Skivad formfranska är inte mitt absoluta favoritbröd. Lite för lite motstånd, liksom. Men till till nyår köpte Maria och jag i alla fall just en formfranska för att göra en förrättstoast till nyårsmiddagen. Efter det åkte Maria hem till Sverige, men jag fortsatte att knapra på franskbrödet lite då och då. Efter sådär en vecka tyckte jag att nu borde det väl ändå ha börjat bli dåligt. Erfarenheten säger mig att om man lämnar ett franskbröd i några dagar, så återfinner man det i regel grönt och ludet såsom Esau. Men icke. Jag har fortfarande brödet i mitt skåp och det visar inga som helst tecken på att förgås. Det känns faktiskt fortfarande lika mjukt och fluffigt som vid nyår. Dock har jag avslutat mitt knaprande och använder det numer mest som ett studieobjekt.
Hur länge kan en formfranska hålla sig egentligen?
31 januari 2006
30 januari 2006
Om värdet på en stig
Mitt favoritområde för träning här i Oak Ridge är Haw Ridge, som ligger mitt emellan jobbet och där jag bor. Ett riktigt fint område och rejält kuperat. Och med mycket olika stigar att välja mellan, om man nu inte vill springa fritt rakt ut i skogen, vilket också går bra.
Jag läste dock något på "Friends of Haw Ridges" websajt, som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare. Man skryter först lite om hur fint området är, men dessutom redovisar man att man har ett stignät på 25 miles i området, för vilket man anger ett värde på $400 000! Man drar den slutsatsen utifrån kostnaden för att anlägga en stig, som man beräknar till $3 per fot, eller 75 kronor per meter om man så vill.
Jag har aldrig riktigt sett det på det sättet faktiskt, även om jag har varit med om att konstruera stigar, dels på somrarna vid "Torpet" mitt ute i Medelpads skogar och dels i samband med orienteringsarrangemang för att underlätta banläggning för ungdomsbanor. Annars inbillar man sig väl att många stigar bildas mer eller mindre spontant, där folk rör sig i skogen. I min "hemmaskog", Nåsten har jag sett många stigar komma och gå, under de år jag har bott i Uppsala. Flera av dom har skapats där OK Linnés träningsbanor dragit fram. Inte minst "Gränsen" och "Testbanan", för de som är bekanta med trakterna.
Visst har stigar ett stort värde i många fall. Det underlättar ju onekligen framkomlighten och ökar tillgängligheten för rekreationsområden. Men som orienterare kan man även uppskatta frånvaron av stigar ibland, eftersom det ger svårare och intressantare banor.
Intressant tanke i alla fall, även om man kanske inte måste sätta ett penningvärde på allt här i livet?
Jag läste dock något på "Friends of Haw Ridges" websajt, som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare. Man skryter först lite om hur fint området är, men dessutom redovisar man att man har ett stignät på 25 miles i området, för vilket man anger ett värde på $400 000! Man drar den slutsatsen utifrån kostnaden för att anlägga en stig, som man beräknar till $3 per fot, eller 75 kronor per meter om man så vill.
Jag har aldrig riktigt sett det på det sättet faktiskt, även om jag har varit med om att konstruera stigar, dels på somrarna vid "Torpet" mitt ute i Medelpads skogar och dels i samband med orienteringsarrangemang för att underlätta banläggning för ungdomsbanor. Annars inbillar man sig väl att många stigar bildas mer eller mindre spontant, där folk rör sig i skogen. I min "hemmaskog", Nåsten har jag sett många stigar komma och gå, under de år jag har bott i Uppsala. Flera av dom har skapats där OK Linnés träningsbanor dragit fram. Inte minst "Gränsen" och "Testbanan", för de som är bekanta med trakterna.
Visst har stigar ett stort värde i många fall. Det underlättar ju onekligen framkomlighten och ökar tillgängligheten för rekreationsområden. Men som orienterare kan man även uppskatta frånvaron av stigar ibland, eftersom det ger svårare och intressantare banor.
Intressant tanke i alla fall, även om man kanske inte måste sätta ett penningvärde på allt här i livet?
29 januari 2006
I viloläge?
Något som man kan fundera över, är hur amerikanerna gör när de vilar och tar igen sig egentligen. Behöver man av trängande skäl uppsöka en offentlig bekvämlighetsanläggning, ska man nämligen inte leta efter skylten till ”Toilets”. Några sådana finns det inte. "Vilrum" heter det nämligen här av någon dunkel anledning. Eller "Restrooms" på det lokala tungomålet.
Man kan i och för sig även fundera över varför man i Sverige kan befinna sig exempelvis i köket, i garderoben, i bastun, i farstun eller i städskrubben, medan man däremot i allmänhet befinner sig på (och förhoppningsvis inte i) toaletten.
Det var bara några tankar som dök upp, så här på vilodagen.
Man kan i och för sig även fundera över varför man i Sverige kan befinna sig exempelvis i köket, i garderoben, i bastun, i farstun eller i städskrubben, medan man däremot i allmänhet befinner sig på (och förhoppningsvis inte i) toaletten.
Det var bara några tankar som dök upp, så här på vilodagen.
27 januari 2006
Svensk mat
Svensk musik hör man lite då och då här i Tennessee, som jag konstaterade förra veckan. Svenska bilar ser man också på gatorna. Främst Volvo, men även en och annan Saab. Svensk mat märker man däremot inte speciellt mycket av, men man kan faktiskt även hitta vissa spår av det svenska köket även här. På Krogers snabbköp, där jag vanligtvis gör mina inköp, har jag lyckats hitta tre matvaror med svensk anknytning. Även om faktiskt ingen av dom är helt och hållet svensk.
Det mest svenska som man kan hitta, är ett ganska generöst utbud av Wasa knäckebröd i de fyrkantiga förpackningarna. Eller "Crispbread" som det heter här. Kunglig Hovleverantör skryter man med och "Wasa is named after a famous Swedish King and is baked after an authentic Swedish recipe". Där ser man. Emellertid verkar knäckebrödet vara bakat i Tyskland om man läser det finstilta. "Product of Germany" står det nämligen på förpackningen. Och jag som lärt mig att man bakade Wasabröd i Filipstad!
Ett annat svenskt livsmedel är gravad lax som faktiskt heter "Gravlax"! Den säljs i portionsförpackingar i fiskdisken och måste sälja rätt skapligt för det verkar vara ganska bra omsättning på fiskarna i alla fall.
Jag diskuterade ämnet lax med mina arbetskamrater och några kände inte till "grävvläx", medan någon tyckte sig veta att det var någon form tillredd lax. Söker man på nätet så kan man i alla fall till och med få det "korrekta" uttalet för gravlax! Länk till wav-filen finns här . Det låter ju ganska skojigt tycker jag!
