Forskningspolitik

Jag lyssnade på programmet Kaliber i Sveriges Radio över nätet idag. Det handlade om den stora mängd tid som forskare lägger ned på att söka forskningsanslag. Tid som istället skulle kunna användas för att forska. Just detta eviga anslagssökande är en sak som får mig att ställa mig tveksam till att fortsätta med en forskarkarriär.

Bilden av en professor, är en person avlönad med pengar från universitetet för att forska och undervisa. Men i själva verket så är det många professorer och forskare som inte får några pengar alls till lönen från sin arbetsgivare. Pengarna måste man i de flesta fall dra in själv från olika anslagsgivare. Att man tvingas sätta sig ned och skriva en ansökan med allt vad det innebär av att formulera hypoteser och planera försöksupplägg är i sig nyttigt och man tvingas konkretisera planerna och dessutom själv granska var styrkorna och svagheterna finns i det projekt man har tänkt sig. Men det finns många problem också. Dels tar det som beskrevs i radioprogrammet väldigt mycket tid som skulle kunna utnyttjas till att forska mer konkret och dels medför det problem för planeringen, både av det egna livet och för institutionens eller enhetens verksamhet.

Nu är det ju inte bara forskare som måste se till att det kommer in nya projekt. Egna företagare, konsulter m m måste ju hela tiden se till att det finns kunder som man kan arbeta för. Men för en forskare finns det inte speciellt många chanser att få ett kontrakt per år, så missar man att få anslag ett par gånger så är man ute sedan, vilket gör det hela lite mer osäkert. Att vara borta ett år av olika orsaker kan vara förödande, vilket dessutom knappast gynnar jämställdheten. Detta, att var och en söker pengar till egna projekt, gör också att verksamheten blir väldigt splittrad. Jag upplevde det som att det knappt var någon styrning alls eller fanns några strategier för vad min institution eller avdelning på SLU skulle forska på de närmaste åren. Allt berodde på vilka personer som råkade finnas där just då och vilka anslag som de råkade kamma hem. Om man jämför med näringslivet, så vore det som att ha en massa människor anställda i ett företag utan gemensam affärsidé eller samordning - någon bakar pepparkakor och någon annan lagar bilar.

Jag tycker inte att man ska sluta med att dela ut pengar till bra idéer i konkurrens, så som det görs idag. Men i nuläget finns det knappt några pengar alls från universitetet, utan det är väldigt hög andel externfinansierat. Leif Pagrotsky höll med om det i radioprogrammet och sa att man numera delar ut en hel del pengar till ”starka forskningsmiljöer” som får en summa pengar under tio år som de kan spendera ganska fritt. Det tror jag är rätt väg att gå. Låt en grupp duktiga forskare få en bunt pengar och några år på sig. Utvärdera sedan om de har presterat som förväntat. Att arbeta i större konstellationer tror jag dessutom blir mer och mer nödvändigt för att prestera bra forskning. Själv hade jag förmånen att doktorera inom ett forskningsprogram finansierat av MISTRA, som delade ut pengar under 4+4 år med utvärdering i halvtid. Programmet är nu inne på sitt sista år. Det var helt klart en fördel att arbeta i ett större sammanhang där de olika delarna av forskningsprogrammet kunde dra nytta av varandra. Andra doktorander är mer isolerade och har mest sin handledare och de pengar han eller hon har lyckats dra in från någon anslagsgivare och mitt intryck är att dessa doktorander har det betydligt svårare. Ytterligare pengar till mitt doktorandprojekt kom från FORMAS, vilket jag tycker är ett bra sätt att arbeta på. Skapa större forskningsprogram som har viss frihet att planera själva och krydda anrättningen med extra mindre anslag som kan sökas under resans gång. Då blir det större chans att jag blir kvar i forskarvärlden i alla fall.

Länk till radioprogrammet Kaliber finns här och det går dessutom i repris måndag 15:25 i P1.