Det svenska musikundret

Som svensk i USA så reagerar man när det spelas musik från hemlandet. För det görs det då och då. Jag hörde Ace of Base i en butik i helgen och ett ABBA-medley när jag var och tränade på gymmet igår till exempel. Jag har även hört Roxette, Europe, Eagle Eye Cherry, Cardigans och till och med Anni-Frid Lyngstad på egen hand, utan ABBA.

På National Public Radio, som är den enda frekvens där man kan få lite nyheter och där det inte spelas reklam halva tiden, hörde jag svensk-finska Hedningarna för ett tag sedan i ett program om finsk folkmusik (Jo, sådana program sänds också. Och vad värre är, någon lyssnar också - uppenbarligen!). Dessutom hade man en ganska lång nekrolog över Birgit Nilsson härom sistens.

Idag hörde jag dock den första riktigt långa intervjun med en svensk musiker sedan jag kom hit till USA. Och det var inte den första man kommer att tänka på. Inte jag i alla fall. Bebo Valdes nämligen. Den svensk-kubanske pianisten och orkesterledaren, som är äldre än uran men som hittills inte visat några tecken på sönderfall. Tvärt om, efter 40 år som pianist på Stockholms hotellbarer, har han gjort comeback på världsscenen, och reser numera runt i världen och spelar latinojazz för utsålda hus.

Det svenska musikundret lever tydligen än.