Det tredje exemplet från Krogerbutiken är "Swedish meatballs", vilket man hittar i frysen med färdiglagat. Man har nämligen gjort en färdigrätt innehållande de svenska köttbullarna tillsammans med fetuccini. Sedan verkar man ha gjort någon slags stuvning av creme fraiche och worcestersås, som man har stoppat ned både pastan och de svenske i! Kanske inte riktigt det mest ursvenska man kan tänka sig. Vart tog brunsåsen, potatisen och lingonsylten vägen, frågar man sig? Och jag har faktiskt inte riktigt känt något behov av att prova anrättningen, så jag kan tyvärr inte meddela hur det smakar.
Något mer än så har jag inte lyckats hitta från det svenska köket. Kålrot heter "Rutabaga" här, vilket lär komma från det svenska ”Rotabagge”. I Storbritannien heter kålrötter däremot "Swedes", så kålrötterna i grönsksdisken kan väl kanske, med lite god vilja, också kvala in under beteckningen svensk mat.
"Swedes" gör för övrigt att jag osökt kommer att tänka på den klassiska tidningsrubriken ”Swedes 2 – Turnips 1” i The Sun efter en svensk fotbollsseger. Turnip är engelska för rova (rotsaken), men kan, vad jag förstår, även användas i nedsättande betydelse om någon, så det var kanske inte direkt smickrande! Men det var visst en helt annan historia...
Det mest svenska som man kan hitta, är ett ganska generöst utbud av Wasa knäckebröd i de fyrkantiga förpackningarna. Eller "Crispbread" som det heter här. Kunglig Hovleverantör skryter man med och "Wasa is named after a famous Swedish King and is baked after an authentic Swedish recipe". Där ser man. Emellertid verkar knäckebrödet vara bakat i Tyskland om man läser det finstilta. "Product of Germany" står det nämligen på förpackningen. Och jag som lärt mig att man bakade Wasabröd i Filipstad!
Ett annat svenskt livsmedel är gravad lax som faktiskt heter "Gravlax"! Den säljs i portionsförpackingar i fiskdisken och måste sälja rätt skapligt för det verkar vara ganska bra omsättning på fiskarna i alla fall.
Jag diskuterade ämnet lax med mina arbetskamrater och några kände inte till "grävvläx", medan någon tyckte sig veta att det var någon form tillredd lax. Söker man på nätet så kan man i alla fall till och med få det "korrekta" uttalet för gravlax! Länk till wav-filen finns här . Det låter ju ganska skojigt tycker jag!
Det tredje exemplet från Krogerbutiken är "Swedish meatballs", vilket man hittar i frysen med färdiglagat. Man har nämligen gjort en färdigrätt innehållande de svenska köttbullarna tillsammans med fetuccini. Sedan verkar man ha gjort någon slags stuvning av creme fraiche och worcestersås, som man har stoppat ned både pastan och de svenske i! Kanske inte riktigt det mest ursvenska man kan tänka sig. Vart tog brunsåsen, potatisen och lingonsylten vägen, frågar man sig? Och jag har faktiskt inte riktigt känt något behov av att prova anrättningen, så jag kan tyvärr inte meddela hur det smakar.
Något mer än så har jag inte lyckats hitta från det svenska köket. Kålrot heter "Rutabaga" här, vilket lär komma från det svenska ”Rotabagge”. I Storbritannien heter kålrötter däremot "Swedes", så kålrötterna i grönsksdisken kan väl kanske, med lite god vilja, också kvala in under beteckningen svensk mat.
"Swedes" gör för övrigt att jag osökt kommer att tänka på den klassiska tidningsrubriken ”Swedes 2 – Turnips 1” i The Sun efter en svensk fotbollsseger. Turnip är engelska för rova (rotsaken), men kan, vad jag förstår, även användas i nedsättande betydelse om någon, så det var kanske inte direkt smickrande! Men det var visst en helt annan historia...
26 januari 2006
Tro inte på vad forskningen har kommit fram till
“Ny forskning visar att…” läser man ofta. Det ska man inte tro på.
Som forskare har man nämligen sin fulla rätt att ha fel. Och mycket av det som i media ger intryck av att vara ”vetenskapligt bevisat” är i själva verket nya hypoteser som kräver ytterligare prövning och som mycket väl kan visa sig vara fel. Trots att det är god forskning som ligger bakom.
Forskning publiceras i speciella vetenskapliga tidskrifter och innan publicering granskas manuskriptet av i regel två eller tre andra forskare, som lämnar åsikter till tidskriften, dels om forskningen är relevant och intressant och dels om det finns något som behöver förtydligas, kompletteras eller kanske belysas ur en annan vinkel. Det finns det i regel.
För att man ska lyckas få sitt manuskript accepterat, så bör man dessutom hänvisa till andra vetenskapliga artiklar för att underbygga sitt resonemang och för att sätta forskningen i ett sammanhang. Det gäller att hitta på en någorlunda trovärdig historia för att tolka de data man har samlat på sig. Ofta kommer man med en förklaring som framför allt är att betrakta som en hypotes. Man behöver alltså långt ifrån nödvändigtvis ”bevisa” något för att få igenom manuskriptet. Om man hänvisar till resultat från andra forskare som kan stödja det man säger, så kan man föreslå saker som är långt ifrån säkra. Detta är egentligen bara ett led i den vetenskapliga processen. Sedan kan man själv, eller någon annan gå vidare och testa de hypoteser som man har föreslagit och komma fram till att det var rena dumheterna. En intressant hypotes värderas högt och naturligtvis ännu högre om den visar sig stämma.
Som forskare har man alltså sin fulla rätt att ha fel. Något man dock inte får göra är att fabricera data. Det klassiska exemplet på forskningsfusk är ”Piltdownmannen”, som hittades i södra England på 1910-talet och som ansågs vara ”del felande länken” mellan apor och människa och fyndet blev vida berömt. Senare visade det sig dock att Piltdownmannen var en förfalskning från början till slut. Ett människokranium hade försetts med en orangutangkäke och sedan grävts ned.
Forskningsfusk är ett högaktuellt ämne just nu. Sydkoreanen Woo Suk Hwangs fejkade stamceller, norrmannen Jon Sudbös påhittade cancerstudie och nu eventuellt Thomas Lundeberg på Karolinska som DN skriver om i dagens tidning (faktiskt morgondagens tidning här i USA än så länge). På senare tid har även Christoffer Gillberg i Göteborg och Eva Lundgren i Uppsala misstänkts för ohederlighet i forskningen, men friats från misstankarna.
Just fejkade data är något som inte den vetenskapliga granskningen innan publicering kan avslöja. Den granskar mest metoder och resonemang. Men hittar man på data kan man naturligtvis utan problem lägga fram resultat som stöder det man själv vill visa.
