31 december 2005
Gott nytt år!
Då var det snart dags för ett nytt år. 2005 blev nästan ett precis ett år långt. 365 dygn och 6 timmar för min del, eftersom jag började året i Sverige och slutade det i USA. Lika långt som det astronomiska året i stort sett, alltså. Om jag fortsätter så här, behöver jag inga skottår!
27 december 2005
Kentucky tur och retur
Nashville och Memphis är väl de två städer som de flesta förmodligen förmår att placera i Tennessee. I alla fall var det så för mig, fram till för ett år sedan. Nu har jag i alla fall sett Nashville, som ligger drygt två och en halv timmes bilfärd västerut från Ekåsen. Maria och jag åkte nämligen dit på annandagen.
Nashville förknippar man väl framför allt med countrymusik, även om en hel del annan musik också produceras i staden. Varken Maria eller jag är väl några större fans av country, men vi bestämde oss i alla fall för att besöka Country Music Hall of Fame som naturligtvis ligger i staden. Efter att ha promenerat runt i centrum ett bra tag på jakt efter målet och till sist börjat undra om vi var helt vilse, uppenbarade det sig plötsligt, likt Pepes bodega, bara ett halvt kvarter från där vi befunnit oss en god stund tidigare. En ståtlig byggnad, vars innehåll faktiskt visade sig vara riktigt intressant. Det var utställningar som guidade besökaren genom countrymusikens historia från 1920-talet fram till idag. Och tack och lov hade man en ganska generös definition av country, så det var inte bara steelguitars och Dolly Parton, utan även t.ex. Rockabilly och Rythms & Blues dokumenterades.
Resan i västerled gick, efter en stabil italiensk middag och en övernattning i Nashville, vidare till Mammoth Cave National Park i Kentucky. Världens längsta sammanhängande grottsystem om man får tro dom själva. 50 mil av gångar finns det i alla fall och vi avverkade 3 kilometer. Vi valde en guidad tur där man inte behövde åla genom 9 tum höga öppningar, utan en mer behaglig runda. Men helt obehindrat gick man inte genom "Fat Mans Misery" och "Tall Mans Agony". En imponerande grotta och ett intressant besök var det i alla fall.
På vägen hem gjorde jag mitt första besök på en Kentucky Fried Chicken-restaurang. Och var kan det väl vara lämpligare att gära detta, än i Corbin, den plats där överste Sanders själv stekte sin första broiler? Maten får godkänt, men inte var den riktigt i samma klass som på den italienska restaurangen i Nashville.
Nashville förknippar man väl framför allt med countrymusik, även om en hel del annan musik också produceras i staden. Varken Maria eller jag är väl några större fans av country, men vi bestämde oss i alla fall för att besöka Country Music Hall of Fame som naturligtvis ligger i staden. Efter att ha promenerat runt i centrum ett bra tag på jakt efter målet och till sist börjat undra om vi var helt vilse, uppenbarade det sig plötsligt, likt Pepes bodega, bara ett halvt kvarter från där vi befunnit oss en god stund tidigare. En ståtlig byggnad, vars innehåll faktiskt visade sig vara riktigt intressant. Det var utställningar som guidade besökaren genom countrymusikens historia från 1920-talet fram till idag. Och tack och lov hade man en ganska generös definition av country, så det var inte bara steelguitars och Dolly Parton, utan även t.ex. Rockabilly och Rythms & Blues dokumenterades.
Resan i västerled gick, efter en stabil italiensk middag och en övernattning i Nashville, vidare till Mammoth Cave National Park i Kentucky. Världens längsta sammanhängande grottsystem om man får tro dom själva. 50 mil av gångar finns det i alla fall och vi avverkade 3 kilometer. Vi valde en guidad tur där man inte behövde åla genom 9 tum höga öppningar, utan en mer behaglig runda. Men helt obehindrat gick man inte genom "Fat Mans Misery" och "Tall Mans Agony". En imponerande grotta och ett intressant besök var det i alla fall.
På vägen hem gjorde jag mitt första besök på en Kentucky Fried Chicken-restaurang. Och var kan det väl vara lämpligare att gära detta, än i Corbin, den plats där överste Sanders själv stekte sin första broiler? Maten får godkänt, men inte var den riktigt i samma klass som på den italienska restaurangen i Nashville.
25 december 2005
Jultripp till The Smokies
Så här års är ju amerikanerna inte bara sex timmar efter Sverige, utan ett helt dygn. Dom firar ju jul den 25:e. Så medan lokalbefolkningen frossade i kalkon och skrockade sitt "ho ho ho", passade vi på att åka till Smoky Mountains nationalpark.
Några andra amerikaner hade också tagit sig till bergen, men på det hela taget var det rätt lugnt. Tyvärr var inte vädret riktigt på vår sida. Det var mest regn, så det blev övervägande bilturism i nationalparken, vilket naturligtvis går alldeles utmärkt. Vi är ju ändå i USA. Trots detta fick vi ändå närkontakt med faunan. Några hjortar strosade i stilla mak omkring alldeles intill vägen. Och dom verkade inte speciellt rädda för turister, kan man väl säga. Stället vi besökte idag är det mest välbesökta i hela parken. Tre kalkoner, som lyckats överleva julen gick också omkring och pickade i marken. Häftigast bland djuren var nog ändå varelsen på bilden, som vi tror att vi har artbestämt till en coyote. I vilket fall var den synnerligen orädd och satt och tittade på biltrafiken precis intill vägen och lät sig glatt fotograferas. Bästa bilden tog Maria, som fångade den i en förströdd gäspning.
Imorgon tänkte vi fortsätta att turista och besöka trakterna kring Nashville.
22 december 2005
Medan knäcken stelnar
I tisdags kväll kom Maria hit. Något trött efter att ha varit vaken 24 timmar i sträck. Det var väldigt trevligt att se henne igen!
Eftersom mina "benefits" omfattar tio semesterdagar per år, så har jag jobbat onsdag och torsdag, men nu har även jag fått jullov. Jag tänker hålla mig borta från jobbet ända till efter nyår. Medan jag har jobbat har Maria skaffat sig en egen blogg, vilken kan besökas på adressen mariaabrahamsson.blogspot.com.
Ikväll har vi kokat knäck The American Way, med majssirap som bas. Maria var tämligen skeptisk till detta, men den klarade i alla fall kulprovet efter en lång stunds kokning. Tyvärr gick det inte att hitta några knäckformar i bakavdelningen hos Krogers snabbköp och de amerikanska muffinsformarna verkade i största laget, så det blev en knäckblaffa istället för den traditionella svenska formen. Men knäck blev det i alla fall. Nu ska den bara stelna innan det är dags för provsmakning.
Eftersom mina "benefits" omfattar tio semesterdagar per år, så har jag jobbat onsdag och torsdag, men nu har även jag fått jullov. Jag tänker hålla mig borta från jobbet ända till efter nyår. Medan jag har jobbat har Maria skaffat sig en egen blogg, vilken kan besökas på adressen mariaabrahamsson.blogspot.com.
Ikväll har vi kokat knäck The American Way, med majssirap som bas. Maria var tämligen skeptisk till detta, men den klarade i alla fall kulprovet efter en lång stunds kokning. Tyvärr gick det inte att hitta några knäckformar i bakavdelningen hos Krogers snabbköp och de amerikanska muffinsformarna verkade i största laget, så det blev en knäckblaffa istället för den traditionella svenska formen. Men knäck blev det i alla fall. Nu ska den bara stelna innan det är dags för provsmakning.
17 december 2005
Frukt & Bananer
Bananen är ingen frukt, hävdar vissa, det är ett bär! Hur det är med det vet jag inte riktigt. Däremot har jag en konsumentspaning att delge läsekretsen. Jag har nämligen allt sedan jag kom hit till USA förundrats över prissättningen på frukt.
Ja, i början stod jag väl främst som ett frågetecken inför hur man överhuvudtaget skulle lyckas lista ut hur mycket man ska betala. Priset här sätts nämligen i dollars per pound. Ett pound förkortas, mycket logiskt, "lb" och motsvarar 0,454 kg. Till priset ska, liksom till allt annat man köper, läggas den lokala momsen, som råkar vara 9,75% i det County där jag bor. Alla priser redovisas nämligen exklusive moms, vilket inte är jättepraktiskt, om någon skulle fråga mig.
Det magiska talet som ska användas blir, om man använder aktuell dollarkurs och sätter upp lämplig ekvation där man står framför fruktståndet, 18,8. Detta tal ska användas till att mutliplicera priset med, för att omvandla till kronor per kilo - inklusive moms.
Nåväl, det är nu inte denna beräkning som har förundrat mig utan det faktum att priserna på frukt skiljer sig rätt kraftigt mot det jag är van vid från Sverige. Annan mat ligger väl ungefär som hemma. Möjligen är det billigare med diverse skräpmat, läskeblask och liknande. Men priset på frukt, och i viss mån även grönsaker, ligger rejält över de svenska. Äpplen såldes till exempel idag för 1,39-1,59 dollars per pound. Multiplikation med det magiska talet 18,8 ger 26-30 kronor per kilo. Päronen ligger i ungefär samma prisläge, medan apelsiner, hos min lokala handlare, försäljs till priset 3.99 för en påse med 4 pounds. 19 kronor per kilo alltså. Inte jättehögt men inte direkt billigt. En låda med clementiner på 5 pounds får man däremot för det förmånliga priset av $7.99. Eller 30 kronor per kilo om man så vill. Nästan dubbla priset mot hemma i vissa fall alltså. Och det är lika illa hos andra handlare.
