Dalkulla?

Världen är inte så stor ändå. Jag har upptäckt att min handledare här i USA har en fru, vars släktingar utvandrade från Grangärde i slutet på 1800-talet. Och Grangärde ligger väl ungefär en mil från Gonäs, där min mamma kommer från.

Översätteri

När man ser på TV och lyssnar på radio här i USA så upptäcker man snart en underhållande kulturskillnad mellan svenska och amerikanska media. Det inträffar i samband med bandade intervjuer på främmande språk.

I Sverige vet man ju att i TV kommer det en textremsa, så fort det är någon som pratar utrikiska. Och i radio kanske ni har tänkt på att man oftast gör så här: Först låter man den intervjuade prata på sitt språk och sedan översätter reportern vad som just har sagts. Reportern fortsätter sedan gärna med att berätta om första meningen eller så av vad den intervjuade kommer att säga härnäst på bandet. Så kommer den intervjuade tillbaka igen och pratar vidare på sitt eget språk. Inte speciellt effektivt kan man kanske tycka. Det tar ju dubbelt så lång tid, eftersom allt ska upprepas på två språk.

I USA däremot, här avkyr man textremsor. Det används bara för enstaka obegripliga utländska filmer, främst avsedda för kultursnobbar. Och i radio låter man inte etertiden förspillas på något obegripligt tungomålstalande av någon kuf som inte har förstått att lära sig engelska. Nej här låter man den intervjuade prata i fred i en halv mening eller så. Sedan kommer det istället en översättning, levererad av speakerröst med låtsad utländsk brytning. Intervjuar man till exempel lokalbefolkningen nu under vinter-OS, så levererar man översättningen med en riktig Gudfadern-brytning, som i alla fall jag har svårt att inte dra på smilbanden åt.

Jag väntar fortfarande med spänning på att få höra den första intervjun översättas från svenska!

På fjärde dagen uppstånden...

Det tar sig. Idag har jag varit på jobbet. Inte i mitt livs toppform, men vid någorlunda god vigör i alla fall. Ser nu fram emot en helg med fint väder och behagliga temperaturer.

Influensa

Elände... Jag har åkt på influensan och känner mig ungefär lika pigg som en knölsvan från Rügen. Rinnande näsa, feber och likstelhet är symptomen just nu.

Igår gick jag hem från jobbet vid lunchtid och idag har jag hållit mig hemma hela dagen. Hoppas på bättring inför morgondagen.

Att lyssna på en bok

Ytterligare en liten reflexion från helgen. Jag införskaffade nämligen min första CD-bok inför resan, "Up Country" av Nelson Demille. 10 dollar på rea i den lokala boklådan. Boken var väl en typisk thriller enligt formulär 1a. Smått spännande men inte orginell.

Men att lyssna på en bok i bilen var en trevlig upplevelse när man har några timmar att köra. Rekommenderas.

Lyckad helg del 2

Söndagen var torrare än lördagen, men det var fortfarande kyligt. Den här gången kändes kroppen klart bättre. En sväng på fyran hade jag kunnat vara utan. Men eljest blev det inte några större misstag på vägen, så jag är klart nöjd. Och resultatet var också klart tillfredsställande, eftersom det blev en viktoria även på söndagen. Fem minuters marginal den här gången. Alltid roligt att vinna, även om inte de allra bästa jänkarna fanns på plats.

Efter två segrar stod jag även som totalsegrare av hela helgen, så nu är jag stolt innehavare av en medalj med inskriften Georgia Navigator Cup 2006.

Jag lyckades faktiskt utöver detta att träffa ytterligare en orienterare från Tennessee. En dam i 55-årsklassen som bor mellan Chattanooga och Nashville. Kanske inte någon träningspartner, men alltid något!

Pratade dessutom svenska med en Kansasbo, som tillbringat fyra år i Sverige i början på 90-talet. Trevligt!

På det hela taget en riktigt lyckad och rolig helg alltså!

Resultat bör komma här vad det lider

Lyckad helg del 1

Kan en helg börja bättre? Etappseger i veckans Quiz, OK Linnés frågesport på nätet. 10 rätt av 10 möjliga och bara några tusen fel på utslagsfrågan - medlemsantalet i den svenska frälsningsarmén. Bara en sån sak...

