Orienteringspremiär

Idag var det dags för orienteringspremiär! Grundmaterialet är en mountainbikekarta i skala 1:12 000 och 20 fots ekvidistans. Efter lite Ocad-pyssel och interpolering av höjdkurvorna till 5 meter ekvidistans och fältarbete under de senaste dagarnas långledighet, så börjar kartan att bli någorlunda löpbar. I alla fall på den tredjedel av kartan som jag har hunnit gå över och rekognosera.

56 minuter på 5,8 kilometer är väl inte något som imponerar, men det var roligt i alla fall och terrängen är definitivt annorlunda än hemmavid!

Det nationella laboratoriet

Jag har berättat om samhället Oak Ridge och dess historia. Nu tänkte jag skriva några rader om Oak Ridge National Laboratory (ORNL) , som jag arbetar för… tror jag…men inte riktigt ändå, kanske…

Till att börja med så måste jag nog börja med att förklara vad ett National Laboratory är. För det är just vad det heter – ett nationellt laboratorium. Alltså inte ett universitet. I Sverige har vi egentligen inte något motsvarande. Visserligen har vi diverse forskningsinstitut som åtminstone delvis finansieras av staten, men storleken på dessa är inte i närheten av de National Laboratories som man har byggt upp här i USA. Ett National Laboratory är ett nationellt laboratorium helt enkelt. Totalt finns det tio National Laboratories runt om i landet och Oak Ridge är ett av de större. På hemsidan skriver man att man har ca 3800 anställda och ungefär 3000 gästforskare per år. Omsättningen ligger på över en miljard dollar, så det är en rätt stor anläggning.

Samtliga laboratorier finansieras av Department of Energy, (DOE), d.v.s. energidepartementet, som på sin hemsida skryter med att man står för 40% av all forskning inom fysik, kemi och materialvetenskap i USA. Laboratoriet i Oak Ridge grundades alltså 1943, med syfte att framställa uran till atombomben. Med tanke på vem som betalar, så pågår det naturligt nog en hel del energiforskning, inklusive kärnkraftsutveckling. Man håller till exempel som bäst på att bygga en anläggning för att skjuta neutroner med en väldig fart. För det kommer man att öka nationens statsskuld med ytterligare 1,4 miljarder dollar, så det är en rejäl neutronbössa dom håller på att bygga. Förutom ren energiforskning, så finns det även en del forskning som ligger en bit från själva energin, men som Energidepartementet tycker kan vara bra att veta ändå... Exempelvis är man rätt duktiga på materialforskning och det är också ett viktigt användningsområde för jätteneutronkanonen som man håller på att bygga.

Även en del miljörelaterad forskning finns på de nationella laboratorierna och kanske främst i Oak Ridge. Och det är där jag hör hemma. Åtminstone det område som jag forskar inom på miljösidan har en direkt relevans för vår sponsor, eftersom jag studerar kolomsättning i skogsekosystem och därför kan anses hålla på med växthuseffektforskning. Och då är ju inte energikonsumtion speciellt långt borta. Mer om vad jag själv håller på med senare (när jag har lyckats lista ut det själv…)

Energidepartementet står alltså för fiolerna. Men man svarar inte för själva driften av laboratorierna, utan det har man lejt bort till andra aktörer. I Oak Ridge drivs laboratoriet sedan några år tillbaka av UT-Batelle, som är ett företag som har bildats för just detta syfte. Delägare i bolaget är UT, vilket ska uttydas som University of Tennessee och Batelle, som är ett slags stiftelse, som grundades 1929 av en viss Mr Batelle, som var en stenrik stålindustrimogul som testamenterade sin förmögenhet till att användas för forskning och utveckling och man beskriver sig själva som en non-profit corporation. Tidigare har man haft andra företag som haft kontraktet, exempelvis jätteföretaget Union Carbide (främst kemiindustri tror jag), men nu har vi alltså Batelle, som är ett företag som har som sin affärsidé att bedriva forskning, vilket väl får ses som en fördel. De flesta som arbetar på ORNL är alltså anställda av UT-Batelle. Själv hör jag till undantagen och är inte anställd av UT-Batelle, utan av ORAU, som står för Oak Ridge Associated Universities och som framför allt anställer postdocs här i Oak Ridge om jag har fattat det rätt.

Något förvirrat alltså med många inblandade parter och på en del papper och presentationer kan man se hur de rapar upp en lång harrang om den energidepartementfinansierade anläggningen Oak Ridge National Laboratory som drivs av UT-Batelle.