Men....bananer, däremot. Jag säger bara, bananer! 49 cent per pound! 9 kronor per kilo! Där ligger priset. Inte bara som lockpris, utan vecka efter vecka. Hur stablit som helst. Visserligen ligger världens dominerande bananproducenter på den amerikanska kontinenten, men transportkostnader är ju i det närmaste försumbara i vår globaliserade tidsålder. Främsta skillnaden i bananpriset ligger istället i det faktum att EU har en importtull på bananer som driver upp priset med 3:50-4:50 kronor per kilo. Detta för att skydda de europeiska bananodlarna som i sin tur odlar de gula jättebären med ett EU-stöd på ca 100 000 kr per hektar*. Det säger väl kanske något om hur EU prioriterar?
Så prisskillnaden på bananer kan man faktiskt förklara. Varför priserna däremot ligger så pass högt på andra frukter har jag dock inte lyckats lista ut. Det måste ju finnas både äppelodlare och apelsinodlare här i Amerika också, tycker man. Men råkar man nu tycka att det är bättre med en frukt än med en låda cookies som mellanmål så får man väl, om uttrycket ursäktas, bita i det sura äpplet och betala ändå. Frukt är godis, heter det väl.
---------
* Fotnot: Uppgifterna om EUs bananpolitik kommer från ett informationsblad från jordbruksverket daterat 2005-12-06.
Jag försökte även hitta uppgifter hos riksdagens sida www.eu-upplysningen.se. Deras sökfunktion kräver dock att man loggar in om man ska söka på "banan" eller "bananer" Allt annat kan man söka efter, verkar det som, men inte det! Tur att man inte är lagd åt konspirationsteorier!
Ja, i början stod jag väl främst som ett frågetecken inför hur man överhuvudtaget skulle lyckas lista ut hur mycket man ska betala. Priset här sätts nämligen i dollars per pound. Ett pound förkortas, mycket logiskt, "lb" och motsvarar 0,454 kg. Till priset ska, liksom till allt annat man köper, läggas den lokala momsen, som råkar vara 9,75% i det County där jag bor. Alla priser redovisas nämligen exklusive moms, vilket inte är jättepraktiskt, om någon skulle fråga mig.
Det magiska talet som ska användas blir, om man använder aktuell dollarkurs och sätter upp lämplig ekvation där man står framför fruktståndet, 18,8. Detta tal ska användas till att mutliplicera priset med, för att omvandla till kronor per kilo - inklusive moms.
Nåväl, det är nu inte denna beräkning som har förundrat mig utan det faktum att priserna på frukt skiljer sig rätt kraftigt mot det jag är van vid från Sverige. Annan mat ligger väl ungefär som hemma. Möjligen är det billigare med diverse skräpmat, läskeblask och liknande. Men priset på frukt, och i viss mån även grönsaker, ligger rejält över de svenska. Äpplen såldes till exempel idag för 1,39-1,59 dollars per pound. Multiplikation med det magiska talet 18,8 ger 26-30 kronor per kilo. Päronen ligger i ungefär samma prisläge, medan apelsiner, hos min lokala handlare, försäljs till priset 3.99 för en påse med 4 pounds. 19 kronor per kilo alltså. Inte jättehögt men inte direkt billigt. En låda med clementiner på 5 pounds får man däremot för det förmånliga priset av $7.99. Eller 30 kronor per kilo om man så vill. Nästan dubbla priset mot hemma i vissa fall alltså. Och det är lika illa hos andra handlare.
Men....bananer, däremot. Jag säger bara, bananer! 49 cent per pound! 9 kronor per kilo! Där ligger priset. Inte bara som lockpris, utan vecka efter vecka. Hur stablit som helst. Visserligen ligger världens dominerande bananproducenter på den amerikanska kontinenten, men transportkostnader är ju i det närmaste försumbara i vår globaliserade tidsålder. Främsta skillnaden i bananpriset ligger istället i det faktum att EU har en importtull på bananer som driver upp priset med 3:50-4:50 kronor per kilo. Detta för att skydda de europeiska bananodlarna som i sin tur odlar de gula jättebären med ett EU-stöd på ca 100 000 kr per hektar*. Det säger väl kanske något om hur EU prioriterar?
Så prisskillnaden på bananer kan man faktiskt förklara. Varför priserna däremot ligger så pass högt på andra frukter har jag dock inte lyckats lista ut. Det måste ju finnas både äppelodlare och apelsinodlare här i Amerika också, tycker man. Men råkar man nu tycka att det är bättre med en frukt än med en låda cookies som mellanmål så får man väl, om uttrycket ursäktas, bita i det sura äpplet och betala ändå. Frukt är godis, heter det väl.
---------
* Fotnot: Uppgifterna om EUs bananpolitik kommer från ett informationsblad från jordbruksverket daterat 2005-12-06.
Jag försökte även hitta uppgifter hos riksdagens sida www.eu-upplysningen.se. Deras sökfunktion kräver dock att man loggar in om man ska söka på "banan" eller "bananer" Allt annat kan man söka efter, verkar det som, men inte det! Tur att man inte är lagd åt konspirationsteorier!
15 december 2005
Rapport från frontlinjen
De senaste dagarna har jag tillbringat mellan de mahognyklädda väggarna hos National Academies of Sciences i Washington DC, mitt i huvudstaden bland alla pampiga byggnader och monument och tvärs över gatan från Utrikesdepartementet. Jag har varit med på en workshop, ”Frontiers in Soil Science”, som har handlat om markvetenskapens frontlinjer och om nya idéer och metoder som håller på att utvecklas. Med mark menar vi insatta den översta biten av de lösa geologiska avlagringarna - den del som en sann geolog helst inte befattar sig med, eftersom den är så störd av all biologi och kemi. Det är ett komplext system med både fasta markpartiklar, markvatten i flytande fas och markluft i gasfas. Och det myllrar av biologi och kemi hela tiden, så det är ett komplicerat system där många processer av vitt skilda slag sker samtidigt.
Det har varit ett par intressanta dagar med en hel del nya tankar. Det samlade intrycket är att markvetenskapen står inför många intressanta utmaningar och att ämnet kommer att genomgå stora förändringar de närmsta åren. Några talare har använt uttrycket paradgimskifte, vilket kanske kan passa - jag vet inte.
Jag ska i alla fall börja med att konstatera att många av världens stora utmaningar under det 21:a århundradet på ett eller annat sätt innefattar marken. Vattenfrågor till exempel. Både ytvatten och grundvatten, är starkt beroende av marken, både när det gäller kvantitet och kvalitet. Uthållig matproduktion är ett annat område, eftersom det i stora delar av världen finns stora problem med erosion och försämrad markkvalitet. Försurning, övergödning och föroreningsspridning är andra viktiga problemområden där kunskap om marken är av fundamental betydelse. Själv arbetar jag med kolomsättning i marken, vilket har betydelse för mängden kol i atmosfären och därmed växthuseffekten. Marken innehåller nämligen dubbelt så mycket kol som den ovanjordiska biomassan och tre gånger så mycket som i atmosfären.
Det saknas alltså inte viktiga frågor, där markvetare kan göra en insats. Anledningen till att det pratas om paradigmskifte, är dock främst att en rad nya tekniker från andra vetenskapsgrenar är på väg in i markvetenskapen och att ämnet håller på att förändras. Markvetenskap är ju till sitt väsen starkt tvärvetenskapligt, med viktiga inslag från både geologi, kemi, biologi och ekologi. Men det som händer nu, är att moderna mikrobiologiska metoder, avancerade kemiska analysmetoder, isotoptekniker med mera, håller på att bli allt viktigare inslag. Slående under de här dagarna har varit att många av föredragshållarna har sin bakgrund i andra discipliner. Men de har tillämpat sina tekniker på markfrågor och har därigenom kunnat ge viktiga bidrag till vårt område. De metoder som markvetare traditionellt har använt kommer fortfarande att användas i framtiden, men då kombinerat med nya tekniker och idéer.
Trots att vi har viktiga frågor för mänskligheten att besvara och att ämnet just nu utvecklas starkt, så är det alltså ändå, lite paradoxalt, något av en kris för ämnet. På allt fler universitet i många länder lägger man ned institutionerna för markvetenskap och undervisar inte längre i ämnet. I stället undervisas det om marken i ämnen som ekosystemvetenskap, geovetenskap etc. I Sverige har ämnet markvetenskap av tradition en svag ställning som eget ämne och det är enbart vid SLU som ämnet existerar på egen hand. Så på ett sätt kan man ju säga att vi ligger före i utvecklingen. I vilket fall som helst så är trenden att den viktigaste markvetenskapliga forskningen sker vid, eller i nära samarbete med, andra institutioner än de markvetenskapliga. Och jag måste nog säga att det även gäller för Sverige.
