Veni vidi vici

Då var det tisdgaskväll och hemma i Uppsala har Premiären för vinterns tisdagsträningar klarats av. Under sedvanlig pompa och ståt får man förmoda.

Själv begick jag min tävlingspremiär på den amerikanska kontinenten i söndags i Atlanta. Tävling kanske är för mycket att säga, men dom tog i alla fall tid på oss. Och tog tid på sig var det många som gjorde i skogen också.

Jag sprang röd bana, vilket var den längsta och mätte 5,8 km. Dom använder faktiskt den praktiska enheten kilometer för att mäta banlängden och inte den inhemska måttenheten miles. För att sammanfatta det hela så gick det väl sådär och åttonde kontrollen hittade jag inte alls trots att jag valsade runt i några minuter där jag tyckte att den skulle sitta. Man kan ju inte komma så långväga och bara ge upp när man inte hittar kontrollen på rätt ställe. Nionde kontrollen hittade jag, men där gick det tid, när jag gjorde som jag tyckte ett smart vägval på en stig som slingrade sig runt ett grönmarkerat område med tät skog. Det visade sig tyvärr att stigen inte fanns. Det gjorde däremot det gröna. Och det var tätt!

Vid målet visade det sig att några andra hade lyckats hitta åttonde kontrollen, men att den nog satt ganska snett, så tävlingsledningen skulle överväga hur det skulle bli med godkännande av överhoppad kontroll. Tydligen blev jag godkänd för jag finns i alla fall med i en resultatlista. Jag vet inte riktigt hur länge dom andra letade efter åttan, men det kan ha varit länge...

Jag tog mig runt på den föga imponerande tiden 59 minuter och näste tävlande hade 100 minuter enligt resultatlistan, så det är förmodligen min mest övertygande seger sedan lång-km i H12, 1986.

Länk: Resultatlista