Tro inte på vad forskningen har kommit fram till

“Ny forskning visar att…” läser man ofta. Det ska man inte tro på.

Som forskare har man nämligen sin fulla rätt att ha fel. Och mycket av det som i media ger intryck av att vara ”vetenskapligt bevisat” är i själva verket nya hypoteser som kräver ytterligare prövning och som mycket väl kan visa sig vara fel. Trots att det är god forskning som ligger bakom.

Forskning publiceras i speciella vetenskapliga tidskrifter och innan publicering granskas manuskriptet av i regel två eller tre andra forskare, som lämnar åsikter till tidskriften, dels om forskningen är relevant och intressant och dels om det finns något som behöver förtydligas, kompletteras eller kanske belysas ur en annan vinkel. Det finns det i regel.

För att man ska lyckas få sitt manuskript accepterat, så bör man dessutom hänvisa till andra vetenskapliga artiklar för att underbygga sitt resonemang och för att sätta forskningen i ett sammanhang. Det gäller att hitta på en någorlunda trovärdig historia för att tolka de data man har samlat på sig. Ofta kommer man med en förklaring som framför allt är att betrakta som en hypotes. Man behöver alltså långt ifrån nödvändigtvis ”bevisa” något för att få igenom manuskriptet. Om man hänvisar till resultat från andra forskare som kan stödja det man säger, så kan man föreslå saker som är långt ifrån säkra. Detta är egentligen bara ett led i den vetenskapliga processen. Sedan kan man själv, eller någon annan gå vidare och testa de hypoteser som man har föreslagit och komma fram till att det var rena dumheterna. En intressant hypotes värderas högt och naturligtvis ännu högre om den visar sig stämma.

Som forskare har man alltså sin fulla rätt att ha fel. Något man dock inte får göra är att fabricera data. Det klassiska exemplet på forskningsfusk är ”Piltdownmannen”, som hittades i södra England på 1910-talet och som ansågs vara ”del felande länken” mellan apor och människa och fyndet blev vida berömt. Senare visade det sig dock att Piltdownmannen var en förfalskning från början till slut. Ett människokranium hade försetts med en orangutangkäke och sedan grävts ned.

Forskningsfusk är ett högaktuellt ämne just nu. Sydkoreanen Woo Suk Hwangs fejkade stamceller, norrmannen Jon Sudbös påhittade cancerstudie och nu eventuellt Thomas Lundeberg på Karolinska som DN skriver om i dagens tidning (faktiskt morgondagens tidning här i USA än så länge). På senare tid har även Christoffer Gillberg i Göteborg och Eva Lundgren i Uppsala misstänkts för ohederlighet i forskningen, men friats från misstankarna.

Just fejkade data är något som inte den vetenskapliga granskningen innan publicering kan avslöja. Den granskar mest metoder och resonemang. Men hittar man på data kan man naturligtvis utan problem lägga fram resultat som stöder det man själv vill visa.

Förhoppningsvis så är inte fusk i forskningen speciellt utbrett, men visst förekommer det, precis som doping inom idrotten. Men det är alltså inte framför allt därför som man inte ska svälja nyheter om den senaste forskningen.

Så tro inte på något, bara för att det står i en tidning att forskare har kommit fram till det. Det är troligen inte fejkade data, men det behöver nödvändigtvis inte vara sant för det.