Utvecklingen, där andra vetenskapsområden bidrar starkt och att det blir allt mer tvärvetenskap, är långt ifrån unik för markområdet. Ser man till exempel på Nobelprisen så blir gränsen allt mer flytande mellan vad som betraktas som medicin, kemi och fysik.
Det är ingen tvekan om att markvetenskapen står inför en spännande framtid. Vi behövs och ämnet har kanske aldrig varit så intressant som just nu. Markvetaridentiteten är däremot kanske på väg att försvinna allt mer och andra vetenskapsområden kommer att ägna sig allt mer åt markfrågor.
Markvetenskapen är död! Länge leve markvetenskapen!
Det har varit ett par intressanta dagar med en hel del nya tankar. Det samlade intrycket är att markvetenskapen står inför många intressanta utmaningar och att ämnet kommer att genomgå stora förändringar de närmsta åren. Några talare har använt uttrycket paradgimskifte, vilket kanske kan passa - jag vet inte.
Jag ska i alla fall börja med att konstatera att många av världens stora utmaningar under det 21:a århundradet på ett eller annat sätt innefattar marken. Vattenfrågor till exempel. Både ytvatten och grundvatten, är starkt beroende av marken, både när det gäller kvantitet och kvalitet. Uthållig matproduktion är ett annat område, eftersom det i stora delar av världen finns stora problem med erosion och försämrad markkvalitet. Försurning, övergödning och föroreningsspridning är andra viktiga problemområden där kunskap om marken är av fundamental betydelse. Själv arbetar jag med kolomsättning i marken, vilket har betydelse för mängden kol i atmosfären och därmed växthuseffekten. Marken innehåller nämligen dubbelt så mycket kol som den ovanjordiska biomassan och tre gånger så mycket som i atmosfären.
Det saknas alltså inte viktiga frågor, där markvetare kan göra en insats. Anledningen till att det pratas om paradigmskifte, är dock främst att en rad nya tekniker från andra vetenskapsgrenar är på väg in i markvetenskapen och att ämnet håller på att förändras. Markvetenskap är ju till sitt väsen starkt tvärvetenskapligt, med viktiga inslag från både geologi, kemi, biologi och ekologi. Men det som händer nu, är att moderna mikrobiologiska metoder, avancerade kemiska analysmetoder, isotoptekniker med mera, håller på att bli allt viktigare inslag. Slående under de här dagarna har varit att många av föredragshållarna har sin bakgrund i andra discipliner. Men de har tillämpat sina tekniker på markfrågor och har därigenom kunnat ge viktiga bidrag till vårt område. De metoder som markvetare traditionellt har använt kommer fortfarande att användas i framtiden, men då kombinerat med nya tekniker och idéer.
Trots att vi har viktiga frågor för mänskligheten att besvara och att ämnet just nu utvecklas starkt, så är det alltså ändå, lite paradoxalt, något av en kris för ämnet. På allt fler universitet i många länder lägger man ned institutionerna för markvetenskap och undervisar inte längre i ämnet. I stället undervisas det om marken i ämnen som ekosystemvetenskap, geovetenskap etc. I Sverige har ämnet markvetenskap av tradition en svag ställning som eget ämne och det är enbart vid SLU som ämnet existerar på egen hand. Så på ett sätt kan man ju säga att vi ligger före i utvecklingen. I vilket fall som helst så är trenden att den viktigaste markvetenskapliga forskningen sker vid, eller i nära samarbete med, andra institutioner än de markvetenskapliga. Och jag måste nog säga att det även gäller för Sverige.
Utvecklingen, där andra vetenskapsområden bidrar starkt och att det blir allt mer tvärvetenskap, är långt ifrån unik för markområdet. Ser man till exempel på Nobelprisen så blir gränsen allt mer flytande mellan vad som betraktas som medicin, kemi och fysik.
Det är ingen tvekan om att markvetenskapen står inför en spännande framtid. Vi behövs och ämnet har kanske aldrig varit så intressant som just nu. Markvetaridentiteten är däremot kanske på väg att försvinna allt mer och andra vetenskapsområden kommer att ägna sig allt mer åt markfrågor.
Markvetenskapen är död! Länge leve markvetenskapen!
11 december 2005
Telefonering
I helgen kom bredbandet till min lägenhet. Telefonen kom in av bara farten. Jag har nämligen anslutit mig till Skype - det lilla svenska företaget som såldes för några nätta miljarder dollars till Ebay nu i höstas. Internettelefoni alltså.
Det fungerar hur bra som helst än så länge och man kan fråga sig hur det ska gå för de traditionella telefoniföretagen framöver när man kan ringa gratis till alla andra Skypeanvändare via internet. Så sälj Teliaaktierna gott folk. Jag har skådat framtiden!
Än så länge är det väl inte så väldigt många som använder Skype, så jag har även skaffat mig konton för såväl utgående som inkommande samtal till vanlig telefon. För att ringa ut, betalar jag ca 15 öre per minut hela vägen till Sverige. Och vill man ringa hit, så slår man helt enkelt 018-495 14 35.
Ett vanligt telefonnummer, tänker ni...? Ja, är det inte likt, så säg! Det är faktiskt precis vad det är. Ringer man det numret så kopplas man på något magiskt sätt in på internet och så skramlar det till i min dator. Man betalar alltså bara för ett normalt samtal inom Sverige. Har jag bara ordning på grejorna (var har jag lagt headsetet någonstans nu igen...?), och är vaken (jag ligger som bekant konstant 6 timmar efter), så svarar jag också.
Skype laddas ned från deras hemsida och var väldigt lätt att installera och använda.
Det fungerar hur bra som helst än så länge och man kan fråga sig hur det ska gå för de traditionella telefoniföretagen framöver när man kan ringa gratis till alla andra Skypeanvändare via internet. Så sälj Teliaaktierna gott folk. Jag har skådat framtiden!
Än så länge är det väl inte så väldigt många som använder Skype, så jag har även skaffat mig konton för såväl utgående som inkommande samtal till vanlig telefon. För att ringa ut, betalar jag ca 15 öre per minut hela vägen till Sverige. Och vill man ringa hit, så slår man helt enkelt 018-495 14 35.
Ett vanligt telefonnummer, tänker ni...? Ja, är det inte likt, så säg! Det är faktiskt precis vad det är. Ringer man det numret så kopplas man på något magiskt sätt in på internet och så skramlar det till i min dator. Man betalar alltså bara för ett normalt samtal inom Sverige. Har jag bara ordning på grejorna (var har jag lagt headsetet någonstans nu igen...?), och är vaken (jag ligger som bekant konstant 6 timmar efter), så svarar jag också.
Skype laddas ned från deras hemsida och var väldigt lätt att installera och använda.
10 december 2005
Prospekt
I OK Linné planeras det för vårvinterns utlandsläger. Jag tänkte passa på att komma med ett prospekt för en alternativ resa till sydöstra USA. Tennessee är ju inte känt som ett orienteringsparadis, men det finns trots det möjligheter om man är intresserad.
Bästa tiden för att komma hit och hälsa på i Ekåsen för den orienteringsintresserade under den närmaste tiden är förmodligen i slutet av februari och man bör då rimligen försöka att pricka in helgerna 18-19 och/eller 24-26 februari. Under den förstnämda helgen, 18-19 februari, avgörs Georgia Navigator Cup ca 40 mil söderut. Dit tänker jag åka i alla fall. Helgen därpå, 24-26 februari, är det tävlingar fredag, lördag och söndag i Florida, med världsrankingstatus på lördagen. Avståndet dit är ca 80 mil. Det börjar bli på smärtgränsen för avstånd, men jag åker gärna om jag får sällskap.
Mellan tävlingarna erbjuds naturligtvis ett träningspaket på nyritad karta i Oak Ridge (om jag bara blir klar med den...). Därutöver är långpass i Great Smoky Mountains National Park obligatoriskt. Är man ute efter mer orientering kan man lämpligen lägga några dagar ytterligare i antingen Georgia eller i Florida.
Pris på flygbiljett bör inte ligga allt för mycket över 6000 kronor inklusive skatter om man ska vara nöjd. Då ingår även logi på hårt underlag (heltäckningsmattaräknas väl fortfarande dit?) hemma hos mig och plats i bil till tävlingarna. Ska man söka efter flygbiljetter hit så ska man söka efter Knoxville, Tyson McGhee Airport (TYS).
Även om man inte är sjukligt intressrad av orientering är man naturligtvis välkommen hit för att hälsa på. Turismen här i området är i hög grad inriktad på friluftsliv och Knoxville centrum är ärligt talat inte något det talas högt om i turismböckerna och kan klaras av snabbt. Men tycker man om naturupplevelser så är det ett bra område. Utöver Smoky Mountains, dit det tar en styv timme med bil, så finns det flera fina State Parks i närheten.
Planera inte in en sommarsemester här bara. Det lär vara snudd på outhärdligt varmt och fuktigt här! Vår eller höst är bästa tiden, vare sig man vill komma hit för att orientera eller inte.
Välkomna!
