Idag har jag besökt Atlanta. Atlanta ligger inte, som man kanske skulle kunna tro, vid Atlanten utan en bra bit inne i landet, närmare bestämt i Georgia, drygt 30 svenska mil söder om Ekåsen, Tennessee. Två huvudmål fanns med resan. Nummer ett är avklarat och det var att fylla bilen med ett antal platta paket från den stora svenska möbeltillverkaren, vilka i sin tur ska fylla min nya lägenhet. Nummer två är att vara med på en orienteringsträning på söndag förmiddag.
Men nu är det lördag kväll och jag sitter på ett hotellrum och försöker återhämta mig från dagens IKEA-chock. Sex varv runt butiken på nästan lika många timmar är mer än tillräckligt för att gå in i den ökända IKEA-koman. Jag började besöket med att intaga lunch, vilken bestod av köttbullar med lingonsylt. Det satt inte helt fel. Efter detta tog jag ett rekognoseringsvarv och plockade på mig lite smått och gott. Främst husgeråd.
Under varv två runt labyrinten inköptes en smärre soffa under assistans av en viss Emma, vilket varken är en snurrfåtölj eller en förvaringslåda eller något annat ur IKEA-sortimentet, utan istället visade sig vara en livs levande Uppländska från Enköping med en mamma i Örsundsbro, halvvägs till Uppsala. Jag vet inte riktigt om det sammanträffandet bräcker Maria, som i veckan uppdagade att en av hennes studenter har en moster och morbror, som bor i huset bredvid Marias bror i det småländska samhället med det lustiga namnet Flerohopp. Det kanske inte riktigt räknas när man träffar amerikasvenskar på IKEA? I vilket fall som helst så var det Emma som avslöjade min nationalitet innan jag hann avslöja hennes. På avsaknaden av amerikansk sydstatsdialekt får man förmoda.
Varv tre avverkades med på bra varvtid eftersom jag redan hade rekat köksbordet ”Björkudden” och stolen ”Bertil”. Det känns bra på något sätt, att i alla fall ha en stol som heter Bertil att sätta sig på här i Amerika tycker jag. Det känns rejält på något sätt.
Efter var fyra var det dags för en fika, med lingon-cheesecake och kaffe. Svenskt kaffe, ”Löfbergs lila, mellanmörkt” enligt etikett på kaffeautomaten. Soffbord och ett par lampor utökade sedan Ingvar Kamprads förmögenhet under fjärde varvet.
Kommen så långt hade jag uppnått målet för besöket, men hade fortfarande plats i bilen, så jag tog mig ett varv nummer fem och köpte ett nattduksbord (eller heter det nattygsbord… jag blir aldrig klok på det där…). Jag måste erkänna att jag föll något för namnet Aneboda, som ligger i Småland och härbärgerar en av SLUs försöksparker. Jag har faktiskt lite opublicerade data därifrån, så det kan ju vara en bra åminnelse av doktorandtiden. Varvet fullbordades med ytterligare smått-och-gott-shopping, varför varvtiden blev tämligen lång.
Sjätte varvet var kanske det bästa av de alla, eftersom det främst fokuserade på den lilla avdelningen med svensk mat. Snudd på tårögd, plockade jag på mig ett par västerbottensostar, en dunk lingondricka, en rejäl hink med lingonsylt, en burk hjortronsylt, fiskbullar, blåbärssoppa, svensk müsli, mariekex och en burk med pepparkakor. Saknades gjordes dock messmör, vilket får anses som en mindre skandal. Betjänade i mathörnan gjorde i alla fall ytterligare en svensk. Den här gången var det jag som avslöjade nationaliteten, tack vare hans namnskylt med det ursvenska gamla fina namnet Jan. (Jag känner dock även en holländare som lystrar till detta namn). Enligt honom jobbar det cirka tio svenskar på IKEA i Atlanta.
Aptiten hade då slagit till och dagen avslutades därför med en ”Holiday plate” i restaurangen, vilket bestod av skinka, lax, ost, ägghalva med Kalles och sill, som till min förvåning slank ned även utan snaps.
Så kan man alltså tillbringa en dag i Atlanta. Jag hade tänkt att jag skulle hinna med att turista lite mer i staden, men sex timmar på IKEA kan ta hårt, så jag bestämde mig för att inte göra så mycket mer vettigt under dagen. Man kanske inte direkt kvalar in som en stor upptäckare i klass med Sven Hedin och Roald Amundsen genom att åka och se IKEA när man gör en utflykt, men staden står väl kvar till en annan gång.
Imorgon ska det orienteras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja, med tanke på att det finns folk som påstår att Atlanta är den näst fulaste staden i USA, endast utkonkurrerad av Chapel Hill så kanske det inte var någon förlust - och med tanke på hur mör du brukade kunna vara efter bara 2 timmar på IKEA hemma i Uppsala så... För övrigt tycker jag att det är uppenbart att mitt sammnaträffande bräcker ditt, det är inte så många människor som bor granne med min bror och hans familj :-)
Hoppas att orienteringen blev till belåtenhet!
Det där med dagens orientering kräver en vidareutveckling. Finns det orienterare i Atlanta???
Nog för att man kuskat land och rike runt för orienteringstävlingar, men att behöva hålla reda på orienteringsträningar 30 mil bort känns lite - tragiskt. Du hittade inte det under klubbnytt i lokalblaskan(?).
Maria, vad gäller sammanträffanden tror jag ändå Mats har det ultimata esset i rockärmen. Femdagarsbilden i Kanada.
Tja, det är ju ett intressant sätt att kommunicera på, det här...
Låt mig först klargöra att både Mats och Erik har (med den äran, så att säga) hållit reda på massor av orienteringstävlingar mer än 30 mil bort åtminstone så länge jag har känt dem... Man kan ju förvisso tycka att det är tragiskt, men det är i alla fall inget nytt som inträtt i och med USA-vistelsen, det kan jag intyga :-)
Och några "femdagarsbilder från Kanada" känner jag inte till så jag har svårt att uttala mig om vilket sammanträffande som faktiskt vinner den tävlingen.
Verkar spännande med sammanträffanden, men jag vet ju att världen är liten. Vem bor jag granne med som har släkt i studier under min systers ledning?
Skicka en kommentar