De flesta nöjer sig med att säga att de arbetar på Oak Ridge National Laboratory kort och gott, så jag nöjer väl mig med det jag också.

Thanksgiving

Idag var det alltså Thanksgiving. Ärkligt talat har jag inte riktigt fått klart för mig vad det är dom firar här, men det finns någon gammal skröna om några pilgrimmer som kom hit till Amerika på 1600-talet. Väl här så hade dom svårt att klara sig med mat och annat, så dom slog sig i lag med ett gäng indianer som såg till att dom klarade sig ett helt år fram till nästa skörd. Och som tack för hjälpen ordade pilgimmerna en sjutusans fest när skörden var bärgad och dom kunde klara sig själva. Jag antar att det egentligen helt enkelt handlar om en skördefest från början.

Hur som helst så går Thanksgiving i stort sett ut på att träffa familjen och äta alldeles för mycket mat, enkannerligen kalkon fullstoppad med "stuffing". Själv har jag firat tacksägelsedagen hemma hos en kollega och hennes man, barn och föräldrar samt diverse andra inbjudna vänner och bekanta, framför allt från University of Tennessee. Totalt var det nog uppåt en tjugo personer. Eftersom min kollega är vegetarian så blev det ingen kalkon men väl en massa annan god mat. Jag träffade en kroatisk multisportare som försökte värva mig och en ekologiprofessor som visade sig vara ett fan av svensk folkmusik och framför allt av Hjort Anders Olsson! För er som inte känner till Hjort Anders så är det en gigant bland giganter från Bingsjö utanför Rättvik. Professorn var stolt ägare av Hjort Anders-boxen, d.v.s. tre CD-skivor med den kompletta samlingen Hjort Anders-inspelningar. Det är inte direkt folkmusik för nybörjare. Går man på Hjort Anders, så går man på tunga grejor. Första inspelningarna är från mycket tidigt 1900-tal på några riktigt skrapiga fonografrullar med burkigt fiolgnissel någonstans långt i bakgrunden. Men det svänger något grymt i de senare inspelningarna där ljudkvaliteten är mer acceptabel. Det lär tydligen finnas en samling människor i Knoxville (grannstaden) som ägnar sig åt svensk folkdans och som har ett par duktiga fiolspelare.

På det hela taget en riktigt trevlig dag.

Feynmans ventil

Jag fick en anekdot från Maria på e-posten idag, som anknyter till gårdagens historia: Richard P. Feynman berättar i en story i ”The pleasure of finding things out” att han skickades (av Oppenheimer) från Los Alamos till Oak Ridge för att kolla säkerheten, och upptäcker att de som jobbar där har ingen koll, eftersom ingen har berättat något, om vad de ska göra eller ens om strålning i största allmänhet, för de som jobbar där. Han kräver att får förklara och efter några om och men så får han det. Det leder till att de konstaterar att de nog måste bygga rätt mycket annorlunda än de från början tänkt. Några månader senare får han komma tillbaka för att titta på ritningar, som han har svårt att hänga med på. Feynman förundras över en konstig sak på ritningarna, en fyrkant med kryss i. Först tror han att det är fönster men så småningom inser han att det inte kan vara det, eftersom de ligger på fel ställen. Ingenjörerna snackar på om alla sina säkerhetsventiler och andra doningar medan Feynman febrilt försöker tänka ut hur han ska få veta vad fyrkanten med krysset i betyder, eftersom han nu tycker att det är pinsamt att han väntat så länge med att fråga… Han bestämmer sig för att det där kanske, kanske ändå är en ventil, och samlar mod till att fråga, men på ett lite inlindat sätt. Han pekar på en ventil/fönster/vad-det-nu-är på ritningen och frågar ”Vad händer om den här ventilen fastnar?” En febril aktivitet utbryter bland ingenjörerna, och det visar sig att han, i sitt lätt tafatta försök att ta reda på om det är ett fönster eller något annat, har lyckats sätta fingret på en ventil som inte var säkrad… Han blir förstås geniförklarad, och innan han ska åka hem får han av sin ständige eskort (vissa delar av säkerheten tog de hårt på, även om de inte hade riktigt koll på vad de egentligen gjorde där) frågan hur han kunde hitta den svaga punkten. Han blir, förstås, inte trodd när han svarar att han bara försökte ta reda på om det var en symbol för en ventil eller ej… Så var det med den saken, och frågan är förstås hur mycket Oak Ridge det hade funnits idag (och om det hade varit beboeligt) om det inte varit för Feynman, men så fick han ju nobelpris också!