Bästa tiden för att komma hit och hälsa på i Ekåsen för den orienteringsintresserade under den närmaste tiden är förmodligen i slutet av februari och man bör då rimligen försöka att pricka in helgerna 18-19 och/eller 24-26 februari. Under den förstnämda helgen, 18-19 februari, avgörs Georgia Navigator Cup ca 40 mil söderut. Dit tänker jag åka i alla fall. Helgen därpå, 24-26 februari, är det tävlingar fredag, lördag och söndag i Florida, med världsrankingstatus på lördagen. Avståndet dit är ca 80 mil. Det börjar bli på smärtgränsen för avstånd, men jag åker gärna om jag får sällskap.
Mellan tävlingarna erbjuds naturligtvis ett träningspaket på nyritad karta i Oak Ridge (om jag bara blir klar med den...). Därutöver är långpass i Great Smoky Mountains National Park obligatoriskt. Är man ute efter mer orientering kan man lämpligen lägga några dagar ytterligare i antingen Georgia eller i Florida.
Pris på flygbiljett bör inte ligga allt för mycket över 6000 kronor inklusive skatter om man ska vara nöjd. Då ingår även logi på hårt underlag (heltäckningsmattaräknas väl fortfarande dit?) hemma hos mig och plats i bil till tävlingarna. Ska man söka efter flygbiljetter hit så ska man söka efter Knoxville, Tyson McGhee Airport (TYS).
Även om man inte är sjukligt intressrad av orientering är man naturligtvis välkommen hit för att hälsa på. Turismen här i området är i hög grad inriktad på friluftsliv och Knoxville centrum är ärligt talat inte något det talas högt om i turismböckerna och kan klaras av snabbt. Men tycker man om naturupplevelser så är det ett bra område. Utöver Smoky Mountains, dit det tar en styv timme med bil, så finns det flera fina State Parks i närheten.
Planera inte in en sommarsemester här bara. Det lär vara snudd på outhärdligt varmt och fuktigt här! Vår eller höst är bästa tiden, vare sig man vill komma hit för att orientera eller inte.
Välkomna!
06 december 2005
Veni vidi vici
Då var det tisdgaskväll och hemma i Uppsala har Premiären för vinterns tisdagsträningar klarats av. Under sedvanlig pompa och ståt får man förmoda.
Själv begick jag min tävlingspremiär på den amerikanska kontinenten i söndags i Atlanta. Tävling kanske är för mycket att säga, men dom tog i alla fall tid på oss. Och tog tid på sig var det många som gjorde i skogen också.
Jag sprang röd bana, vilket var den längsta och mätte 5,8 km. Dom använder faktiskt den praktiska enheten kilometer för att mäta banlängden och inte den inhemska måttenheten miles. För att sammanfatta det hela så gick det väl sådär och åttonde kontrollen hittade jag inte alls trots att jag valsade runt i några minuter där jag tyckte att den skulle sitta. Man kan ju inte komma så långväga och bara ge upp när man inte hittar kontrollen på rätt ställe. Nionde kontrollen hittade jag, men där gick det tid, när jag gjorde som jag tyckte ett smart vägval på en stig som slingrade sig runt ett grönmarkerat område med tät skog. Det visade sig tyvärr att stigen inte fanns. Det gjorde däremot det gröna. Och det var tätt!
Vid målet visade det sig att några andra hade lyckats hitta åttonde kontrollen, men att den nog satt ganska snett, så tävlingsledningen skulle överväga hur det skulle bli med godkännande av överhoppad kontroll. Tydligen blev jag godkänd för jag finns i alla fall med i en resultatlista. Jag vet inte riktigt hur länge dom andra letade efter åttan, men det kan ha varit länge...
Jag tog mig runt på den föga imponerande tiden 59 minuter och näste tävlande hade 100 minuter enligt resultatlistan, så det är förmodligen min mest övertygande seger sedan lång-km i H12, 1986.
Länk: Resultatlista
Själv begick jag min tävlingspremiär på den amerikanska kontinenten i söndags i Atlanta. Tävling kanske är för mycket att säga, men dom tog i alla fall tid på oss. Och tog tid på sig var det många som gjorde i skogen också.
Jag sprang röd bana, vilket var den längsta och mätte 5,8 km. Dom använder faktiskt den praktiska enheten kilometer för att mäta banlängden och inte den inhemska måttenheten miles. För att sammanfatta det hela så gick det väl sådär och åttonde kontrollen hittade jag inte alls trots att jag valsade runt i några minuter där jag tyckte att den skulle sitta. Man kan ju inte komma så långväga och bara ge upp när man inte hittar kontrollen på rätt ställe. Nionde kontrollen hittade jag, men där gick det tid, när jag gjorde som jag tyckte ett smart vägval på en stig som slingrade sig runt ett grönmarkerat område med tät skog. Det visade sig tyvärr att stigen inte fanns. Det gjorde däremot det gröna. Och det var tätt!
Vid målet visade det sig att några andra hade lyckats hitta åttonde kontrollen, men att den nog satt ganska snett, så tävlingsledningen skulle överväga hur det skulle bli med godkännande av överhoppad kontroll. Tydligen blev jag godkänd för jag finns i alla fall med i en resultatlista. Jag vet inte riktigt hur länge dom andra letade efter åttan, men det kan ha varit länge...
Jag tog mig runt på den föga imponerande tiden 59 minuter och näste tävlande hade 100 minuter enligt resultatlistan, så det är förmodligen min mest övertygande seger sedan lång-km i H12, 1986.
Länk: Resultatlista
03 december 2005
En dag i det stora varuhuset
Idag har jag besökt Atlanta. Atlanta ligger inte, som man kanske skulle kunna tro, vid Atlanten utan en bra bit inne i landet, närmare bestämt i Georgia, drygt 30 svenska mil söder om Ekåsen, Tennessee. Två huvudmål fanns med resan. Nummer ett är avklarat och det var att fylla bilen med ett antal platta paket från den stora svenska möbeltillverkaren, vilka i sin tur ska fylla min nya lägenhet. Nummer två är att vara med på en orienteringsträning på söndag förmiddag.
Men nu är det lördag kväll och jag sitter på ett hotellrum och försöker återhämta mig från dagens IKEA-chock. Sex varv runt butiken på nästan lika många timmar är mer än tillräckligt för att gå in i den ökända IKEA-koman. Jag började besöket med att intaga lunch, vilken bestod av köttbullar med lingonsylt. Det satt inte helt fel. Efter detta tog jag ett rekognoseringsvarv och plockade på mig lite smått och gott. Främst husgeråd.
Under varv två runt labyrinten inköptes en smärre soffa under assistans av en viss Emma, vilket varken är en snurrfåtölj eller en förvaringslåda eller något annat ur IKEA-sortimentet, utan istället visade sig vara en livs levande Uppländska från Enköping med en mamma i Örsundsbro, halvvägs till Uppsala. Jag vet inte riktigt om det sammanträffandet bräcker Maria, som i veckan uppdagade att en av hennes studenter har en moster och morbror, som bor i huset bredvid Marias bror i det småländska samhället med det lustiga namnet Flerohopp. Det kanske inte riktigt räknas när man träffar amerikasvenskar på IKEA? I vilket fall som helst så var det Emma som avslöjade min nationalitet innan jag hann avslöja hennes. På avsaknaden av amerikansk sydstatsdialekt får man förmoda.
Varv tre avverkades med på bra varvtid eftersom jag redan hade rekat köksbordet ”Björkudden” och stolen ”Bertil”. Det känns bra på något sätt, att i alla fall ha en stol som heter Bertil att sätta sig på här i Amerika tycker jag. Det känns rejält på något sätt.
Efter var fyra var det dags för en fika, med lingon-cheesecake och kaffe. Svenskt kaffe, ”Löfbergs lila, mellanmörkt” enligt etikett på kaffeautomaten. Soffbord och ett par lampor utökade sedan Ingvar Kamprads förmögenhet under fjärde varvet.
Kommen så långt hade jag uppnått målet för besöket, men hade fortfarande plats i bilen, så jag tog mig ett varv nummer fem och köpte ett nattduksbord (eller heter det nattygsbord… jag blir aldrig klok på det där…). Jag måste erkänna att jag föll något för namnet Aneboda, som ligger i Småland och härbärgerar en av SLUs försöksparker. Jag har faktiskt lite opublicerade data därifrån, så det kan ju vara en bra åminnelse av doktorandtiden. Varvet fullbordades med ytterligare smått-och-gott-shopping, varför varvtiden blev tämligen lång.
Sjätte varvet var kanske det bästa av de alla, eftersom det främst fokuserade på den lilla avdelningen med svensk mat. Snudd på tårögd, plockade jag på mig ett par västerbottensostar, en dunk lingondricka, en rejäl hink med lingonsylt, en burk hjortronsylt, fiskbullar, blåbärssoppa, svensk müsli, mariekex och en burk med pepparkakor. Saknades gjordes dock messmör, vilket får anses som en mindre skandal. Betjänade i mathörnan gjorde i alla fall ytterligare en svensk. Den här gången var det jag som avslöjade nationaliteten, tack vare hans namnskylt med det ursvenska gamla fina namnet Jan. (Jag känner dock även en holländare som lystrar till detta namn). Enligt honom jobbar det cirka tio svenskar på IKEA i Atlanta.