Förhoppningsvis så är inte fusk i forskningen speciellt utbrett, men visst förekommer det, precis som doping inom idrotten. Men det är alltså inte framför allt därför som man inte ska svälja nyheter om den senaste forskningen.
Så tro inte på något, bara för att det står i en tidning att forskare har kommit fram till det. Det är troligen inte fejkade data, men det behöver nödvändigtvis inte vara sant för det.
Som forskare har man nämligen sin fulla rätt att ha fel. Och mycket av det som i media ger intryck av att vara ”vetenskapligt bevisat” är i själva verket nya hypoteser som kräver ytterligare prövning och som mycket väl kan visa sig vara fel. Trots att det är god forskning som ligger bakom.
Forskning publiceras i speciella vetenskapliga tidskrifter och innan publicering granskas manuskriptet av i regel två eller tre andra forskare, som lämnar åsikter till tidskriften, dels om forskningen är relevant och intressant och dels om det finns något som behöver förtydligas, kompletteras eller kanske belysas ur en annan vinkel. Det finns det i regel.
För att man ska lyckas få sitt manuskript accepterat, så bör man dessutom hänvisa till andra vetenskapliga artiklar för att underbygga sitt resonemang och för att sätta forskningen i ett sammanhang. Det gäller att hitta på en någorlunda trovärdig historia för att tolka de data man har samlat på sig. Ofta kommer man med en förklaring som framför allt är att betrakta som en hypotes. Man behöver alltså långt ifrån nödvändigtvis ”bevisa” något för att få igenom manuskriptet. Om man hänvisar till resultat från andra forskare som kan stödja det man säger, så kan man föreslå saker som är långt ifrån säkra. Detta är egentligen bara ett led i den vetenskapliga processen. Sedan kan man själv, eller någon annan gå vidare och testa de hypoteser som man har föreslagit och komma fram till att det var rena dumheterna. En intressant hypotes värderas högt och naturligtvis ännu högre om den visar sig stämma.
Som forskare har man alltså sin fulla rätt att ha fel. Något man dock inte får göra är att fabricera data. Det klassiska exemplet på forskningsfusk är ”Piltdownmannen”, som hittades i södra England på 1910-talet och som ansågs vara ”del felande länken” mellan apor och människa och fyndet blev vida berömt. Senare visade det sig dock att Piltdownmannen var en förfalskning från början till slut. Ett människokranium hade försetts med en orangutangkäke och sedan grävts ned.
Forskningsfusk är ett högaktuellt ämne just nu. Sydkoreanen Woo Suk Hwangs fejkade stamceller, norrmannen Jon Sudbös påhittade cancerstudie och nu eventuellt Thomas Lundeberg på Karolinska som DN skriver om i dagens tidning (faktiskt morgondagens tidning här i USA än så länge). På senare tid har även Christoffer Gillberg i Göteborg och Eva Lundgren i Uppsala misstänkts för ohederlighet i forskningen, men friats från misstankarna.
Just fejkade data är något som inte den vetenskapliga granskningen innan publicering kan avslöja. Den granskar mest metoder och resonemang. Men hittar man på data kan man naturligtvis utan problem lägga fram resultat som stöder det man själv vill visa.
Förhoppningsvis så är inte fusk i forskningen speciellt utbrett, men visst förekommer det, precis som doping inom idrotten. Men det är alltså inte framför allt därför som man inte ska svälja nyheter om den senaste forskningen.
Så tro inte på något, bara för att det står i en tidning att forskare har kommit fram till det. Det är troligen inte fejkade data, men det behöver nödvändigtvis inte vara sant för det.
22 januari 2006
Mer virtuell orientering
Nu har jag blivit ägare av fullversionen av Catching Features – orienteringsspelet på datorn.
Ibland går det bra några kontroller och sedan går det fullständigt åt skogen. Ingen riktig stabilitet i orienteringen! Men jag gör ungefär samma misstag som i verkligheten. Ibland tappar jag riktningen, ibland slarvar jag och läser inte kartan tillräckligt noga och ibland är jag bara för okoncentrerad.
Något som skiljer mot orientering i verkligheten är avståndsbedömningen, som är helt annorlunda. Det går mycket snabbare i datorn och man hinner göra ganska stora bommar ibland innan man kommer på rätt köl igen.
Jag har även kört några tävlingar. Man kan nämligen ladda ned banor som någon har skapat och som andra sedan kan springa. Dom bästa spelarna är otroligt bra. Jag tyckte att jag hade gjort ett skapligt lopp på någon av tävlingarna, men ändå får jag storstryk och placerade mig på nedre halvan. I en tävling, skapad av en viss spelare med användarnamnet Alri från OK Linné placerade jag mig till och med sist.
Men övning ger färdighet antar jag.
Ibland går det bra några kontroller och sedan går det fullständigt åt skogen. Ingen riktig stabilitet i orienteringen! Men jag gör ungefär samma misstag som i verkligheten. Ibland tappar jag riktningen, ibland slarvar jag och läser inte kartan tillräckligt noga och ibland är jag bara för okoncentrerad.
Något som skiljer mot orientering i verkligheten är avståndsbedömningen, som är helt annorlunda. Det går mycket snabbare i datorn och man hinner göra ganska stora bommar ibland innan man kommer på rätt köl igen.
Jag har även kört några tävlingar. Man kan nämligen ladda ned banor som någon har skapat och som andra sedan kan springa. Dom bästa spelarna är otroligt bra. Jag tyckte att jag hade gjort ett skapligt lopp på någon av tävlingarna, men ändå får jag storstryk och placerade mig på nedre halvan. I en tävling, skapad av en viss spelare med användarnamnet Alri från OK Linné placerade jag mig till och med sist.
Men övning ger färdighet antar jag.
19 januari 2006
Det svenska musikundret
Som svensk i USA så reagerar man när det spelas musik från hemlandet. För det görs det då och då. Jag hörde Ace of Base i en butik i helgen och ett ABBA-medley när jag var och tränade på gymmet igår till exempel. Jag har även hört Roxette, Europe, Eagle Eye Cherry, Cardigans och till och med Anni-Frid Lyngstad på egen hand, utan ABBA.
På National Public Radio, som är den enda frekvens där man kan få lite nyheter och där det inte spelas reklam halva tiden, hörde jag svensk-finska Hedningarna för ett tag sedan i ett program om finsk folkmusik (Jo, sådana program sänds också. Och vad värre är, någon lyssnar också - uppenbarligen!). Dessutom hade man en ganska lång nekrolog över Birgit Nilsson härom sistens.
