Rapport från frontlinjen

De senaste dagarna har jag tillbringat mellan de mahognyklädda väggarna hos National Academies of Sciences i Washington DC, mitt i huvudstaden bland alla pampiga byggnader och monument och tvärs över gatan från Utrikesdepartementet. Jag har varit med på en workshop, ”Frontiers in Soil Science”, som har handlat om markvetenskapens frontlinjer och om nya idéer och metoder som håller på att utvecklas. Med mark menar vi insatta den översta biten av de lösa geologiska avlagringarna - den del som en sann geolog helst inte befattar sig med, eftersom den är så störd av all biologi och kemi. Det är ett komplext system med både fasta markpartiklar, markvatten i flytande fas och markluft i gasfas. Och det myllrar av biologi och kemi hela tiden, så det är ett komplicerat system där många processer av vitt skilda slag sker samtidigt.

Det har varit ett par intressanta dagar med en hel del nya tankar. Det samlade intrycket är att markvetenskapen står inför många intressanta utmaningar och att ämnet kommer att genomgå stora förändringar de närmsta åren. Några talare har använt uttrycket paradgimskifte, vilket kanske kan passa - jag vet inte.

Jag ska i alla fall börja med att konstatera att många av världens stora utmaningar under det 21:a århundradet på ett eller annat sätt innefattar marken. Vattenfrågor till exempel. Både ytvatten och grundvatten, är starkt beroende av marken, både när det gäller kvantitet och kvalitet. Uthållig matproduktion är ett annat område, eftersom det i stora delar av världen finns stora problem med erosion och försämrad markkvalitet. Försurning, övergödning och föroreningsspridning är andra viktiga problemområden där kunskap om marken är av fundamental betydelse. Själv arbetar jag med kolomsättning i marken, vilket har betydelse för mängden kol i atmosfären och därmed växthuseffekten. Marken innehåller nämligen dubbelt så mycket kol som den ovanjordiska biomassan och tre gånger så mycket som i atmosfären.

Det saknas alltså inte viktiga frågor, där markvetare kan göra en insats. Anledningen till att det pratas om paradigmskifte, är dock främst att en rad nya tekniker från andra vetenskapsgrenar är på väg in i markvetenskapen och att ämnet håller på att förändras. Markvetenskap är ju till sitt väsen starkt tvärvetenskapligt, med viktiga inslag från både geologi, kemi, biologi och ekologi. Men det som händer nu, är att moderna mikrobiologiska metoder, avancerade kemiska analysmetoder, isotoptekniker med mera, håller på att bli allt viktigare inslag. Slående under de här dagarna har varit att många av föredragshållarna har sin bakgrund i andra discipliner. Men de har tillämpat sina tekniker på markfrågor och har därigenom kunnat ge viktiga bidrag till vårt område. De metoder som markvetare traditionellt har använt kommer fortfarande att användas i framtiden, men då kombinerat med nya tekniker och idéer.

Trots att vi har viktiga frågor för mänskligheten att besvara och att ämnet just nu utvecklas starkt, så är det alltså ändå, lite paradoxalt, något av en kris för ämnet. På allt fler universitet i många länder lägger man ned institutionerna för markvetenskap och undervisar inte längre i ämnet. I stället undervisas det om marken i ämnen som ekosystemvetenskap, geovetenskap etc. I Sverige har ämnet markvetenskap av tradition en svag ställning som eget ämne och det är enbart vid SLU som ämnet existerar på egen hand. Så på ett sätt kan man ju säga att vi ligger före i utvecklingen. I vilket fall som helst så är trenden att den viktigaste markvetenskapliga forskningen sker vid, eller i nära samarbete med, andra institutioner än de markvetenskapliga. Och jag måste nog säga att det även gäller för Sverige.

Utvecklingen, där andra vetenskapsområden bidrar starkt och att det blir allt mer tvärvetenskap, är långt ifrån unik för markområdet. Ser man till exempel på Nobelprisen så blir gränsen allt mer flytande mellan vad som betraktas som medicin, kemi och fysik.

Det är ingen tvekan om att markvetenskapen står inför en spännande framtid. Vi behövs och ämnet har kanske aldrig varit så intressant som just nu. Markvetaridentiteten är däremot kanske på väg att försvinna allt mer och andra vetenskapsområden kommer att ägna sig allt mer åt markfrågor.

Markvetenskapen är död! Länge leve markvetenskapen!