Aptiten hade då slagit till och dagen avslutades därför med en ”Holiday plate” i restaurangen, vilket bestod av skinka, lax, ost, ägghalva med Kalles och sill, som till min förvåning slank ned även utan snaps.
Så kan man alltså tillbringa en dag i Atlanta. Jag hade tänkt att jag skulle hinna med att turista lite mer i staden, men sex timmar på IKEA kan ta hårt, så jag bestämde mig för att inte göra så mycket mer vettigt under dagen. Man kanske inte direkt kvalar in som en stor upptäckare i klass med Sven Hedin och Roald Amundsen genom att åka och se IKEA när man gör en utflykt, men staden står väl kvar till en annan gång.
Imorgon ska det orienteras.
Men nu är det lördag kväll och jag sitter på ett hotellrum och försöker återhämta mig från dagens IKEA-chock. Sex varv runt butiken på nästan lika många timmar är mer än tillräckligt för att gå in i den ökända IKEA-koman. Jag började besöket med att intaga lunch, vilken bestod av köttbullar med lingonsylt. Det satt inte helt fel. Efter detta tog jag ett rekognoseringsvarv och plockade på mig lite smått och gott. Främst husgeråd.
Under varv två runt labyrinten inköptes en smärre soffa under assistans av en viss Emma, vilket varken är en snurrfåtölj eller en förvaringslåda eller något annat ur IKEA-sortimentet, utan istället visade sig vara en livs levande Uppländska från Enköping med en mamma i Örsundsbro, halvvägs till Uppsala. Jag vet inte riktigt om det sammanträffandet bräcker Maria, som i veckan uppdagade att en av hennes studenter har en moster och morbror, som bor i huset bredvid Marias bror i det småländska samhället med det lustiga namnet Flerohopp. Det kanske inte riktigt räknas när man träffar amerikasvenskar på IKEA? I vilket fall som helst så var det Emma som avslöjade min nationalitet innan jag hann avslöja hennes. På avsaknaden av amerikansk sydstatsdialekt får man förmoda.
Varv tre avverkades med på bra varvtid eftersom jag redan hade rekat köksbordet ”Björkudden” och stolen ”Bertil”. Det känns bra på något sätt, att i alla fall ha en stol som heter Bertil att sätta sig på här i Amerika tycker jag. Det känns rejält på något sätt.
Efter var fyra var det dags för en fika, med lingon-cheesecake och kaffe. Svenskt kaffe, ”Löfbergs lila, mellanmörkt” enligt etikett på kaffeautomaten. Soffbord och ett par lampor utökade sedan Ingvar Kamprads förmögenhet under fjärde varvet.
Kommen så långt hade jag uppnått målet för besöket, men hade fortfarande plats i bilen, så jag tog mig ett varv nummer fem och köpte ett nattduksbord (eller heter det nattygsbord… jag blir aldrig klok på det där…). Jag måste erkänna att jag föll något för namnet Aneboda, som ligger i Småland och härbärgerar en av SLUs försöksparker. Jag har faktiskt lite opublicerade data därifrån, så det kan ju vara en bra åminnelse av doktorandtiden. Varvet fullbordades med ytterligare smått-och-gott-shopping, varför varvtiden blev tämligen lång.
Sjätte varvet var kanske det bästa av de alla, eftersom det främst fokuserade på den lilla avdelningen med svensk mat. Snudd på tårögd, plockade jag på mig ett par västerbottensostar, en dunk lingondricka, en rejäl hink med lingonsylt, en burk hjortronsylt, fiskbullar, blåbärssoppa, svensk müsli, mariekex och en burk med pepparkakor. Saknades gjordes dock messmör, vilket får anses som en mindre skandal. Betjänade i mathörnan gjorde i alla fall ytterligare en svensk. Den här gången var det jag som avslöjade nationaliteten, tack vare hans namnskylt med det ursvenska gamla fina namnet Jan. (Jag känner dock även en holländare som lystrar till detta namn). Enligt honom jobbar det cirka tio svenskar på IKEA i Atlanta.
Aptiten hade då slagit till och dagen avslutades därför med en ”Holiday plate” i restaurangen, vilket bestod av skinka, lax, ost, ägghalva med Kalles och sill, som till min förvåning slank ned även utan snaps.
Så kan man alltså tillbringa en dag i Atlanta. Jag hade tänkt att jag skulle hinna med att turista lite mer i staden, men sex timmar på IKEA kan ta hårt, så jag bestämde mig för att inte göra så mycket mer vettigt under dagen. Man kanske inte direkt kvalar in som en stor upptäckare i klass med Sven Hedin och Roald Amundsen genom att åka och se IKEA när man gör en utflykt, men staden står väl kvar till en annan gång.
Imorgon ska det orienteras.
01 december 2005
Flyttning
Idag har jag flyttat. Från en möblerad lägenhet till en omöblerad. Och det är den verkligen än så länge! En säng har jag fått in, tillsammans med det som rymdes i mina resväskor och lite smått och gott som jag har hunnit samla på mig här i USA. Men omölerad är den verkligen. Planen är att jag ska ta och göra en liten utflykt till Coca-Colas och CNNs huvudstad Atlanta till helgen och passa på att besöka en större svensk möbeltillverkare som råkar ha en butik där.
Adress om någon råkar ha vägarna förbi är 306 Florida Avenue, 37830 Oak Ridge, Tennessee. Och ska man hitta dit man ska i Oak Ridge så är det ganska enkelt. Allra längst i östra delen av stan har alla vägar adresser som börjar på A och i västra delen av samhället har vägarna namn där begynnelsebokstaven ligger i slutet av alfabetet (har dock inte hittat någon gata som börjar på Å, Ä eller Ö...). Avenyerna är gator som går vinkelrätt mot stadens paradgata "Oak Ridge Turnpike", medan gatorna i sin tur korsar avenyerna. Avenyerna har dessutom i de allra flesta fall namn efter amerikanska delstater och Florida avenue hittar man alltså mellan California Avenue och Georgia Avenue.
Så välkomna att hälsa på! Jag ska bara skaffa lite möbler först!
Adress om någon råkar ha vägarna förbi är 306 Florida Avenue, 37830 Oak Ridge, Tennessee. Och ska man hitta dit man ska i Oak Ridge så är det ganska enkelt. Allra längst i östra delen av stan har alla vägar adresser som börjar på A och i västra delen av samhället har vägarna namn där begynnelsebokstaven ligger i slutet av alfabetet (har dock inte hittat någon gata som börjar på Å, Ä eller Ö...). Avenyerna är gator som går vinkelrätt mot stadens paradgata "Oak Ridge Turnpike", medan gatorna i sin tur korsar avenyerna. Avenyerna har dessutom i de allra flesta fall namn efter amerikanska delstater och Florida avenue hittar man alltså mellan California Avenue och Georgia Avenue.
Så välkomna att hälsa på! Jag ska bara skaffa lite möbler först!
27 november 2005
Orienteringspremiär
Idag var det dags för orienteringspremiär! Grundmaterialet är en mountainbikekarta i skala 1:12 000 och 20 fots ekvidistans. Efter lite Ocad-pyssel och interpolering av höjdkurvorna till 5 meter ekvidistans och fältarbete under de senaste dagarnas långledighet, så börjar kartan att bli någorlunda löpbar. I alla fall på den tredjedel av kartan som jag har hunnit gå över och rekognosera.56 minuter på 5,8 kilometer är väl inte något som imponerar, men det var roligt i alla fall och terrängen är definitivt annorlunda än hemmavid!
26 november 2005
Det nationella laboratoriet
Jag har berättat om samhället Oak Ridge och dess historia. Nu tänkte jag skriva några rader om Oak Ridge National Laboratory (ORNL) , som jag arbetar för… tror jag…men inte riktigt ändå, kanske…
Till att börja med så måste jag nog börja med att förklara vad ett National Laboratory är. För det är just vad det heter – ett nationellt laboratorium. Alltså inte ett universitet. I Sverige har vi egentligen inte något motsvarande. Visserligen har vi diverse forskningsinstitut som åtminstone delvis finansieras av staten, men storleken på dessa är inte i närheten av de National Laboratories som man har byggt upp här i USA. Ett National Laboratory är ett nationellt laboratorium helt enkelt. Totalt finns det tio National Laboratories runt om i landet och Oak Ridge är ett av de större. På hemsidan skriver man att man har ca 3800 anställda och ungefär 3000 gästforskare per år. Omsättningen ligger på över en miljard dollar, så det är en rätt stor anläggning.
Samtliga laboratorier finansieras av Department of Energy, (DOE), d.v.s. energidepartementet, som på sin hemsida skryter med att man står för 40% av all forskning inom fysik, kemi och materialvetenskap i USA. Laboratoriet i Oak Ridge grundades alltså 1943, med syfte att framställa uran till atombomben. Med tanke på vem som betalar, så pågår det naturligt nog en hel del energiforskning, inklusive kärnkraftsutveckling. Man håller till exempel som bäst på att bygga en anläggning för att skjuta neutroner med en väldig fart. För det kommer man att öka nationens statsskuld med ytterligare 1,4 miljarder dollar, så det är en rejäl neutronbössa dom håller på att bygga. Förutom ren energiforskning, så finns det även en del forskning som ligger en bit från själva energin, men som Energidepartementet tycker kan vara bra att veta ändå... Exempelvis är man rätt duktiga på materialforskning och det är också ett viktigt användningsområde för jätteneutronkanonen som man håller på att bygga.