Idag hörde jag dock den första riktigt långa intervjun med en svensk musiker sedan jag kom hit till USA. Och det var inte den första man kommer att tänka på. Inte jag i alla fall. Bebo Valdes nämligen. Den svensk-kubanske pianisten och orkesterledaren, som är äldre än uran men som hittills inte visat några tecken på sönderfall. Tvärt om, efter 40 år som pianist på Stockholms hotellbarer, har han gjort comeback på världsscenen, och reser numera runt i världen och spelar latinojazz för utsålda hus.
Det svenska musikundret lever tydligen än.
På National Public Radio, som är den enda frekvens där man kan få lite nyheter och där det inte spelas reklam halva tiden, hörde jag svensk-finska Hedningarna för ett tag sedan i ett program om finsk folkmusik (Jo, sådana program sänds också. Och vad värre är, någon lyssnar också - uppenbarligen!). Dessutom hade man en ganska lång nekrolog över Birgit Nilsson härom sistens.
Idag hörde jag dock den första riktigt långa intervjun med en svensk musiker sedan jag kom hit till USA. Och det var inte den första man kommer att tänka på. Inte jag i alla fall. Bebo Valdes nämligen. Den svensk-kubanske pianisten och orkesterledaren, som är äldre än uran men som hittills inte visat några tecken på sönderfall. Tvärt om, efter 40 år som pianist på Stockholms hotellbarer, har han gjort comeback på världsscenen, och reser numera runt i världen och spelar latinojazz för utsålda hus.
Det svenska musikundret lever tydligen än.
18 januari 2006
Dosimeterbyte
Idag har jag bytt dosimeter. En dosimeter är en apparat som mäter hur mycket yttre strålning man utsätts för. Och alla som arbetar på Oak Ridge National Laboratory går omkring med en liten sådan mojäng i ett snöre runt halsen. Där hänger den tillsammans med namnbricka och passerkort och skall bytas ungefär var tredje månad. Anledningen till att vi har försetts med denna lilla accessoar, är naturligtvis att det finns områden med klart förhöjd radioaktivitet kvar sedan laboratoriets tidiga dagar, då man ju bland annat anrikade uran för en av de atombomber som fälldes över Japan under andra världskriget.
Nu är det nästan aldrig som dosimetern visar på förhöjd stråldos. Och visar den ändå på förhöjd strålning så har personen ifråga troligtvis haft dosimetern på sig under en röntgenundersökning eller liknande. De områden där radioaktiviteten finns är avspärrade för vanligt folk, så det är ingen risk att man går och blir självlysande. Men riktigt rent och städat, det är det inte överallt än.
Nu är det nästan aldrig som dosimetern visar på förhöjd stråldos. Och visar den ändå på förhöjd strålning så har personen ifråga troligtvis haft dosimetern på sig under en röntgenundersökning eller liknande. De områden där radioaktiviteten finns är avspärrade för vanligt folk, så det är ingen risk att man går och blir självlysande. Men riktigt rent och städat, det är det inte överallt än.
16 januari 2006
Myror och elefanter
Idag har vi helgdag här i USA. Vi firar nämligen Martin Luther Kings födelsedag. Inte för att Martin Luther King föddes idag, den 16:e januari. Utan för att han föddes den 15:e. Här är det nämligen så finurligt att om en helgdag infaller på en lördag eller söndag så flyttar man ledigheten till en vardag. Det spelar ingen roll vilket år det är. Man har lika många dagar ledigt varje år.
Det verkar som att olika institutioner i landet har lite olika "holiday schedules", men det som jag följer är i alla fall följande: New Year’s Day, Marthin Luther King’s birthday, Good Friday (långfredag), Memorial day, Independence day, Labor day, Thanksgiving day, Day after thanksgiving, Christmas Eve, Christmas Day. 10 helgdagar således. Tre religiösa och sju profana.
I Sverige har vi 13 allmänna helgdagar: Nyårsdagen, Trettondagen, Långfredagen, Påskdagen, Annandag påsk, Första maj, Kristi Himmelfärds dag, Pingstdagen, Nationaldagen, Midsommardagen, Alla helgons dag, Juldagen och Annandag jul. Nio religiösa och fyra profana.
Nu är ju Påskdagen, Pingstdagen, Midsommardagen och Alla helgons dag ganska värdelösa för oss vanliga måndag-till-fredag-arbetare, eftersom dom infaller på lördagar och söndagar. Enda skillnaden, är att man får tillbringa morgonen utan sin Dagens Nyheter. Av de övriga är det bara Långfredagen, Annandag påsk och Kristi Himmelfärd som är knutna till speciella veckodagar. Återstår sex helgdagar, som infaller på specifika datum, Nyårsdagen, Trettondagen, Första maj, Nationaldagen, Juldagen och Annandag jul. I genomsnitt har man nytta av dessa dagar fem år av sju, så under ett genomsnittligt år har vi i Sverige 3+(6*5/7) helgdagar, vilket blir 7,29 helgdagar.
Så jag vinner trots allt! Fem myror må vara fler än fyra elefanter, men tio holidays är fler än tretton helgdagar. Sedan var det visst det här med tio semesterdagar om året också...
Det verkar som att olika institutioner i landet har lite olika "holiday schedules", men det som jag följer är i alla fall följande: New Year’s Day, Marthin Luther King’s birthday, Good Friday (långfredag), Memorial day, Independence day, Labor day, Thanksgiving day, Day after thanksgiving, Christmas Eve, Christmas Day. 10 helgdagar således. Tre religiösa och sju profana.
I Sverige har vi 13 allmänna helgdagar: Nyårsdagen, Trettondagen, Långfredagen, Påskdagen, Annandag påsk, Första maj, Kristi Himmelfärds dag, Pingstdagen, Nationaldagen, Midsommardagen, Alla helgons dag, Juldagen och Annandag jul. Nio religiösa och fyra profana.
Nu är ju Påskdagen, Pingstdagen, Midsommardagen och Alla helgons dag ganska värdelösa för oss vanliga måndag-till-fredag-arbetare, eftersom dom infaller på lördagar och söndagar. Enda skillnaden, är att man får tillbringa morgonen utan sin Dagens Nyheter. Av de övriga är det bara Långfredagen, Annandag påsk och Kristi Himmelfärd som är knutna till speciella veckodagar. Återstår sex helgdagar, som infaller på specifika datum, Nyårsdagen, Trettondagen, Första maj, Nationaldagen, Juldagen och Annandag jul. I genomsnitt har man nytta av dessa dagar fem år av sju, så under ett genomsnittligt år har vi i Sverige 3+(6*5/7) helgdagar, vilket blir 7,29 helgdagar.
Så jag vinner trots allt! Fem myror må vara fler än fyra elefanter, men tio holidays är fler än tretton helgdagar. Sedan var det visst det här med tio semesterdagar om året också...
