22 november 2005

Historien bakom Oak Ridge

Oak Ridge har en fascinerande historia, som tål att berättas. Fram till och med 40-talet var bygden kring Oak Ridge en högst ordinär landsbygdsidyll där befolkningen till övervägande del ägnade sig åt jordbruk. Antalet kärnfysiker i bygden var tämligen lågt.

Detta ändrades dock dramatiskt 1943, genom att regeringen då beslutade att förlägga en väsentlig del av det topphemliga Manhattanprojektet till just Oak Ridge. Orsaken till att man valde just denna plats var att här hade man tillgång till stora mängder energi från en nybyggd vattenkraftsanläggning. Platsen var dessutom glest befolkad, ifall något gick snett och för att lättare hålla det hela hemligt. Manhattanprojektet syftade ju som bekant till att utveckla kärnvapen, i en kapplöpning med tyskarna för att vinna andra världskriget. Det var med andra ord bråttom.

Nu tänker den allmänbildade läsaren att Manhattanprojektet och atombombutveckling, det gjorde man väl ändå vid Los Alamos i New Mexico? Och det stämmer alldeles utmärkt. Det var i Los Alamos som man skruvade ihop bomberna och det var där som en stor del av de ledande forskarna och ingenjörerna verkade. Men det var i Oak Ridge som man framställde uranet, som användes i ”Little boy” – bomben som fälldes över Hiroshima i augusti 1945. I den andra bomben, ”Fat man”, som också monterades ihop i Los Alamos användes plutonium, som framställdes i Hanford, Washington. De första försöken med plutonium gjordes dock här i Oak Ridge och det var här plutonium framställdes för första gången.

Nåväl, nu var det alltså 1943 och nu skulle det alltså anrikas uran! Att anrika uran innebär att man höjer koncentrationen av isotopen U-235, som i naturen utgör mindre än av den totala mängden uran. Den dominerande isotopen är U-238, som alltså är tyngre. Problemet var bara att man inte visste riktigt hur man skulle göra, eftersom ingen gjort det tidigare. Det fanns tre olika metoder som verkade lovande, en elektromagnetisk och två olika metoder som bygger på diffusion. Så vilken skulle man välja. Svaret blev - alla tre!

Så nu satte man igång med att bygga tre olika anläggningar. Mest imponerande byggnadskonstruktion var den som användes för gasdiffusion. Detta var en U-formad byggnad i fyra våningar med måtten 800 gånger 300 meter. En av världens största byggnader vid den tiden.Just nu håller man för övrigt som bäst på att förbereda rivning av anläggningen. Den är stor. Den är ful! Och den är radioaktiv!

På bara ett par år uppstod en stad med 75 000 innevånare, utan att staden fanns på några kartor. Vad jag förstår så lyckades man faktiskt att hålla det hela i stort sett hemligt. ”Secret city” är ett smeknamn på staden idag.

2005 bor det ca 25 000 människor i staden och en hel del i små samhällen runt omkring. I många av villaområdena i staden kan man se att alla hus har i grund och botten samma grundkonstruktion. Man var ju naturligtvis tvungen att massproducera bostäder till alla som flyttade hit för att arbeta. Forskning pågår fortfarande i stor skala genom Oak Ridge National Laboratory och det finns fortfarande både kärnenergiforskning och hemlig forskning som jag inte vet något om och antagligen inte vill veta något om heller.

En fascinerande, men skrämmande historia alltså, men jag har en känsla av att i allmänhet är man trots allt rätt stolt över sin bakgrund här. Det var trots allt ett imponerande arbete som utfördes här, både vetenskapligt och logistiskt. Följderna av att man lyckades blev dock som bekant katastrofala.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Spännande att läsa om dina äventyr och reflektioner kring livet på andra sidan Atlanten! Jag trodde bara att dessa hemliga städer existerade i Simpsonsavsnitt och taskiga action/scifi-rullar. Funderar också över varför lingonsylt är så starkt förknippat med sverige - borde inte norrmän och finnar också ha gjort lingonsylt sedan urminnes tider?

Mats Fröberg sa...

Jo det borde dom nog ha gjort? Av någon anledning så är väl lingon även förknippat med din hembygd i Småland?

Anonym sa...

Jodå, visst är jag som varje annan smålänning praktiskt taget uppväxt på lingonröda tuvor :) Kanske beror det på att det i "fattiga" Småland faktiskt var lönsamt att ägna sig åt det energikrävande arbetet att plocka små och tämligen sura bär, eller kanske snarare mindre olönsamt. Det här nog dessvärre en sådan fråga som vi aldrig kommer få svar på :)