Även en del miljörelaterad forskning finns på de nationella laboratorierna och kanske främst i Oak Ridge. Och det är där jag hör hemma. Åtminstone det område som jag forskar inom på miljösidan har en direkt relevans för vår sponsor, eftersom jag studerar kolomsättning i skogsekosystem och därför kan anses hålla på med växthuseffektforskning. Och då är ju inte energikonsumtion speciellt långt borta. Mer om vad jag själv håller på med senare (när jag har lyckats lista ut det själv…)
Energidepartementet står alltså för fiolerna. Men man svarar inte för själva driften av laboratorierna, utan det har man lejt bort till andra aktörer. I Oak Ridge drivs laboratoriet sedan några år tillbaka av UT-Batelle, som är ett företag som har bildats för just detta syfte. Delägare i bolaget är UT, vilket ska uttydas som University of Tennessee och Batelle, som är ett slags stiftelse, som grundades 1929 av en viss Mr Batelle, som var en stenrik stålindustrimogul som testamenterade sin förmögenhet till att användas för forskning och utveckling och man beskriver sig själva som en non-profit corporation. Tidigare har man haft andra företag som haft kontraktet, exempelvis jätteföretaget Union Carbide (främst kemiindustri tror jag), men nu har vi alltså Batelle, som är ett företag som har som sin affärsidé att bedriva forskning, vilket väl får ses som en fördel. De flesta som arbetar på ORNL är alltså anställda av UT-Batelle. Själv hör jag till undantagen och är inte anställd av UT-Batelle, utan av ORAU, som står för Oak Ridge Associated Universities och som framför allt anställer postdocs här i Oak Ridge om jag har fattat det rätt.
Något förvirrat alltså med många inblandade parter och på en del papper och presentationer kan man se hur de rapar upp en lång harrang om den energidepartementfinansierade anläggningen Oak Ridge National Laboratory som drivs av UT-Batelle.
De flesta nöjer sig med att säga att de arbetar på Oak Ridge National Laboratory kort och gott, så jag nöjer väl mig med det jag också.
Till att börja med så måste jag nog börja med att förklara vad ett National Laboratory är. För det är just vad det heter – ett nationellt laboratorium. Alltså inte ett universitet. I Sverige har vi egentligen inte något motsvarande. Visserligen har vi diverse forskningsinstitut som åtminstone delvis finansieras av staten, men storleken på dessa är inte i närheten av de National Laboratories som man har byggt upp här i USA. Ett National Laboratory är ett nationellt laboratorium helt enkelt. Totalt finns det tio National Laboratories runt om i landet och Oak Ridge är ett av de större. På hemsidan skriver man att man har ca 3800 anställda och ungefär 3000 gästforskare per år. Omsättningen ligger på över en miljard dollar, så det är en rätt stor anläggning.
Samtliga laboratorier finansieras av Department of Energy, (DOE), d.v.s. energidepartementet, som på sin hemsida skryter med att man står för 40% av all forskning inom fysik, kemi och materialvetenskap i USA. Laboratoriet i Oak Ridge grundades alltså 1943, med syfte att framställa uran till atombomben. Med tanke på vem som betalar, så pågår det naturligt nog en hel del energiforskning, inklusive kärnkraftsutveckling. Man håller till exempel som bäst på att bygga en anläggning för att skjuta neutroner med en väldig fart. För det kommer man att öka nationens statsskuld med ytterligare 1,4 miljarder dollar, så det är en rejäl neutronbössa dom håller på att bygga. Förutom ren energiforskning, så finns det även en del forskning som ligger en bit från själva energin, men som Energidepartementet tycker kan vara bra att veta ändå... Exempelvis är man rätt duktiga på materialforskning och det är också ett viktigt användningsområde för jätteneutronkanonen som man håller på att bygga.
Även en del miljörelaterad forskning finns på de nationella laboratorierna och kanske främst i Oak Ridge. Och det är där jag hör hemma. Åtminstone det område som jag forskar inom på miljösidan har en direkt relevans för vår sponsor, eftersom jag studerar kolomsättning i skogsekosystem och därför kan anses hålla på med växthuseffektforskning. Och då är ju inte energikonsumtion speciellt långt borta. Mer om vad jag själv håller på med senare (när jag har lyckats lista ut det själv…)
Energidepartementet står alltså för fiolerna. Men man svarar inte för själva driften av laboratorierna, utan det har man lejt bort till andra aktörer. I Oak Ridge drivs laboratoriet sedan några år tillbaka av UT-Batelle, som är ett företag som har bildats för just detta syfte. Delägare i bolaget är UT, vilket ska uttydas som University of Tennessee och Batelle, som är ett slags stiftelse, som grundades 1929 av en viss Mr Batelle, som var en stenrik stålindustrimogul som testamenterade sin förmögenhet till att användas för forskning och utveckling och man beskriver sig själva som en non-profit corporation. Tidigare har man haft andra företag som haft kontraktet, exempelvis jätteföretaget Union Carbide (främst kemiindustri tror jag), men nu har vi alltså Batelle, som är ett företag som har som sin affärsidé att bedriva forskning, vilket väl får ses som en fördel. De flesta som arbetar på ORNL är alltså anställda av UT-Batelle. Själv hör jag till undantagen och är inte anställd av UT-Batelle, utan av ORAU, som står för Oak Ridge Associated Universities och som framför allt anställer postdocs här i Oak Ridge om jag har fattat det rätt.
Något förvirrat alltså med många inblandade parter och på en del papper och presentationer kan man se hur de rapar upp en lång harrang om den energidepartementfinansierade anläggningen Oak Ridge National Laboratory som drivs av UT-Batelle.
De flesta nöjer sig med att säga att de arbetar på Oak Ridge National Laboratory kort och gott, så jag nöjer väl mig med det jag också.
24 november 2005
Thanksgiving
Idag var det alltså Thanksgiving. Ärkligt talat har jag inte riktigt fått klart för mig vad det är dom firar här, men det finns någon gammal skröna om några pilgrimmer som kom hit till Amerika på 1600-talet. Väl här så hade dom svårt att klara sig med mat och annat, så dom slog sig i lag med ett gäng indianer som såg till att dom klarade sig ett helt år fram till nästa skörd. Och som tack för hjälpen ordade pilgimmerna en sjutusans fest när skörden var bärgad och dom kunde klara sig själva. Jag antar att det egentligen helt enkelt handlar om en skördefest från början.
Hur som helst så går Thanksgiving i stort sett ut på att träffa familjen och äta alldeles för mycket mat, enkannerligen kalkon fullstoppad med "stuffing". Själv har jag firat tacksägelsedagen hemma hos en kollega och hennes man, barn och föräldrar samt diverse andra inbjudna vänner och bekanta, framför allt från University of Tennessee. Totalt var det nog uppåt en tjugo personer. Eftersom min kollega är vegetarian så blev det ingen kalkon men väl en massa annan god mat. Jag träffade en kroatisk multisportare som försökte värva mig och en ekologiprofessor som visade sig vara ett fan av svensk folkmusik och framför allt av Hjort Anders Olsson! För er som inte känner till Hjort Anders så är det en gigant bland giganter från Bingsjö utanför Rättvik. Professorn var stolt ägare av Hjort Anders-boxen, d.v.s. tre CD-skivor med den kompletta samlingen Hjort Anders-inspelningar. Det är inte direkt folkmusik för nybörjare. Går man på Hjort Anders, så går man på tunga grejor. Första inspelningarna är från mycket tidigt 1900-tal på några riktigt skrapiga fonografrullar med burkigt fiolgnissel någonstans långt i bakgrunden. Men det svänger något grymt i de senare inspelningarna där ljudkvaliteten är mer acceptabel. Det lär tydligen finnas en samling människor i Knoxville (grannstaden) som ägnar sig åt svensk folkdans och som har ett par duktiga fiolspelare.
På det hela taget en riktigt trevlig dag.
Hur som helst så går Thanksgiving i stort sett ut på att träffa familjen och äta alldeles för mycket mat, enkannerligen kalkon fullstoppad med "stuffing". Själv har jag firat tacksägelsedagen hemma hos en kollega och hennes man, barn och föräldrar samt diverse andra inbjudna vänner och bekanta, framför allt från University of Tennessee. Totalt var det nog uppåt en tjugo personer. Eftersom min kollega är vegetarian så blev det ingen kalkon men väl en massa annan god mat. Jag träffade en kroatisk multisportare som försökte värva mig och en ekologiprofessor som visade sig vara ett fan av svensk folkmusik och framför allt av Hjort Anders Olsson! För er som inte känner till Hjort Anders så är det en gigant bland giganter från Bingsjö utanför Rättvik. Professorn var stolt ägare av Hjort Anders-boxen, d.v.s. tre CD-skivor med den kompletta samlingen Hjort Anders-inspelningar. Det är inte direkt folkmusik för nybörjare. Går man på Hjort Anders, så går man på tunga grejor. Första inspelningarna är från mycket tidigt 1900-tal på några riktigt skrapiga fonografrullar med burkigt fiolgnissel någonstans långt i bakgrunden. Men det svänger något grymt i de senare inspelningarna där ljudkvaliteten är mer acceptabel. Det lär tydligen finnas en samling människor i Knoxville (grannstaden) som ägnar sig åt svensk folkdans och som har ett par duktiga fiolspelare.