15 januari 2006
Virtuell orientering
Många orienterare är inte bara orienterare, utan även riktiga datornördar. Och det finns åtminstone två olika datorspel, där man ska springa omkring och leta kontroller i datorn. Dels har vi Oriantica, utvecklat av OK Linnés egen Erik Melin och dels det amerikanska Catching Features.
Oriantica har jag införskaffat tidigare, men jag tog även och laddade ned demoversionen av Catching Features idag efter att ha läst att det ska bli en "Catching Features World Series 2006". Det var ett trevligt spel faktiskt. Jag har just sprungit en demobana och blev även placerad i en virtuell demoresultatlista. Något förvånad konstaterar jag att högst upp i listan regerar en viss Boris Granovskiy, OK Linnés amerikanska landslagsstjärna!
Själv höll jag på i åtta minuter, medan den virtuelle Boris sprang på fyra. Så World Series får nog vara ändå. Men det sägs att den Franske orieteringskungen Thierry Gueorgiou är flitig spelare och även kommer att vara med i World Series. Thierry är förmodligen världens orienteringstekniskt bäste, även om han för tillfället bara ligger trea på världsrankingen efter Valentin Novikov och OK Linnés kombinations-dator-orienteringsnörd Mats Troeng. Så virtuell orientering skall kanske hädanefter bliva min melodi, nu när jag har hamnat i orienteringslöst land i Tennessee.
Länkar:
Catching Features
Oriantica
Oriantica har jag införskaffat tidigare, men jag tog även och laddade ned demoversionen av Catching Features idag efter att ha läst att det ska bli en "Catching Features World Series 2006". Det var ett trevligt spel faktiskt. Jag har just sprungit en demobana och blev även placerad i en virtuell demoresultatlista. Något förvånad konstaterar jag att högst upp i listan regerar en viss Boris Granovskiy, OK Linnés amerikanska landslagsstjärna!
Själv höll jag på i åtta minuter, medan den virtuelle Boris sprang på fyra. Så World Series får nog vara ändå. Men det sägs att den Franske orieteringskungen Thierry Gueorgiou är flitig spelare och även kommer att vara med i World Series. Thierry är förmodligen världens orienteringstekniskt bäste, även om han för tillfället bara ligger trea på världsrankingen efter Valentin Novikov och OK Linnés kombinations-dator-orienteringsnörd Mats Troeng. Så virtuell orientering skall kanske hädanefter bliva min melodi, nu när jag har hamnat i orienteringslöst land i Tennessee.
Länkar:
Catching Features
Oriantica
14 januari 2006
USA - mindre religiöst än Sverige
Evolutionsläran är alltså omdebatterad här i USA som jag konstaterade igår och religionen har som bekant en stark ställning. Något som man dock måste beundra USA för är att dom skiljer så starkt på staten och religionen. Det är något som vi fortfarande inte riktigt har lyckats med i Sverige, trots separationen mellan svenska kyrkan och staten år 2000.
Åtskillnaden mellan stat och religion har ett starkt skydd här i USA, eftersom den står inskriven i grundlagen, som amerikanerna håller nästan lika helig som bibeln. I vårt eget land fick vi inte full religionsfrihet förrän 1951, då det blev tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att samtidigt ansluta sig till en annan av staten godkänd församling. Och till skillnad från USA har vi fortfarande kristendomen inskriven i vår grundlag. Successionsordningen anger nämligen att kungen ”skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Och medan man i USA inte accepterar att religiösa läror predikas från katedern har vi i Sverige nationella läroplaner för gymnasiet och grundskolan som stadgar att eleverna skall fostras ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Nu säger man i ärlighetens namn också samtidigt att skolan skall vara icke-konfessionell och skrivningen om kristen religion är ju tämligen menlös. Jag antar att man med det menar att den ska bygga på de värderingar som det svenska samhället vilar på, där ju onekligen kristendomen har spelat en stor roll. Och jag tror ju inte att våra rektorer och lärare skulle få för sig att, i enlighet med kristen tradition, byta ut biologilektioner mot undervisning i kreationism eller roliga timmen mot den spanska inkvisitionen, men man kan ändå ifrågasätta om religionen ska få ha en så pass framträdande plats i det viktigaste styrdokumentet för den svenska skolan.
Så i vissa avseenden så är USA trots allt bra mycket mindre religiöst än Sverige. Det är ett motsägelsefullt land på många sätt, det här.
Åtskillnaden mellan stat och religion har ett starkt skydd här i USA, eftersom den står inskriven i grundlagen, som amerikanerna håller nästan lika helig som bibeln. I vårt eget land fick vi inte full religionsfrihet förrän 1951, då det blev tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att samtidigt ansluta sig till en annan av staten godkänd församling. Och till skillnad från USA har vi fortfarande kristendomen inskriven i vår grundlag. Successionsordningen anger nämligen att kungen ”skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Och medan man i USA inte accepterar att religiösa läror predikas från katedern har vi i Sverige nationella läroplaner för gymnasiet och grundskolan som stadgar att eleverna skall fostras ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Nu säger man i ärlighetens namn också samtidigt att skolan skall vara icke-konfessionell och skrivningen om kristen religion är ju tämligen menlös. Jag antar att man med det menar att den ska bygga på de värderingar som det svenska samhället vilar på, där ju onekligen kristendomen har spelat en stor roll. Och jag tror ju inte att våra rektorer och lärare skulle få för sig att, i enlighet med kristen tradition, byta ut biologilektioner mot undervisning i kreationism eller roliga timmen mot den spanska inkvisitionen, men man kan ändå ifrågasätta om religionen ska få ha en så pass framträdande plats i det viktigaste styrdokumentet för den svenska skolan.
Så i vissa avseenden så är USA trots allt bra mycket mindre religiöst än Sverige. Det är ett motsägelsefullt land på många sätt, det här.
13 januari 2006
Intelligent design
Den 5 maj 1925 arresterades John Scopes, skollärare i Dayton, Tennesse, ungefär tio mil från Oak Ridge. Han dömdes i lägsta instansen, men friades senare i högre instans tack vare en teknikalitet. Scopes brott var att han trotsat den delstatslag som förbjöd undervisning av evolutionen.
Idag är det tack och lov ingen som döms för sådana brott här i Tennessee, men det finns fortfarande en högst levande debatt om Darwins utvecklingslära i det här landet. Nuförtiden försöker de kristna motståndarna till evolutionen emellertid att dölja sina religiösa grunder genom att lansera ”intelligent design” (ID) som en vetenskaplig utmanare. De som för fram denna teori, hävdar att evolutionsläran saknar vissa pusselbitar och därför inte kan stämma.