Något helt annat: Imorgon är det Thanksgiving här i USA. Då är alla lediga och äter kalkon. Och på fredag är det klämdag (squeezing day?). Så glad tacksägelse på er allihopa!

Historien bakom Oak Ridge

Oak Ridge har en fascinerande historia, som tål att berättas. Fram till och med 40-talet var bygden kring Oak Ridge en högst ordinär landsbygdsidyll där befolkningen till övervägande del ägnade sig åt jordbruk. Antalet kärnfysiker i bygden var tämligen lågt.

Detta ändrades dock dramatiskt 1943, genom att regeringen då beslutade att förlägga en väsentlig del av det topphemliga Manhattanprojektet till just Oak Ridge. Orsaken till att man valde just denna plats var att här hade man tillgång till stora mängder energi från en nybyggd vattenkraftsanläggning. Platsen var dessutom glest befolkad, ifall något gick snett och för att lättare hålla det hela hemligt. Manhattanprojektet syftade ju som bekant till att utveckla kärnvapen, i en kapplöpning med tyskarna för att vinna andra världskriget. Det var med andra ord bråttom.

Nu tänker den allmänbildade läsaren att Manhattanprojektet och atombombutveckling, det gjorde man väl ändå vid Los Alamos i New Mexico? Och det stämmer alldeles utmärkt. Det var i Los Alamos som man skruvade ihop bomberna och det var där som en stor del av de ledande forskarna och ingenjörerna verkade. Men det var i Oak Ridge som man framställde uranet, som användes i ”Little boy” – bomben som fälldes över Hiroshima i augusti 1945. I den andra bomben, ”Fat man”, som också monterades ihop i Los Alamos användes plutonium, som framställdes i Hanford, Washington. De första försöken med plutonium gjordes dock här i Oak Ridge och det var här plutonium framställdes för första gången.

Nåväl, nu var det alltså 1943 och nu skulle det alltså anrikas uran! Att anrika uran innebär att man höjer koncentrationen av isotopen U-235, som i naturen utgör mindre än av den totala mängden uran. Den dominerande isotopen är U-238, som alltså är tyngre. Problemet var bara att man inte visste riktigt hur man skulle göra, eftersom ingen gjort det tidigare. Det fanns tre olika metoder som verkade lovande, en elektromagnetisk och två olika metoder som bygger på diffusion. Så vilken skulle man välja. Svaret blev - alla tre!

Så nu satte man igång med att bygga tre olika anläggningar. Mest imponerande byggnadskonstruktion var den som användes för gasdiffusion. Detta var en U-formad byggnad i fyra våningar med måtten 800 gånger 300 meter. En av världens största byggnader vid den tiden.Just nu håller man för övrigt som bäst på att förbereda rivning av anläggningen. Den är stor. Den är ful! Och den är radioaktiv!

På bara ett par år uppstod en stad med 75 000 innevånare, utan att staden fanns på några kartor. Vad jag förstår så lyckades man faktiskt att hålla det hela i stort sett hemligt. ”Secret city” är ett smeknamn på staden idag.

2005 bor det ca 25 000 människor i staden och en hel del i små samhällen runt omkring. I många av villaområdena i staden kan man se att alla hus har i grund och botten samma grundkonstruktion. Man var ju naturligtvis tvungen att massproducera bostäder till alla som flyttade hit för att arbeta. Forskning pågår fortfarande i stor skala genom Oak Ridge National Laboratory och det finns fortfarande både kärnenergiforskning och hemlig forskning som jag inte vet något om och antagligen inte vill veta något om heller.

En fascinerande, men skrämmande historia alltså, men jag har en känsla av att i allmänhet är man trots allt rätt stolt över sin bakgrund här. Det var trots allt ett imponerande arbete som utfördes här, både vetenskapligt och logistiskt. Följderna av att man lyckades blev dock som bekant katastrofala.

Novemberväder och schyssta brallor

Efter fyra veckor i Tennessee så började jag nästan att tvivla på uppgiften om att det regnar drygt 1300 mm om året, d.v.s. cirka dubbla mängden mot hemma i Sverige. Det har varit sol och värme och rena sommartemperaturer om dagarna. Till och med för att vara på dessa breddgrader var det ovanligt varmt i början av november med drygt 25 grader flera dagar. Det blev lite kyligare i förra veckan, men det var uppåt en 15 grader och sol i helgen i alla fall. Idag brakade det dock loss och det har ösregnat från förmiddagen till långt in på kvällen. Det finns till och med risk för snö i morgon, enligt den senaste prognosen.

Nu är det november, så som jag känner den...

