthuseffekten.

Skogen innehåller nämligen inte bara träd och orienterare, utan även en hel del kol. Världens skogar innehåller ungefär tre gånger så mycket kol som i atmosfären. Så om skogsekosystemen skulle börja minska eller öka sina förråd av kol - t.ex. på grund av en global uppvärmning - kan det få betydelse för koldioxidinnehållet i atmosfären.

Den största delen av kolet finns faktiskt inte i träd och växter, utan den finns nere i marken. En del av kolet finns i förnan, som är det där skräpet av delvis nedbrutna växtdelar som ligger längst upp i markprofilen, uppe på själva mineraldelen av marken. Men den största delen av kolet finns faktiskt nere i mineraljorden. Framför allt i den översta metern. Dit kommer kolet på två sätt, dels genom att rötter föds och dör hela tiden och dels när det regnar, genom utlakning av vattenlösliga kolföreningar från förnan. Och det är just det där vattenlösliga kolet som är det som jag studerar. För att göra det lite mer konkret, kan man säga att det är ungefär samma sak som finns i det där bruna vattnet som kommer ur ett par strumpor som man har sprungit orientering med...

I min avhandling försökte jag, lite förenklat, att ta reda på vad det är som styr hur mycket kol som transporteras med vattnet i markprofilen. Det gjorde jag bland annat genom att använda kol-14 som en slags indikator på kolets ålder. Men faktiskt inte genom det radioaktiva avtagandet som är det vanliga sättet att använda kol-14 för dateringsändamål. Jag använde mig istället av den ökning av kol-14 som orsakades av de ovanjordiska atombombsprovsprängningarna under mitten av 1900-talet. Kol-14-halten i atmosfären fördubblades nämligen under ca ett årtionde på 50- och 60-talen och har sedan dess avtagit och närmar sig nu närapå den naturliga. Det kol som har bundits in i ekosystemet sedan 1950-talet har därför en kol-14-signatur som kan användas för att avgöra varifrån olika delar av markens organiska material kommer.

Kol-14 fungerar alltså utmärkt som ett spårämne i kolets kretslopp och den ökning av kol-14 som orsakades av atombombsprovsprängningarna används mer eller mindre rutinmässigt inom markvetenskapen.

Här i Oak Ridge jobbar jag i ett projekt som heter ”Enriched Background Isotope Study” (EBIS) och vi använder oss också av kol-14. Dock inte av ”bombkolet”, utan vi använder oss av ett lokalt kol-14-utsläpp som skedde 1999. Troligtvis var det en förbränningsanläggning i närheten som var orsaken. Det är lite svårt att tänka sig vad det var som man brände, eftersom det måste ha varit en ganska skaplig mängd kol-14, men den allmänna meningen är att det som brändes antagligen var försöksdjur, där man hade använt kol-14 som ett spårämne för någon biologisk studie.

Vad det nu än var som var orsaken, så kom kol-14 i alla fall ut ur skorstenen och togs upp av växtligheten. Storleken på inmärkningen var i ungefär samma storleksordning som den som bombkolet orsakade. Men i lokal skala. (Den totala mängden kol-14 var alltså betydligt mindre den här gången).

Den här lokala inmärkningen av kol-14 använder vi nu för att undersöka vart kolet som fotosyntetiserades under 1999 tar vägen. Och jag håller fortfarande framför allt på med den vattenlösliga delen, som transporteras från ytan till djupare delar av marken.

..........
Länk: Enriched Background Isotope Study

Över ån efter vatten?

I går spelade den inte helt okända Glenn Miller Orchestra i Oak Ridge. Eftersom det var oförskämt dyrt och eftersom man dessutom förväntades avnjuta bandet till en ännu dyrare galamiddag, drog jag till Knoxville istället för en kväll i ”The Grotto” där ett sexton man starkt swingband spelade, medan vi andra dansade. Första låten för kvällen: En riktig rökarversion av Glenn Millers ”In the mood”!

Det kändes faktiskt inte som att jag saknade orginalet.

I gott sällskap i Chicago

11 artiklar publicerade i Nature. Det skulle jag också vilja ha! Och det är just vad Susan Trumbore har, en av deltagarna i det forskningsprojekt som jag är med, har jag just insett. Hon är den verkliga kol-14-specialisten i sällskapet, och är väl vad man kan kalla välmeriterad.

Hon var en av de tretton vid bordet som träffades på Argonne National Laboratory utanför Chicago i veckan. Vi har nämligen haft det årliga mötet och diskuterat vad vi har kommit fram till och vad vi ska göra i fortsättningen. Riktigt intressant och dessutom trevligt att träffa alla de andra. Det är ett välmeriterat gäng överhuvudtaget, med många välkända namn i branschen.

Men 11 artiklar i Nature...Respekt!