Viktigaste ”beviset” som man anför, är att det i naturen finns så kallad icke-reducerbar komplexitet. Det som man riktar in sig på, är att man tycker sig se vissa detaljer i naturen som är så komplicerade att de måste ha blivit konstruerade av en intelligent designer. Dessa detaljer kan inte ha uppkommit genom evolutionen, eftersom flera olika detaljer måste fungera på en och samma gång och halvt fungerande delar skulle göra hela konstruktionen oduglig, så det finns helt enkelt inte några vägar som utveckligen kan passera för att nå fram till slutmålet. Vad man dock missar är att evolutionen verkar enligt principen ”man tager vad man haver”. Nya funktioner uppstår ur gamla. Naturen återanvänder hela tiden. Benen inne i örat är ursprungligen käkben till exempel.
Så sent som i december 2005 stod evolutionsläran åter i fokus i en rättegång i USA. En lokal skolstyrelse där hade nämligen beslutat att intelligent design skulle läras ut i den naturvetenskapliga undervisningen och motståndarna till detta hade gått till domstol, eftersom man ansåg att detta stred mot den grundlagsstadgade principen om att religion och stat skall hållas separerade.
Det var inte första gången sedan 1925 som evolutionsfrågan stod i fokus i en rättegång i USA, men det som var unikt den här gången var att man testade om intelligent design hade någon vetenskaplig legitimitet. Man gav faktiskt ID-förespråkarna en ärlig chans att lägga fram sina bästa bevis för att det som de förespråkade var vetenskapligt underbyggt och inte bara privata religiösa åsikter. Och domen blev ett rungande nej! ID är inte vetenskap och evolutionen har en kraftig vetenskaplig uppbackning i ryggen. Jag behöver väl inte argumentera mer för det här, antar jag. Bara en sådan sak som oro för fågelinfluensa och resistenta bakterier blir ju faktiskt fullständigt meningslöst, om man inte tror på evolutionen.
Andelen amerikaner som inte tror fullt ut på evolutionsläran är dock skrämmande stor. Enligt en undersökning i juni 2005 så svarade amerikanerna så här på frågan:
”Vilket av följande alternativ tror du beskriver hur människorna kom till?”
Människan utvecklades från tidigare arter: 22%
Människan skapades direkt av Gud: 64%
Människan är så komplex att det krävs en kraft eller intelligent varelse för att hjälpa till vid skapelsen: 10%
Vet ej/Inget svar: 4%
Ibland känns det som att det här landet ligger betydligt mer än sex timmar efter Europa.
Idag är det tack och lov ingen som döms för sådana brott här i Tennessee, men det finns fortfarande en högst levande debatt om Darwins utvecklingslära i det här landet. Nuförtiden försöker de kristna motståndarna till evolutionen emellertid att dölja sina religiösa grunder genom att lansera ”intelligent design” (ID) som en vetenskaplig utmanare. De som för fram denna teori, hävdar att evolutionsläran saknar vissa pusselbitar och därför inte kan stämma.
Viktigaste ”beviset” som man anför, är att det i naturen finns så kallad icke-reducerbar komplexitet. Det som man riktar in sig på, är att man tycker sig se vissa detaljer i naturen som är så komplicerade att de måste ha blivit konstruerade av en intelligent designer. Dessa detaljer kan inte ha uppkommit genom evolutionen, eftersom flera olika detaljer måste fungera på en och samma gång och halvt fungerande delar skulle göra hela konstruktionen oduglig, så det finns helt enkelt inte några vägar som utveckligen kan passera för att nå fram till slutmålet. Vad man dock missar är att evolutionen verkar enligt principen ”man tager vad man haver”. Nya funktioner uppstår ur gamla. Naturen återanvänder hela tiden. Benen inne i örat är ursprungligen käkben till exempel.
Så sent som i december 2005 stod evolutionsläran åter i fokus i en rättegång i USA. En lokal skolstyrelse där hade nämligen beslutat att intelligent design skulle läras ut i den naturvetenskapliga undervisningen och motståndarna till detta hade gått till domstol, eftersom man ansåg att detta stred mot den grundlagsstadgade principen om att religion och stat skall hållas separerade.
Det var inte första gången sedan 1925 som evolutionsfrågan stod i fokus i en rättegång i USA, men det som var unikt den här gången var att man testade om intelligent design hade någon vetenskaplig legitimitet. Man gav faktiskt ID-förespråkarna en ärlig chans att lägga fram sina bästa bevis för att det som de förespråkade var vetenskapligt underbyggt och inte bara privata religiösa åsikter. Och domen blev ett rungande nej! ID är inte vetenskap och evolutionen har en kraftig vetenskaplig uppbackning i ryggen. Jag behöver väl inte argumentera mer för det här, antar jag. Bara en sådan sak som oro för fågelinfluensa och resistenta bakterier blir ju faktiskt fullständigt meningslöst, om man inte tror på evolutionen.
Andelen amerikaner som inte tror fullt ut på evolutionsläran är dock skrämmande stor. Enligt en undersökning i juni 2005 så svarade amerikanerna så här på frågan:
”Vilket av följande alternativ tror du beskriver hur människorna kom till?”
Människan utvecklades från tidigare arter: 22%
Människan skapades direkt av Gud: 64%
Människan är så komplex att det krävs en kraft eller intelligent varelse för att hjälpa till vid skapelsen: 10%
Vet ej/Inget svar: 4%
Ibland känns det som att det här landet ligger betydligt mer än sex timmar efter Europa.
11 januari 2006
Tågordning
Det finns dåliga tågkommunikationer av olika slag. I Kina verkar man just nu ha tappat bort ett tåg-set med Nordkoreas diktator Kim Jong Il. (Se DN-notis) Shit happens!
Mellan min hemstad Nynäshamn och Stockholm tar det fortfarande lika lång tid som det gjorde 1909. En timme på sex mil, nämligen. Men DN skriver idag även att det, som det verkar, till slut blir en utbyggnad till dubbelspår så att tågen i alla fall kan mötas mer än på ett par ställen på sträckan. Banverket har tidigarelagt en utbyggnad med ett par år. För Nynäshamns kommunalråd Ilja Batljan, som saligförklarades efter att Nynäsvägen - den gamla livsfarliga enfiliga vägen mellan Stockholm och Nynäshamn - började byggas ut, betyder det ännu ett steg mot helgonförklaring.
Här i Oak Ridge är dock tågkommunikationerna ännu sämre. Det går överhuvudtaget inte att ta sig hit på järnvägen. Och knappast med buss heller. Dom enda bussar jag har sett i trafik har varit skolbussar. Det är som i resten av landet, med andra ord. En gång i tiden var dock USA en järnvägsnation, men efter vad jag har hört så köpte bilindustrin upp järnvägslinjerna efter andra världskriget, bara för att sedan lägga ned dom. Det vet jag inte om det stämmer, men det skulle ju kunna vara sant i alla fall...