Med denna framgång i ryggen drog jag söderut, mot Georgia och Pine Mountain med en helg av orientering i sikte. På vägen blev det naturligtvis ett stopp på IKEA i Atlanta, där jag laddade kroppen med köttbullar och laddade bilen med lingonsylt, Kalles kaviar och andra nödvändiga livsmedel för framtida behov.

Lördagen bjöd inte på något strålande väder direkt. Inte mycket mer än några få plusgrader och regnskurar till och från. På tävlingscentrum var somligt bekant från de svenska tävlingarna och somligt var lite annorlunda. I Sverige är den givna samlingspunkten utrymmet utefter målfållan, men här satt alla istället utspridda lite här och där över ett större område. Något som också skiljde var att man använde de gamla hederliga startkorten för stämpling. I Sverige är det i stort sett uteslutande elektronisk stämpling som gäller, sedan några år tillbaka. Men startkort fungerar ju fortfarande lika bra som det alltid har gjort.

Loppet på lördagen var inte perfekt. Jag fick aldrig någon riktig fart på kroppen bland backarna och gjorde några misstag som kostade ett par minuter. Lite onödigt eftersom terrängen var öppen och orienteringen rätt enkel. Möjligen var den sega kroppen ett utslag av att jag aldrig riktigt kom upp i arbetstemperatur. Det var faktiskt lite väl kallt för att bara springa i nylon. Men det räckte i alla fall lite oväntat till en seger med dryga minuten. Jag hade nog väntat mig att bli frånsprungen av någon snabbfotad amerikan, eftersom det var så pass okomplicerad orientering. Men det var ju roligt att dom lät bli med det!

På kvällen var det gemensam middag med pasta och efterrätt. Trevlig tillställning. Men en genomgång av banorna verkar dessvärre vara ett stående inslag på dessa evenemang, så såsom vinnare av längsta banan fick jag förevisa mina vägval med hjälp av en overheadapparat. En akut brist på engelsk orienteringsvokabulär kom över mig. Det är något jag sällan har behövt praktisera tidigare.

Georgia on my mind

Till helgen åker jag iväg till Georgia för den riktiga tävlingspremiären för min del här i USA. Det handlar om Georgia Navigator Cup på lördag och söndag. Totalt 600 anmälda, varav 20 i min klass. Det ska bli roligt!

Kvicksilver i repris

I dagens DN rapporterar man att stormen Gudrun kan ha orsakat ökad kvicksilverutlakning från den drabbade skogsmarken. Jag tror att det är tredje gången den nyheten hamnar i media under det senaste året. Höjda halter av kvicksilver är något som får journalister att tända på alla cylindrar. Nu har det tydligen kommit en rapport, där man har försökt uppskatta hur mycket kvicksilverutlakning som stormen orsakade. Så nu kör man nyheten ett varv till.

Det är ju alltid trevligt att läsa om markvetenskapliga nyheter i pressen, så jag ska väl inte klaga.

Jag skrev för ett tag sedan om att man inte ska lita på vad forskare säger. Forskare lägger gärna fram (förhoppningsvis välgrundade) hypoteser om hur världen fungerar. Hypoteser som behöver testas mera, men som kan visa sig vara felaktiga. Det här är ett typiskt exempel. "Kvicksilverutsläpp ökar efter Gudrun" är DNs rubrik. Läser man mer noggrant så verkar det dock som att läget är ganska osäkert och mitt intryck är att man fortfarande inte vet speciellt mycket mer än vid de tidigare tillfällen då man har kört samma nyhet. Kvicksilverhalten kommer troligen att öka, men det är svårt att säga hur mycket kan man sammanfatta läget. Men det kan också vara så att det inte händer något med kvicksilverhalterna.

Just kvicksilverutlakning har en rätt stark koppling till mitt eget forkningsområde, som är vattenlösliga kolföreningar i skogsmark. Eftersom kvicksilvret gärna binder till kol så finns det en stark koppling mellan koncentrationerna av löst organiskt kol och kvicksilver i markvattnet (vilket kan få Staffan, kvicksilverdoktorand och klubbkamrat i OK Linné, att sucka tungt ibland...). Kopplingen till kolet är en anledning till att man nu tror att kvicksilvret kommer att öka i sjöarna. När man kalhugger (eller när en storm drar fram) ökar nämligen utlakningen av organiskt kol med vattnet.

Resonemanget att kvicksilver kan öka verkar rimligt, men säker kan man inte vara, bara för att det har kommit en forskningsrapport om saken.