Efter denna lätt deprimerande novembermåndag i ösregn blev jag dock ikväll till min stora förvåning komplimenterad för mina trendiga benbeklädnader av en fullständigt okänd kassörska i det lokala snabbköpet.
-Cool pants, utbrast hon och pekade på mina grå jeans.
-Eeeh, vadå? Vem? Jag? tyckte jag. Dolda kameran, eller? Jag har ju kanske inte gjort mig känd som någon klädsnobb eller en sådär överdrivet stencool kille. Och även om jag trivs i mina högst alldagliga byxor, inhandlade på den inte helt förödande trendiga Kappahlbutiken i Falun, så rådde det ingen tvekan om vem som hade högst coolhetsfaktor i församlingen. Det var inte jag utan den flerfaldigt tatuerade 20-åriga tjejen i kassan kan jag avslöja. Till hennes stora besvikelse tvingades jag berätta att affären i fråga ligger i Sverige innan jag drog vidare ut i ösregnet.

Nästan som en riktig karta

Det finns hopp om att man ska kunna orientera här i stan också! Jag har hittat en karta i skala 1:12 000 och med 20 fots (6 meter) ekvidistans, ritad för mountainbikecyklister. Området ligger precis utanför stan och jag har varit ute och kollat hur pass bra den är, och det är inte så tokigt faktiskt. Nu har jag laddat ned med gratisversionen av Ocad och börjat digitalisera (om det nu är rätta namnet, förlagan är ju också digital).

Nästa vecka blir det orienteringspremiär!

Felix gör det goda godare...

Igår hittade jag den felande länken i en fullvärdig grötfrukost. Eller lingonsylt med andra ord. Det går faktiskt att hitta lingonsylt i det här landet! Efter att förgäves och utan hopp ha letat i sylt- och marmeladhyllorna hos alla de livsmedelsbutiker som jag hittills har gynnat, började jag så smått att ge upp hoppet. Men så igår utanför Knoxville, hittade jag en delikatessaffär av ungefär samma snitt som Saluhallen i Uppsala och med ungefär samma prisläge. Inte Walmart direkt, alltså. Men ta mig sjutton hade dom inte lingonsylt. ”Felix Lingonberries – A natural treat from the Swedish forests”. Jojagtackarjag! 410 gram för 5,49 dollars eller ca 45 kronor. Sannerligen inte den billigaste sylt jag har köpt, men det var det värt!

Ett slags programförklaring

Jaha ja gott folk, då var det världspremiär för min blogg, eller vad man nu ska kalla det för. Inte för att jag vet om det är just någon som är intresserad eller om jag har så mycket att säga, men det gäller väl för de flesta bloggare, så va fan...

Anledningen till att jag sätter igång just nu är naturligtvis att jag just har flyttat från gamla Sverige till andra sidan Atlanten och numer är bosatt i Oak Ridge, Tennessee, eller Ekåsen om man översätter det till modersmålet. Eftersom jag inte har min kära Maria med mig och inte har någon att ropa "titta där" åt, så får jag ropa ut i cyberrymden istället på denna sida.

Vad ska jag då skriva om här...? Tja, det blir väl lite om vad jag har för mig och lite om iakttagelser om skillnader och likheter mellan Amerika och Sverige och dess respektive befolkning. Eftersom mitt största intresse sedan våren -83 är orientering, så blir det väl en hel del av den varan också antar jag. nu är ju inte Tennessee något orienteringsparadis kanske - det lär visst finnas ett par gamla orienteringskartor någonstans i delstaten - men nog ska det bli lite sprunget i skogen med karta ändå på något sätt. Det finns gott om skog i alla fall och uppförsbackar med för den delen...

Två andra intressen som jag har är fotograering och dans. Förhoppningsvis ska jag lyckas visa några bilder härifrån vad det lider. Jag har redan knäppt en del och mer lär det bli. När det gäller dans, så är det lindy hop, eller jitterbug om man så vill, som jag ägnar mig åt och det bör det finnas goda möjligheter att göra även här. Det var ju i USA som dansen "uppfanns", så det vore väl skam annars. I Knoxville, som ligger några mil härifrån finns det en förening som verkar ha en hel del aktiviteter, så det ser klart ljusare ut på den fronten än när det gäller orienteringen.

Det som jag är här för, nämligen för att arbeta som postdoctoral research associate, eller postdoc kort och gott, lär det också handla en del om här. Det är lite annorlunda än ett svenskt universitet, men mer om det kommer senare.

Tja, vi år väl se vad det blir och hur flitig jag kommer att vara, men en eller ett par uppdateringar i veckan ska det bli i början i alla fall.