På det hela taget en riktigt trevlig dag.
23 november 2005
Feynmans ventil
Jag fick en anekdot från Maria på e-posten idag, som anknyter till gårdagens historia: Richard P. Feynman berättar i en story i ”The pleasure of finding things out” att han skickades (av Oppenheimer) från Los Alamos till Oak Ridge för att kolla säkerheten, och upptäcker att de som jobbar där har ingen koll, eftersom ingen har berättat något, om vad de ska göra eller ens om strålning i största allmänhet, för de som jobbar där. Han kräver att får förklara och efter några om och men så får han det. Det leder till att de konstaterar att de nog måste bygga rätt mycket annorlunda än de från början tänkt. Några månader senare får han komma tillbaka för att titta på ritningar, som han har svårt att hänga med på. Feynman förundras över en konstig sak på ritningarna, en fyrkant med kryss i. Först tror han att det är fönster men så småningom inser han att det inte kan vara det, eftersom de ligger på fel ställen. Ingenjörerna snackar på om alla sina säkerhetsventiler och andra doningar medan Feynman febrilt försöker tänka ut hur han ska få veta vad fyrkanten med krysset i betyder, eftersom han nu tycker att det är pinsamt att han väntat så länge med att fråga… Han bestämmer sig för att det där kanske, kanske ändå är en ventil, och samlar mod till att fråga, men på ett lite inlindat sätt. Han pekar på en ventil/fönster/vad-det-nu-är på ritningen och frågar ”Vad händer om den här ventilen fastnar?” En febril aktivitet utbryter bland ingenjörerna, och det visar sig att han, i sitt lätt tafatta försök att ta reda på om det är ett fönster eller något annat, har lyckats sätta fingret på en ventil som inte var säkrad… Han blir förstås geniförklarad, och innan han ska åka hem får han av sin ständige eskort (vissa delar av säkerheten tog de hårt på, även om de inte hade riktigt koll på vad de egentligen gjorde där) frågan hur han kunde hitta den svaga punkten. Han blir, förstås, inte trodd när han svarar att han bara försökte ta reda på om det var en symbol för en ventil eller ej… Så var det med den saken, och frågan är förstås hur mycket Oak Ridge det hade funnits idag (och om det hade varit beboeligt) om det inte varit för Feynman, men så fick han ju nobelpris också!
Något helt annat: Imorgon är det Thanksgiving här i USA. Då är alla lediga och äter kalkon. Och på fredag är det klämdag (squeezing day?). Så glad tacksägelse på er allihopa!
Något helt annat: Imorgon är det Thanksgiving här i USA. Då är alla lediga och äter kalkon. Och på fredag är det klämdag (squeezing day?). Så glad tacksägelse på er allihopa!
22 november 2005
Historien bakom Oak Ridge
Oak Ridge har en fascinerande historia, som tål att berättas. Fram till och med 40-talet var bygden kring Oak Ridge en högst ordinär landsbygdsidyll där befolkningen till övervägande del ägnade sig åt jordbruk. Antalet kärnfysiker i bygden var tämligen lågt.
Detta ändrades dock dramatiskt 1943, genom att regeringen då beslutade att förlägga en väsentlig del av det topphemliga Manhattanprojektet till just Oak Ridge. Orsaken till att man valde just denna plats var att här hade man tillgång till stora mängder energi från en nybyggd vattenkraftsanläggning. Platsen var dessutom glest befolkad, ifall något gick snett och för att lättare hålla det hela hemligt. Manhattanprojektet syftade ju som bekant till att utveckla kärnvapen, i en kapplöpning med tyskarna för att vinna andra världskriget. Det var med andra ord bråttom.
Nu tänker den allmänbildade läsaren att Manhattanprojektet och atombombutveckling, det gjorde man väl ändå vid Los Alamos i New Mexico? Och det stämmer alldeles utmärkt. Det var i Los Alamos som man skruvade ihop bomberna och det var där som en stor del av de ledande forskarna och ingenjörerna verkade. Men det var i Oak Ridge som man framställde uranet, som användes i ”Little boy” – bomben som fälldes över Hiroshima i augusti 1945. I den andra bomben, ”Fat man”, som också monterades ihop i Los Alamos användes plutonium, som framställdes i Hanford, Washington. De första försöken med plutonium gjordes dock här i Oak Ridge och det var här plutonium framställdes för första gången.
Nåväl, nu var det alltså 1943 och nu skulle det alltså anrikas uran! Att anrika uran innebär att man höjer koncentrationen av isotopen U-235, som i naturen utgör mindre än av den totala mängden uran. Den dominerande isotopen är U-238, som alltså är tyngre. Problemet var bara att man inte visste riktigt hur man skulle göra, eftersom ingen gjort det tidigare. Det fanns tre olika metoder som verkade lovande, en elektromagnetisk och två olika metoder som bygger på diffusion. Så vilken skulle man välja. Svaret blev - alla tre!
Så nu satte man igång med att bygga tre olika anläggningar. Mest imponerande byggnadskonstruktion var den som användes för gasdiffusion. Detta var en U-formad byggnad i fyra våningar med måtten 800 gånger 300 meter. En av världens största byggnader vid den tiden.Just nu håller man för övrigt som bäst på att förbereda rivning av anläggningen. Den är stor. Den är ful! Och den är radioaktiv!
På bara ett par år uppstod en stad med 75 000 innevånare, utan att staden fanns på några kartor. Vad jag förstår så lyckades man faktiskt att hålla det hela i stort sett hemligt. ”Secret city” är ett smeknamn på staden idag.
2005 bor det ca 25 000 människor i staden och en hel del i små samhällen runt omkring. I många av villaområdena i staden kan man se att alla hus har i grund och botten samma grundkonstruktion. Man var ju naturligtvis tvungen att massproducera bostäder till alla som flyttade hit för att arbeta. Forskning pågår fortfarande i stor skala genom Oak Ridge National Laboratory och det finns fortfarande både kärnenergiforskning och hemlig forskning som jag inte vet något om och antagligen inte vill veta något om heller.
En fascinerande, men skrämmande historia alltså, men jag har en känsla av att i allmänhet är man trots allt rätt stolt över sin bakgrund här. Det var trots allt ett imponerande arbete som utfördes här, både vetenskapligt och logistiskt. Följderna av att man lyckades blev dock som bekant katastrofala.
Detta ändrades dock dramatiskt 1943, genom att regeringen då beslutade att förlägga en väsentlig del av det topphemliga Manhattanprojektet till just Oak Ridge. Orsaken till att man valde just denna plats var att här hade man tillgång till stora mängder energi från en nybyggd vattenkraftsanläggning. Platsen var dessutom glest befolkad, ifall något gick snett och för att lättare hålla det hela hemligt. Manhattanprojektet syftade ju som bekant till att utveckla kärnvapen, i en kapplöpning med tyskarna för att vinna andra världskriget. Det var med andra ord bråttom.
Nu tänker den allmänbildade läsaren att Manhattanprojektet och atombombutveckling, det gjorde man väl ändå vid Los Alamos i New Mexico? Och det stämmer alldeles utmärkt. Det var i Los Alamos som man skruvade ihop bomberna och det var där som en stor del av de ledande forskarna och ingenjörerna verkade. Men det var i Oak Ridge som man framställde uranet, som användes i ”Little boy” – bomben som fälldes över Hiroshima i augusti 1945. I den andra bomben, ”Fat man”, som också monterades ihop i Los Alamos användes plutonium, som framställdes i Hanford, Washington. De första försöken med plutonium gjordes dock här i Oak Ridge och det var här plutonium framställdes för första gången.
Nåväl, nu var det alltså 1943 och nu skulle det alltså anrikas uran! Att anrika uran innebär att man höjer koncentrationen av isotopen U-235, som i naturen utgör mindre än av den totala mängden uran. Den dominerande isotopen är U-238, som alltså är tyngre. Problemet var bara att man inte visste riktigt hur man skulle göra, eftersom ingen gjort det tidigare. Det fanns tre olika metoder som verkade lovande, en elektromagnetisk och två olika metoder som bygger på diffusion. Så vilken skulle man välja. Svaret blev - alla tre!
Så nu satte man igång med att bygga tre olika anläggningar. Mest imponerande byggnadskonstruktion var den som användes för gasdiffusion. Detta var en U-formad byggnad i fyra våningar med måtten 800 gånger 300 meter. En av världens största byggnader vid den tiden.Just nu håller man för övrigt som bäst på att förbereda rivning av anläggningen. Den är stor. Den är ful! Och den är radioaktiv!
På bara ett par år uppstod en stad med 75 000 innevånare, utan att staden fanns på några kartor. Vad jag förstår så lyckades man faktiskt att hålla det hela i stort sett hemligt. ”Secret city” är ett smeknamn på staden idag.