Dick skjuter prick?

Det är för mycket ironi i världen just nu! Nu pallar vi inte mer. Jag skrev om Muhammeddebatten imorse. Men det överträffades raskt. Nu har Dick Cheney, den skjutglade vicepresidenten i det här landet och en av vapenlobbyns bästa vänner, lyckats vådaskjuta en jurist under en fågeljakt i helgen.

Snacka om att skjuta sig själv i foten!

Katy´s Kitchen

Den gångna veckan har jag tillbringat en hel del av min arbetstid ute vid Katy´s Kitchen, som ligger avsides och naturskönt beläget, inne på Oak Ridge National Laboratorys område. Men i grund och botten är det ett ganska absurt ställe.

Den ursprungliga byggnaden uppfördes 1948. Det var då så hemligt att den som gjorde ritningarna inte visste vad det var han ritade på. Specifikationerna till ritningarna innehöll i alla fall en betongbyggnad, delvis under jord täckt av en byggnad som skulle se ut som en lada och bredvid den ett vakttorn, som skulle se ut som en silo. Avsikten var att byggnaden skulle se ut som vilken annan lada som helst i trakten. Vad bara ett fåtal kände till, var att i den till en lada kamouflerade bunkern, skulle det förvaras anrikat uran av kärnvapenkvalitet. I ”silon” skulle det komma att bedrivas konstant bevakning av beväpnade vakter dygnet runt.

Anläggningen, som gick under kodnamnet ”Installation Dog”, användes bara under ett år, från 1948 till 1949, som tillfällig förvaring av anrikat uran. USA var vid denna tid världens enda kärnvapenmakt och Oak Ridge den enda plats där man anrikade uran. Men under flera år efter att man slutat att förvara uran i byggnaden, fortsatte man att bevaka anläggningen ifall den skulle behövas igen.

1957 förvärvade Avdelningen för analytisk kemi vid Oak Ridge National Laboratory den underjordiska anläggningen för att användas för att mäta strålning i låga nivåer. Den isolerade platsen med en underjordisk bunker med tjocka väggar, var perfekt för detta ändamål. Det var även nu som namnet ”Katy´s Kitchen” kom till. Det var tydligen så att en dam vid namn Katherine hade för vana att tillbringa sin lunch ute vid anläggningen.

Numera har ”ladan” rivits och ersatts av en plåtbyggnad, som används som laboratorium och som en slags försöksstation för olika slags experiment som utförs ute i skogen vid Oak Ridge. ”Silon” står dock kvar än idag.

Muhammed

Jag måste få kommentera Muhammeddebatten, som jag tycker är så otroligt ironisk: Efter en debatt om att danska kulturarbetare tillämpar självcensur av rädsla för att stöta sig med muslimer, publicerar Jyllandsposten en serie karikatyrer av Muhammed, som någon slags provokation för att visa att man minsann vågar publicera teckningar som kan verka stötande för muslimer. En av teckningarna visar en Muhammed som säger till en grupp aggressiva anhängare med dragna vapen: ”Lugn vänner, när allt kommer omkring är det ju bara en teckning av en vantrogen sydjyllänning.” Och vad händer. Jo, Muhammeds anhängare drar ut med våldsamma protester och bränner ned ambassader…

Ja, hur ska man egentligen bemöta provokationer där den ene försöker visa hur aggressiv och lättretad den andre är? Man kan antingen bemöta det fredligt och vinna sympatier, genom att motståndaren framstår som en aggressiv skitstövel. Eller så går man till våldsam motattack och tar till så kraftigt våld man bara förmår och bevisar därmed att motståndaren hade rätt...

Man ska naturligtvis alltid visa respekt för andra människor och lyckas man reta upp så pass många människor så pass mycket som man nu uppenbarligen har gjort så har man förmodligen gått över gränsen för vad som är lämpligt i ett civiliserat samspel, människor emellan. Man måste trots allt välja vid vilket tillfälle och till vem man säger vad. Fastän det verkar fullständigt orimligt för en sekulariserad svensk som mig, så fanns det tydligen något djupt provocerande i att avbilda profeten i detta sammanhang. Exempelvis har Nalin Pekgul uttalat att hon upprörts av teckningarna och det är alltså långt ifrån bara fanatikerna inom islam som man har retat upp. Så förmodligen borde man aldrig ha publicerat bilderna.