Hur som helst så går det inte ens att ta sig till Chattanooga, femton mil söder om Oak Ridge, med Chattanooga Choo Choo längre. Men man kan ju i alla fall lyssna på den gamla låten.
Mellan min hemstad Nynäshamn och Stockholm tar det fortfarande lika lång tid som det gjorde 1909. En timme på sex mil, nämligen. Men DN skriver idag även att det, som det verkar, till slut blir en utbyggnad till dubbelspår så att tågen i alla fall kan mötas mer än på ett par ställen på sträckan. Banverket har tidigarelagt en utbyggnad med ett par år. För Nynäshamns kommunalråd Ilja Batljan, som saligförklarades efter att Nynäsvägen - den gamla livsfarliga enfiliga vägen mellan Stockholm och Nynäshamn - började byggas ut, betyder det ännu ett steg mot helgonförklaring.
Här i Oak Ridge är dock tågkommunikationerna ännu sämre. Det går överhuvudtaget inte att ta sig hit på järnvägen. Och knappast med buss heller. Dom enda bussar jag har sett i trafik har varit skolbussar. Det är som i resten av landet, med andra ord. En gång i tiden var dock USA en järnvägsnation, men efter vad jag har hört så köpte bilindustrin upp järnvägslinjerna efter andra världskriget, bara för att sedan lägga ned dom. Det vet jag inte om det stämmer, men det skulle ju kunna vara sant i alla fall...
Hur som helst så går det inte ens att ta sig till Chattanooga, femton mil söder om Oak Ridge, med Chattanooga Choo Choo längre. Men man kan ju i alla fall lyssna på den gamla låten.
08 januari 2006
Vad gör dom på banken efter tre?
Svaret, på denna urgamla filosofiska fråga, är enkelt här i USA. Dom jobbar.
Min bank, med det inte helt korta och smidiga namnet Oak Ridge National Laboratory Federal Credit Union, eller ORNLFCU om man så vill, har öppet 10-19 på vardagar och 10-17 på lördagar. Dom verkar ha insett här att banken är en serviceinrättning och om man inte har öppet när kunderna kan komma till banken, så byter kunden till en annan bank.
Öppettiderna är inte enda skillnaden mellan Sverige och USA när det gäller banker och finansiella transaktioner. En annan skillnad är att checkar används flitigt. Cash är inte king. Det är bankkort eller check som gäller. Och checkar när man ska betala sina räkningar. Någon motsvarighet till post- och bankgiro verkar det inte finnas. I vissa fall kan man gå in på en hemsida hos den man ska betala till och betala med sitt kreditkort, men det är ju inte jättesmidigt det heller, om man har många räkningar.
Nu har jag inte skaffat mig checkar än, utan jag kör med fattigmansvarianten, vilket är ”moneyorders”. Man går in på t.ex. en bensinmack eller Walmart och köper sig något som motsvarar en check. Och det är faktiskt inte speciellt dyrt. Sådär 40 cent kostar det och sedan kostar det ungefär lika mycket med ett frimärke, så att man kan skicka iväg sin pengaorder. I Sverige hade det väl kostat 40 kronor. Minst.
Överhuvudtaget tar dom förvånansvärt lite betalt här även på bankerna. Innan jag hade fått mitt betal- och bankomatkort, hade jag lyckats få lön. Jag tänkte att jag fick väl bita i det sura äpplet och göra ett kontantuttag över disk. Erfarenheten i Sverige är att så fort man närmar sig en banktjänsteman för att komma åt sina egna pengar så tar dom tämligen bra betalt för att lyfta ett finger. Men icke. Jag fick ut mina pengar och så vitt jag förstår så tog dom inte ett nickel för det. Samma sak när jag löste in en check från arbetsgivaren på pengar som jag skulle få tillbaka från utlägg som jag hade gjort. Hela beloppet rätt in på kontot bara. Ka-tjing!
Dessutom får man fortfarande något så märkvärdigt som 1% ränta på sitt transaktionskonto här borta. Bara en sån sak. I Sverige får jag 0,10% på mitt sparkonto där jag får göra sex uttag per år. Hurra!
Till skillnad från i Sverige så verkar dom nöja sig med att ta betalt för samma sak en gång. I Sverige betalar man en årsavgift för sitt betalkort och handlarna (d.v.s. kunderna) får sedan betala för alla kortköp som görs. Man betalar oskäligt mycket för fondförvaltning och betalar ännu mera dolda avgifter, eftersom fondförvaltaren betalar banken för alla transaktioner som görs. Och får man pengar via ett utbetalningskort så får man betala dyrt för att hämta ut pengarna, samtidigt som banken ligger på pengarna och tjänar ränta på dom.
Här verkar det som att bankerna faktiskt i stort sett tjänar pengar på mig genom att dom får ha tillgång till pengarna på mitt konto, som dom naturligtvis ser till att få en betydligt bättre avkastning på än det som dom betalar i ränta. Och de pengar banken tjänar på en ”moneyorder” kommer naturligtvis till stor del från att dom tjänar pengar på det belopp som jag betalat in, innan den som jag har betalat till hinner lösa in checken.
I USA verkar det alltså som att marknaden fungerar. Det vimlar av olika banker här, till skillnad från i Sverige. ORNLFCU är som ni kanske förstår inte någon gigantisk institution. En fungerande marknadsekonomi har sina fördelar, trots allt. Eller en fungerande reglerad marknad, för den delen. Det sämsta exemplet på den svenska blandekonomin, är nog de oligopolliknande marknaderna vi har inom olika områden. Det gäller dels bankmarknaden, men även exempelvis elmarknaden och andra avreglerade sektorer.
De fyra svenska storbankerna gjorde en vinst på ca 70 miljarder kronor förra året. Nästan 10 000 kr per svensk, alltså. Borde dom inte kunna pressa priserna lite?
Min bank, med det inte helt korta och smidiga namnet Oak Ridge National Laboratory Federal Credit Union, eller ORNLFCU om man så vill, har öppet 10-19 på vardagar och 10-17 på lördagar. Dom verkar ha insett här att banken är en serviceinrättning och om man inte har öppet när kunderna kan komma till banken, så byter kunden till en annan bank.
Öppettiderna är inte enda skillnaden mellan Sverige och USA när det gäller banker och finansiella transaktioner. En annan skillnad är att checkar används flitigt. Cash är inte king. Det är bankkort eller check som gäller. Och checkar när man ska betala sina räkningar. Någon motsvarighet till post- och bankgiro verkar det inte finnas. I vissa fall kan man gå in på en hemsida hos den man ska betala till och betala med sitt kreditkort, men det är ju inte jättesmidigt det heller, om man har många räkningar.
