Orientering och dans i North Carolina

Durham i North Carolina har jag hittills mest förknippat med snobbuniversitet Duke, men efter den här helgen förknippar jag det även med trevlig orienteringsterräng och ett bra dansställe.

Helgen började i alla fall med sex timmar i bil på fredagen och därpå inkvartering i sovsal i ett ”youth center”. Sovsalen påminde oroväckande mycket om ett logement och bland sängarna regerade en medelålders militär från nordstaterna, som verkade trivas som fisken i vattnet. Han rattade in en countrykanal på sin medhavda radio, vilket han spelade för församlingen innan han prick på slaget 22:00 slog av radion och släckte lyset i sovsalen och strax därpå började snarka ljudligt. Övriga verkade mest undra vad som hade hänt och låg och vred sig i sängarna.

06:45 tändes lyset igen av vår självutnämnde härförare och alla som uppvisade livstecken tillönskades en god morgon. Men de flesta funderade nog mest varför det redan var dags att stiga upp, eftersom första start var 10:00 och avståndet till tävlingen var ungefär 10 minuter i bil.

Tävlingen på lördagen var medeldistans och en tävling som dessutom räknas i världsrankingen, som i och för sig inte är något som någon bryr sig om, eftersom rankinglistan är grovt missvisande, utom möjligen för de allra bästa uppe i toppen. För min del blev det ett lopp som inte var någon fullträff, men inte helt misslyckat heller. Tre större misstag var definitiv för mycket, men det verkade som att ingen annan av dem som jag pratade med hade gjort något vidare lopp heller. Jag fick stryk av en USA-löpare och en kanadensare, men lyckades placera mig på tredje plats, ett resultat som trots allt är rätt bra, eftersom både löparna som slog mig sprang VM förra året och tillhör den amerikanska toppen. På fjärde plats kom den nyimmigrerade norrmannen Rune Strandberg, som flyttat till USA för ett par veckor sedan.

Lördagskvällen tillbringades inne i Durham med dans till ett riktigt höjdarband, The Boilermaker Jazz Band. Tre och en halv timme dans kanske inte är bästa uppladdningen för orientering, men roligt var det i alla fall. Träffade dessutom en svensk, Tobias, vars existens jag redan kände till, eftersom det är flera dansare som jag har träffat på här och var, som har försökt att kalla mig för Tobias. Detta verkade ju lite märkligt innan jag fick reda på att det fanns en annan svensk som rörde sig i samma kretsar här borta i USA och som möjligen även kan sägas vara lite lik mig till utseendet. Men nu träffade jag i alla fall på honom i verkliga livet och det var ju trevligt.

Söndagens lopp var långdistans, 14 kilometer och jag började med en bom på första kontrollen och var redan där upphunnen med två minuter av Rune från Norge. Det kändes som att norrmannen var något raskare än jag i löpningen, men vi hängde i alla fall ihop i ungefär halva banan, då jag tog vägval som förmodligen var lite sämre. På slutet kroknade jag dessutom en aning, så jag var några minuter efter i mål till slut. När jag åkte hem var jag fyra på resultatlistan, men det var några löpare kvar i skogen, så vilken placering det blev till slut vet jag inte riktigt än. Loppet kändes väl ungefär som på lördagen. Lite för mycket misstag, men ändå inget katastroflopp.

Ytterligare en trevlig helg till handlingarna.