2005 bor det ca 25 000 människor i staden och en hel del i små samhällen runt omkring. I många av villaområdena i staden kan man se att alla hus har i grund och botten samma grundkonstruktion. Man var ju naturligtvis tvungen att massproducera bostäder till alla som flyttade hit för att arbeta. Forskning pågår fortfarande i stor skala genom Oak Ridge National Laboratory och det finns fortfarande både kärnenergiforskning och hemlig forskning som jag inte vet något om och antagligen inte vill veta något om heller.
En fascinerande, men skrämmande historia alltså, men jag har en känsla av att i allmänhet är man trots allt rätt stolt över sin bakgrund här. Det var trots allt ett imponerande arbete som utfördes här, både vetenskapligt och logistiskt. Följderna av att man lyckades blev dock som bekant katastrofala.
21 november 2005
Novemberväder och schyssta brallor
Efter fyra veckor i Tennessee så började jag nästan att tvivla på uppgiften om att det regnar drygt 1300 mm om året, d.v.s. cirka dubbla mängden mot hemma i Sverige. Det har varit sol och värme och rena sommartemperaturer om dagarna. Till och med för att vara på dessa breddgrader var det ovanligt varmt i början av november med drygt 25 grader flera dagar. Det blev lite kyligare i förra veckan, men det var uppåt en 15 grader och sol i helgen i alla fall. Idag brakade det dock loss och det har ösregnat från förmiddagen till långt in på kvällen. Det finns till och med risk för snö i morgon, enligt den senaste prognosen.
Nu är det november, så som jag känner den...
Efter denna lätt deprimerande novembermåndag i ösregn blev jag dock ikväll till min stora förvåning komplimenterad för mina trendiga benbeklädnader av en fullständigt okänd kassörska i det lokala snabbköpet.
-Cool pants, utbrast hon och pekade på mina grå jeans.
-Eeeh, vadå? Vem? Jag? tyckte jag. Dolda kameran, eller? Jag har ju kanske inte gjort mig känd som någon klädsnobb eller en sådär överdrivet stencool kille. Och även om jag trivs i mina högst alldagliga byxor, inhandlade på den inte helt förödande trendiga Kappahlbutiken i Falun, så rådde det ingen tvekan om vem som hade högst coolhetsfaktor i församlingen. Det var inte jag utan den flerfaldigt tatuerade 20-åriga tjejen i kassan kan jag avslöja. Till hennes stora besvikelse tvingades jag berätta att affären i fråga ligger i Sverige innan jag drog vidare ut i ösregnet.
Nu är det november, så som jag känner den...
Efter denna lätt deprimerande novembermåndag i ösregn blev jag dock ikväll till min stora förvåning komplimenterad för mina trendiga benbeklädnader av en fullständigt okänd kassörska i det lokala snabbköpet.
-Cool pants, utbrast hon och pekade på mina grå jeans.
-Eeeh, vadå? Vem? Jag? tyckte jag. Dolda kameran, eller? Jag har ju kanske inte gjort mig känd som någon klädsnobb eller en sådär överdrivet stencool kille. Och även om jag trivs i mina högst alldagliga byxor, inhandlade på den inte helt förödande trendiga Kappahlbutiken i Falun, så rådde det ingen tvekan om vem som hade högst coolhetsfaktor i församlingen. Det var inte jag utan den flerfaldigt tatuerade 20-åriga tjejen i kassan kan jag avslöja. Till hennes stora besvikelse tvingades jag berätta att affären i fråga ligger i Sverige innan jag drog vidare ut i ösregnet.
20 november 2005
Nästan som en riktig karta
Det finns hopp om att man ska kunna orientera här i stan också! Jag har hittat en karta i skala 1:12 000 och med 20 fots (6 meter) ekvidistans, ritad för mountainbikecyklister. Området ligger precis utanför stan och jag har varit ute och kollat hur pass bra den är, och det är inte så tokigt faktiskt. Nu har jag laddat ned med gratisversionen av Ocad och börjat digitalisera (om det nu är rätta namnet, förlagan är ju också digital).Nästa vecka blir det orienteringspremiär!
19 november 2005
Felix gör det goda godare...
Igår hittade jag den felande länken i en fullvärdig grötfrukost. Eller lingonsylt med andra ord. Det går faktiskt att hitta lingonsylt i det här landet! Efter att förgäves och utan hopp ha letat i sylt- och marmeladhyllorna hos alla de livsmedelsbutiker som jag hittills har gynnat, började jag så smått att ge upp hoppet. Men så igår utanför Knoxville, hittade jag en delikatessaffär av ungefär samma snitt som Saluhallen i Uppsala och med ungefär samma prisläge. Inte Walmart direkt, alltså. Men ta mig sjutton hade dom inte lingonsylt. ”Felix Lingonberries – A natural treat from the Swedish forests”. Jojagtackarjag! 410 gram för 5,49 dollars eller ca 45 kronor. Sannerligen inte den billigaste sylt jag har köpt, men det var det värt!
18 november 2005
Ett slags programförklaring
Jaha ja gott folk, då var det världspremiär för min blogg, eller vad man nu ska kalla det för. Inte för att jag vet om det är just någon som är intresserad eller om jag har så mycket att säga, men det gäller väl för de flesta bloggare, så va fan...
Anledningen till att jag sätter igång just nu är naturligtvis att jag just har flyttat från gamla Sverige till andra sidan Atlanten och numer är bosatt i Oak Ridge, Tennessee, eller Ekåsen om man översätter det till modersmålet. Eftersom jag inte har min kära Maria med mig och inte har någon att ropa "titta där" åt, så får jag ropa ut i cyberrymden istället på denna sida.
Vad ska jag då skriva om här...? Tja, det blir väl lite om vad jag har för mig och lite om iakttagelser om skillnader och likheter mellan Amerika och Sverige och dess respektive befolkning. Eftersom mitt största intresse sedan våren -83 är orientering, så blir det väl en hel del av den varan också antar jag. nu är ju inte Tennessee något orienteringsparadis kanske - det lär visst finnas ett par gamla orienteringskartor någonstans i delstaten - men nog ska det bli lite sprunget i skogen med karta ändå på något sätt. Det finns gott om skog i alla fall och uppförsbackar med för den delen...
Två andra intressen som jag har är fotograering och dans. Förhoppningsvis ska jag lyckas visa några bilder härifrån vad det lider. Jag har redan knäppt en del och mer lär det bli. När det gäller dans, så är det lindy hop, eller jitterbug om man så vill, som jag ägnar mig åt och det bör det finnas goda möjligheter att göra även här. Det var ju i USA som dansen "uppfanns", så det vore väl skam annars. I Knoxville, som ligger några mil härifrån finns det en förening som verkar ha en hel del aktiviteter, så det ser klart ljusare ut på den fronten än när det gäller orienteringen.
Det som jag är här för, nämligen för att arbeta som postdoctoral research associate, eller postdoc kort och gott, lär det också handla en del om här. Det är lite annorlunda än ett svenskt universitet, men mer om det kommer senare.
Tja, vi år väl se vad det blir och hur flitig jag kommer att vara, men en eller ett par uppdateringar i veckan ska det bli i början i alla fall.
Anledningen till att jag sätter igång just nu är naturligtvis att jag just har flyttat från gamla Sverige till andra sidan Atlanten och numer är bosatt i Oak Ridge, Tennessee, eller Ekåsen om man översätter det till modersmålet. Eftersom jag inte har min kära Maria med mig och inte har någon att ropa "titta där" åt, så får jag ropa ut i cyberrymden istället på denna sida.
Vad ska jag då skriva om här...? Tja, det blir väl lite om vad jag har för mig och lite om iakttagelser om skillnader och likheter mellan Amerika och Sverige och dess respektive befolkning. Eftersom mitt största intresse sedan våren -83 är orientering, så blir det väl en hel del av den varan också antar jag. nu är ju inte Tennessee något orienteringsparadis kanske - det lär visst finnas ett par gamla orienteringskartor någonstans i delstaten - men nog ska det bli lite sprunget i skogen med karta ändå på något sätt. Det finns gott om skog i alla fall och uppförsbackar med för den delen...
Två andra intressen som jag har är fotograering och dans. Förhoppningsvis ska jag lyckas visa några bilder härifrån vad det lider. Jag har redan knäppt en del och mer lär det bli. När det gäller dans, så är det lindy hop, eller jitterbug om man så vill, som jag ägnar mig åt och det bör det finnas goda möjligheter att göra även här. Det var ju i USA som dansen "uppfanns", så det vore väl skam annars. I Knoxville, som ligger några mil härifrån finns det en förening som verkar ha en hel del aktiviteter, så det ser klart ljusare ut på den fronten än när det gäller orienteringen.
Det som jag är här för, nämligen för att arbeta som postdoctoral research associate, eller postdoc kort och gott, lär det också handla en del om här. Det är lite annorlunda än ett svenskt universitet, men mer om det kommer senare.
Tja, vi år väl se vad det blir och hur flitig jag kommer att vara, men en eller ett par uppdateringar i veckan ska det bli i början i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)