Maraton

Väderprognosen såg inte sådär alldeles fantastisk ut inför dagens maraton. 100% sannolikhet för åskskurar, mestadels före klockan 12. Och fem minuter före start, d.v.s. 06:55 (Uppe i ottan!), öppnade sig himmelen och det började vräka ned. Men det slutade lika hastigt som det började och det var faktiskt en perfekt dag för att springa, runt 17 grader och mulet eller duggregn. Kanske inte helt idealiskt för att få ut publik längs banan i och för sig, men jag hade en bra dag och kände mig väldigt pigg i början. Taktiken var att ta det lugnt i uppförsbackarna och att trycka på hårdare nedför.

Jag hade tänkt mig att försöka hålla ett tempo på 4:30 per kilometer om det kändes bra, vilket skulle ge en sluttid på 3:10. Nu kändes det väldigt bra och jag tyckte att jag höll igen ganska disciplinerat, men passerade lik förbannat 5 km på 21:15. Amerikanerna räknar visserligen i miles – ett maraton är 26,2 miles – men jag hade min gps-leksak med mig för att hålla ordning på tempot. De flesta runt omkring var halvmaratonlöpare som startade samtidigt, men några maratonlöpare fanns det också. 10 km passerades på 42:30 och efter sådär 17 kilometer passerade jag en liten grabb som inte kan ha varit mer än högst fjorton som sprang halvmaraton. Imponerande! Halvmaratonlöparna försvann vid 20 kilometer och det blev betydligt mer ensamt att springa. Halvmaratonskylten passerade jag på 1:29:59! 3-timmarstempo alltså och snabbare än vad jag hade tänkt mig, vilket kanske inte var så smart, men jag kände mig fortfarande oförskämt fräsch. 30 kilometer kom efter 2:08:20 – en något långsammare mil, men fortfarande pigg och rask.

Vid 36 kilometer började det kännas att det började bli långt och jag drog ned lite på tempot. Efter 38 kilometer kändes det definitivt som att maratonloppet hade börjat på allvar! Lite krampkänningar och lite oro i magen. Och tunga ben. Vid dryga 40 kom sista vätskekontrollen på Market Square, mitt i Knoxville centrum. Halleluja! Jag svepte en mugg vatten och en mugg sportdryck. Kände hur dom blandades i magen och genast drabbade samman likt två fotbollssupportergäng i Solna. Vid bortre ändan av Market Square, precis vid skylten ”25 miles”, var det stopp. Dags för tömning! Spydde som en räv. Kanske inte optimalt för vätske- och näringsbalansen, men det kändes faktiskt bättre, i ett par minuter åtminstone. Med ungefär en kilometer kvar passerade banan startlinjen igen och gick sedan ungefär halvvägs uppför den första backen på banan och halvmaratonlöparna gjorde oss sällskap igen. Första gången i backen kändes den rätt flack och inte speciellt lång, men den här gången var det som bergsbestigning i Himalaya. Krampkänningar både här och där och jag fick stanna ett par sekunder och stretcha en vad. Efter den uppförsbacken var det som tur var bara nedförsbacke kvar och en kort målspurt fram till 50-yardslinjen inne på Knoxvilles ”football stadium”. Jag lyckades ta mig i mål 4 sekunder före en veteranlöpare från Alabama, som sa sig ha sprungit 300 maratonlopp sedan 1983! Han hade inte sett att det var en maratonlöpare precis framför, sa han. Tror sjutton det! Jag smälte nog in rätt bra på slutet bland löparna som sprungit halva distansen på samma tid. Tiden blev i alla fall 3:07:40. Klart godkänt och bättre än jag hade hoppats på! Enligt den preliminära resultatlistan var jag sjua totalt. Också klart bättre än vad jag hade trott.

Betydligt bättre spurt i dagens ultralång-SM i orientering hemma i Sverige! Dubbelseger till bröderna Troeng, med Janne först och Mats tvåa!