Jag hittade för övrigt en kommentar på en bloggsida där man pekade på att DN under sommaren 2004 publicerade Hans Alfredssons och Per Åhlins tecknade serie ”Bröderna Grus”. Bröderna klär i ett avsnitt ut sig till ärkeängeln Gabriel och skrämmer den stackars Muhammed (avritad 4 ggr) och startar igång islam. "Den dagen fick Muhammed en kick och började sprida sitt budskap bland beduinerna... Det blev starten på en mycket betydelsefull rörelse i arabvärlden som ännu i våra dagar har full livskraft". Hoppsan!

Jag hittade en sida med serier som kommenterar Muhammeddebatten. De flesta är riktigt roliga tycker jag! Här kommer länkar till några favoriter: 1, 2, 3, 4, 5

Vad är det som stinker...?

Det har jag frågat mig många gånger när jag har färdats längs vägarna här i Tennessee. Allt som oftast när man är ute och åker, passerar man platser längs vägen, där det ligger en märklig stank. Det är som om någon höll på att elda upp sina gamla bildäck eller något annat läskigt syntetmaterial. Vad sjutton är det dom håller på här i Amerika som kan lukta så himla illa. Och är det verkligen tillåtet?

Nu har jag i alla fall lyckats förstå vad det är som stinker. Svaret är: Det luktar skunk! Antingen överkörda skunkar, eller bara skunkar som blivit skrämda av bilar när dom förirrat sig ut på vägarna, så att dom har sprutat ut sitt illaluktande sekret.

Jag kommer definitivt aldrig att mucka med en skunk, om jag skulle träffa på en ute i skogen! Inte för att jag brukar ha för vana att gå i närkamp med den vilda faunan när jag är ute i skogen, men det lära vara i stort sett omöjligt att få bort, om man skulle bli nedsprejad. Så jag tänker hålla mig på avstånd.

Barnen från Frostmofjället?

Jodå. Det ligger faktiskt en dryg centimeter snö här, nu på morgonen. Allt som föll under kvällen och natten har faktiskt inte töat bort än. Vi har alltså, med Tennesseemått mätt, ett riktigt snökaos!

Lokalradion utannonserar att skolorna här i Anderson County håller stängt idag...

Snö!

Vinterns första snö faller just nu. Tidigare har det yrt några snöflingor i luften vid ett par tillfällen, men nu är det faktiskt så att det täcker gräsmattan utanför. Två tum säger prognosen för kvällen.

Sugar in the morning...

Jag har gjort fåfänga ansträngningar för att hitta något som liknar müsli tidigare. Men nu har både lingonsylten och frukostflingorna från mitt IKEA-beök i december tagit slut, så jag har gjort nya försök. Först på Krogers snabbköp och idag även på Walmarts. Det finns sannerligen ingen brist på chokladflingor och sockrade majsflingor, om man är sugen på det. Det är inga problem. Det är då ingen brist på konkurrens i den branschen. Jag stegade upp hyllorna med frukostflingor till totalt 38 meter i tredubbla våningar!

Men en trevlig blandning av ceralier och torkad frukt, utan tillsats av extra socker, går ta mig tusan inte att uppbåda. Jag hittar totalt en enda sorts frukostflingor på de 38 metrarna, som inte har tillsats av socker. Och den består av någon slags sammanpressade bruna pellets, som möjligen skulle kunna reta aptiten hos en golden retriver. Men icke på mig.

Jag köpte mig en rejäl burk istället, så nu ska jag ta och blanda till min egen müsli.

Lite grann om vad jag gör här

Nu har jag varit här i tre månader och det är väl dags att försöka reda ut vad jag egentligen håller på med. Nu vet jag det i alla fall själv, på ett ungefär.

Den kortkorta versionen är att jag håller på att forskning om växthuseffekten. Men den beskrivningen ligger rätt långt ifrån vad jag gör dagligen. Bakgrunden till att man överhuvudtaget håller på med den typ av forskning som jag är inblandad i, är i alla fall att man vill veta mer om kolets kretslopp, på grund av den ökande växthuseffekten.

Skogen innehåller nämligen inte bara träd och orienterare, utan även en hel del kol. Världens skogar innehåller ungefär tre gånger så mycket kol som i atmosfären. Så om skogsekosystemen skulle börja minska eller öka sina förråd av kol - t.ex. på grund av en global uppvärmning - kan det få betydelse för koldioxidinnehållet i atmosfären.