Nu har jag inte skaffat mig checkar än, utan jag kör med fattigmansvarianten, vilket är ”moneyorders”. Man går in på t.ex. en bensinmack eller Walmart och köper sig något som motsvarar en check. Och det är faktiskt inte speciellt dyrt. Sådär 40 cent kostar det och sedan kostar det ungefär lika mycket med ett frimärke, så att man kan skicka iväg sin pengaorder. I Sverige hade det väl kostat 40 kronor. Minst.
Överhuvudtaget tar dom förvånansvärt lite betalt här även på bankerna. Innan jag hade fått mitt betal- och bankomatkort, hade jag lyckats få lön. Jag tänkte att jag fick väl bita i det sura äpplet och göra ett kontantuttag över disk. Erfarenheten i Sverige är att så fort man närmar sig en banktjänsteman för att komma åt sina egna pengar så tar dom tämligen bra betalt för att lyfta ett finger. Men icke. Jag fick ut mina pengar och så vitt jag förstår så tog dom inte ett nickel för det. Samma sak när jag löste in en check från arbetsgivaren på pengar som jag skulle få tillbaka från utlägg som jag hade gjort. Hela beloppet rätt in på kontot bara. Ka-tjing!
Dessutom får man fortfarande något så märkvärdigt som 1% ränta på sitt transaktionskonto här borta. Bara en sån sak. I Sverige får jag 0,10% på mitt sparkonto där jag får göra sex uttag per år. Hurra!
Till skillnad från i Sverige så verkar dom nöja sig med att ta betalt för samma sak en gång. I Sverige betalar man en årsavgift för sitt betalkort och handlarna (d.v.s. kunderna) får sedan betala för alla kortköp som görs. Man betalar oskäligt mycket för fondförvaltning och betalar ännu mera dolda avgifter, eftersom fondförvaltaren betalar banken för alla transaktioner som görs. Och får man pengar via ett utbetalningskort så får man betala dyrt för att hämta ut pengarna, samtidigt som banken ligger på pengarna och tjänar ränta på dom.
Här verkar det som att bankerna faktiskt i stort sett tjänar pengar på mig genom att dom får ha tillgång till pengarna på mitt konto, som dom naturligtvis ser till att få en betydligt bättre avkastning på än det som dom betalar i ränta. Och de pengar banken tjänar på en ”moneyorder” kommer naturligtvis till stor del från att dom tjänar pengar på det belopp som jag betalat in, innan den som jag har betalat till hinner lösa in checken.
I USA verkar det alltså som att marknaden fungerar. Det vimlar av olika banker här, till skillnad från i Sverige. ORNLFCU är som ni kanske förstår inte någon gigantisk institution. En fungerande marknadsekonomi har sina fördelar, trots allt. Eller en fungerande reglerad marknad, för den delen. Det sämsta exemplet på den svenska blandekonomin, är nog de oligopolliknande marknaderna vi har inom olika områden. Det gäller dels bankmarknaden, men även exempelvis elmarknaden och andra avreglerade sektorer.
De fyra svenska storbankerna gjorde en vinst på ca 70 miljarder kronor förra året. Nästan 10 000 kr per svensk, alltså. Borde dom inte kunna pressa priserna lite?
04 januari 2006
Ett brev på posten
Nog för att man får mer eller mindre stolliga reklamutskick med posten hemma i Sverige, men jag tror i alla fall inte att jag har fått något som liknar det som damp ner i lådan idag. Saint Matthew's Church har skickat mig en pappersbönematta i storlek A3!
Bönemattan ("The prayer rug") sägs vara "Soaked with the Power of Prayer" och avbildar en Jesus med törnekrona och slutna ögon. Om man tittar på honom så ska man se hur han öppnar sina ögon och tittar tillbaka. Och minsann, stirrar man honom stint i de slutna ögonen en stund så kan man faktiskt ana att han stirrar tillbaka. Ett inte helt illa genomfört optiskt trick, får jag medge.
Nu förväntas jag tyvärr inte behålla min bönematta för framtida behov, utan den ska användas inom ett dygn enligt instruktionerna och därefter skickas tillbaka till kyrkan, så att dom kan sända trycksaken vidare till någon annan som behöver välsignelse. Enligt instruktionen ska man börja med att knäfalla på A3-arket och be för det man behöver. Varför inte lite finansiell välsignelse kanske: " Let us ask you: Would you like to have God's blessing upon your home, your family and your finances? Say 'Yes,Lord Jesus, I do need Your financial blessings upon me and my family's finances'"
Därefter ska man stoppa in mattan över natten i bibeln vid versen Fil 4:19, innan man postar mattan i svarskuvertet och skickar tillbaka den. Tillsammans med mattan skickar man även en talong där man kryssar i vilka behov man har, så att kyrkan kan be för en. Det finns 14 alternativ, till exempel kan man be för sin själ, sin hälsa, "a closer walk with Jesus", en familjemedlems hälsa, ett bättre jobb, en ny bil, eller "Pray for God to bless me with this amount of money ____$" där man själv kan fylla i önskad summa. I en bifogad folder kan man bland annat läsa om en kvinna som välsignades med 46 000 dollar efter att ha använt mattan. Något oklart är varifrån pengarna kom. Direkt från Vår Herres konto kan man väl förmoda.
Och visst ja, det finns visst en femtonde ruta som man kan kryssa i och bredvid ange hur mycket pengar man har skickat med i svarskuvertet som en gåva till Guds arbete.
03 januari 2006
Vardag igen
Då var man tillbaka i vardagen. Igår åkte Maria hem till Uppsala igen. Jag skötte min del av leveransen och körde henne till flygplatsen i Knoxville. Tyvärr skötte inte United Airlines sin del, utan planet blev ett antal timmar försenat till Chicago, så hon missade planet till Arlanda. Men efter diverse äventyr tog hon sig via Köpenhamn till Sverige.
Själv har jag inte ägnat mig åt några sådana strapatser. Däremot klippte mig i alla fall för första gången, sedan jag kom till USA. Det började på att behövas. Men jag undrar om jag inte har missat de senaste trenderna inom den moderna hårvården. I somras, när jag klippte mig, började frisören utan förvarning att gå loss på ögonbrynen, som tydligen behövde trimmas. Någon sådan behandling fick jag inte den här gången. Däremot ingick det uppenbarligen även en liten omgång med trimmern på öronen.
Man undrar vad nästa steg är?
Själv har jag inte ägnat mig åt några sådana strapatser. Däremot klippte mig i alla fall för första gången, sedan jag kom till USA. Det började på att behövas. Men jag undrar om jag inte har missat de senaste trenderna inom den moderna hårvården. I somras, när jag klippte mig, började frisören utan förvarning att gå loss på ögonbrynen, som tydligen behövde trimmas. Någon sådan behandling fick jag inte den här gången. Däremot ingick det uppenbarligen även en liten omgång med trimmern på öronen.
Man undrar vad nästa steg är?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)