Den största delen av kolet finns faktiskt inte i träd och växter, utan den finns nere i marken. En del av kolet finns i förnan, som är det där skräpet av delvis nedbrutna växtdelar som ligger längst upp i markprofilen, uppe på själva mineraldelen av marken. Men den största delen av kolet finns faktiskt nere i mineraljorden. Framför allt i den översta metern. Dit kommer kolet på två sätt, dels genom att rötter föds och dör hela tiden och dels när det regnar, genom utlakning av vattenlösliga kolföreningar från förnan. Och det är just det där vattenlösliga kolet som är det som jag studerar. För att göra det lite mer konkret, kan man säga att det är ungefär samma sak som finns i det där bruna vattnet som kommer ur ett par strumpor som man har sprungit orientering med...

I min avhandling försökte jag, lite förenklat, att ta reda på vad det är som styr hur mycket kol som transporteras med vattnet i markprofilen. Det gjorde jag bland annat genom att använda kol-14 som en slags indikator på kolets ålder. Men faktiskt inte genom det radioaktiva avtagandet som är det vanliga sättet att använda kol-14 för dateringsändamål. Jag använde mig istället av den ökning av kol-14 som orsakades av de ovanjordiska atombombsprovsprängningarna under mitten av 1900-talet. Kol-14-halten i atmosfären fördubblades nämligen under ca ett årtionde på 50- och 60-talen och har sedan dess avtagit och närmar sig nu närapå den naturliga. Det kol som har bundits in i ekosystemet sedan 1950-talet har därför en kol-14-signatur som kan användas för att avgöra varifrån olika delar av markens organiska material kommer.

Kol-14 fungerar alltså utmärkt som ett spårämne i kolets kretslopp och den ökning av kol-14 som orsakades av atombombsprovsprängningarna används mer eller mindre rutinmässigt inom markvetenskapen.

Här i Oak Ridge jobbar jag i ett projekt som heter ”Enriched Background Isotope Study” (EBIS) och vi använder oss också av kol-14. Dock inte av ”bombkolet”, utan vi använder oss av ett lokalt kol-14-utsläpp som skedde 1999. Troligtvis var det en förbränningsanläggning i närheten som var orsaken. Det är lite svårt att tänka sig vad det var som man brände, eftersom det måste ha varit en ganska skaplig mängd kol-14, men den allmänna meningen är att det som brändes antagligen var försöksdjur, där man hade använt kol-14 som ett spårämne för någon biologisk studie.

Vad det nu än var som var orsaken, så kom kol-14 i alla fall ut ur skorstenen och togs upp av växtligheten. Storleken på inmärkningen var i ungefär samma storleksordning som den som bombkolet orsakade. Men i lokal skala. (Den totala mängden kol-14 var alltså betydligt mindre den här gången).

Den här lokala inmärkningen av kol-14 använder vi nu för att undersöka vart kolet som fotosyntetiserades under 1999 tar vägen. Och jag håller fortfarande framför allt på med den vattenlösliga delen, som transporteras från ytan till djupare delar av marken.

..........
Länk: Enriched Background Isotope Study

Över ån efter vatten?

I går spelade den inte helt okända Glenn Miller Orchestra i Oak Ridge. Eftersom det var oförskämt dyrt och eftersom man dessutom förväntades avnjuta bandet till en ännu dyrare galamiddag, drog jag till Knoxville istället för en kväll i ”The Grotto” där ett sexton man starkt swingband spelade, medan vi andra dansade. Första låten för kvällen: En riktig rökarversion av Glenn Millers ”In the mood”!

Det kändes faktiskt inte som att jag saknade orginalet.

I gott sällskap i Chicago

11 artiklar publicerade i Nature. Det skulle jag också vilja ha! Och det är just vad Susan Trumbore har, en av deltagarna i det forskningsprojekt som jag är med, har jag just insett. Hon är den verkliga kol-14-specialisten i sällskapet, och är väl vad man kan kalla välmeriterad.

Hon var en av de tretton vid bordet som träffades på Argonne National Laboratory utanför Chicago i veckan. Vi har nämligen haft det årliga mötet och diskuterat vad vi har kommit fram till och vad vi ska göra i fortsättningen. Riktigt intressant och dessutom trevligt att träffa alla de andra. Det är ett välmeriterat gäng överhuvudtaget, med många välkända namn i branschen.

Men 11 artiklar i Nature...Respekt!