Tisdagkväll i Nåsten

Jag börjar känna att jag acklimatiserar mig till Sverige igen. Blöta kvällar ute i Nåsten med pannlampa och cykel till jobbet istället för bil. Och alla talar svenska. Roligt att träffa allt folk från förr. Och en massa nytt folk därtill. När det dessutom är 9 grader varmt i december känner man sig nästan som i Tennessee igen.

Största problemet just nu är tisdagarna. Jag blev halvt beroende av att dansa minst en gång i veckan där borta i USA. Och veckans enda stående danstillfälle i Uppsala infaller på tisdagar på Upplands nation. Tisdagskvällar är annars vikt för träning med orienteringsklubben och löpning med pannlampa ute i skogen.

Den här veckan var i alla fall valet givet. Vinterträningspremiären, första tisdagen i december, vill man inte missa. Att springa en och en halv, två timmar ute i skogen är inte illa i sig, men när det är premiär bjuds det dessutom av tradition rikligt med fyrverkerier. Ett bildspel projicerat på filmduk och pizza mitt ute i skogen var dessutom ett av årets inslag, liksom en rätt lång sträcka med marschaller utsatta mitt ute i ett kärr.

Mycket att stå i...

Det var märkligt vad det var mycket att stå i när man kommer hem till Sverige. Det känns som att jag har varit upptagen sedan jag kom hem med att komma i ordning! Jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, men det har varit ovanligt fullt upp.

Nu har jag i alla fall fått det trådlösa nätverket att fungera, vilket är vad jag har ägnat de senaste två kvällarna åt. Helt talanglös när det gäller sådana saker, men till slut så fungerade det.

Jobbet verkar bra! Forskarassistent på skoglig marklära. Försöker fortfarande att komma i ordning och sätta igång där också och det tar tid även det, men det ska nog bli något bra vad det lider.

Tillbaka i Sverige!

Det blev rätt mycket att stå i på slutet. Packa saker, göra sig av med saker, säga upp allt som ska sägas upp och ta farväl av Tennessee-folket.

Jag var ut med några av dansarna och åt sista måltiden på en restaurang på tisdagskvällen innan jag åkte hemåt på onsdagen. Det blev lite dramatik när någonting i köket utlöste brandlarmet. Det blev ett herrans liv och ute i köket drog sprinklersystemet igång, så det blev ingenting mer serverat den kvällen. Och inte nästa dag heller tydligen, eftersom dom var tvungna att städa upp innan dom kunde öppna köket igen. Vårt sällskap hade som tur var redan fått maten, så det gjorde inte så mycket.

Resan hem gick i alla fall bra. Jag sålde min bil till en av mina kompisar bland dansarna på tisdagen, men i dealen ingick att jag fick behålla den tills jag åkte. På onsdagen plockade jag upp köparens mamma på vägen till flygplatsen, så att hon kunde köra hem den till dess nye ägare, när jag hade lastat ur.

3 väskor a 50 pund och en cykel tog jag med mig hem, så det blev 300 dollar i avgift för att ta med sig allt hem på planet. Men det skulle ha blivit ännu dyrare att skicka på annat sätt.

Nu är jag i alla fall i Sverige igen! Tennessee var bra, men det känns bra att vara tillbaka hemma också!

Sista dansen

Det var sista onsdagsdansen för mig i Knoxville igår. Jag har fått många goda vänner i dansklubben i Knoxville och kommer att sakna dom när jag åker hem. Och igår blev jag riktigt rörd. Dom kommer nog att sakna mig också, verkar det som. Dels fick jag mig en dans tillägnad mig, där jag fick stanna i mitten av en stor ring och dansa en liten stund med var och en, vilket är det sedvanliga sättet att fira någon, så det hade jag nog räknat med. Men dessutom var det ett litet gäng som hade ordnat en liten svensk afton som överraskning för mig. Det var visserligen inte torsdag - det visste dom också - men dom serverade i alla fall ärtsoppa och pannkaka med lingonsylt på dansen. Det hade jag definitivt inte räknat med!

En uppförsbacke, en nedförsbacke och en björn!

Ibland känns uppförsbackarna långa när man springer! Det gjorde det idag. Men det hade sin förklaring. Backar på över en kilometer är inte så vanliga. Och då menar jag inte i horisontell ledd, utan räknat i stigning

Det blev ett löppass som jag har tänkt på länge idag, när jag tog en sista utflykt till Smoky Mountains innan jag reser hemmåt. Start strax utanför turistfällan Gatlinburg och sedan en klättring upp till toppen på MtLeconte. Enligt min topografiska karta startade jag på 2525 fot över havet (770 meter) och toppen på MtLeconte ligger på 6593 fot (2010 meter). En klättring på drygt 1200 meter alltså! Och lite höghöjdsträning längst uppe på köpet.



Det var en väldigt behaglig tur faktiskt, vilket det kanske inte låter som. Totalt mätte rundan 24 kilometer enligt min GPS, så det innebär en lutning på 10%, vilket inte är så förfärligt. Det var dessutom strålande höstväder och jag tog det lugnt och fint och hade kameran med mig, så det var sannerligen ingen plåga! Smoky Mountains i full höstprakt är inte så tokigt heller faktiskt!

Som extra bonus fick jag dessutom se en björn! Det hade ju varit ännu häftigare om jag hade stött på den när jag sprang, men riktigt så roligt var det inte. Jag såg den i ungefär två sekunder när den sprang över vägen, när jag körde till parkeringen för att parkera bilen. Några andra måste ha sett den ett längre tag, för det var en liten kö med runt tio bilar framför mig, med folk som hade stannat mitt i vägen och satt och spanade upp mot skogen. När det plötsligt sprang en nalle över vägen förstod jag varför! Den var rätt liten och väldigt svart. (Det är väl därför dom heter svartbjörnar antar jag). Innan jag hade fattat att det var en björn, så var den redan inne i skogen igen på andra sidan vägen. Bildbevis saknas alltså. Men det var ju roligt att se den i alla fall.

Några andra bilder från utflykten serveras däremot nedan.

Amerikansk radio

Amerikansk radio är inte riktigt som svensk. Inte alla kanaler i alla fall. Det finns visserligen ett oändligt antal kanaler som spelar populärmusik och reklam i ungefär lika delar, precis som i Sverige. Men förutom alla dessa är det i vanliga fall fyra olika kanaler som jag rattar in. Dels är det WDVX som spelar mycket Bluegrass och amerikansk folkmusik, dels är det WNOX som visserligen också sänder reklam halva tiden, men däremellan sänder politiskt konservativ pratradio, som man kan häpna över. Jag har skrivit tidigare om Rush Limbaugh som orerar mellan 12 och 3 på eftermiddagarna. Råkar jag hålla med honom någon enstaka gång är det nästan oroande.

Den kanal som jag lyssnar mest till och som är klart bäst här i Östra Tennessee är WUOT som är public service-kanalen. Normalt är det en rätt bra kanal som liknar P1 på morgonen och eftermiddagen, med nyheter och nyhetsprat, medan den liknar P2 mitt på dagen och på kvällarna då man sänder klassisk musik och jazz. För tillfället är det däremot nästan hopplöst att lyssna eftersom dom just nu har sin insamlingskampanj, vilket dom har under en vecka en gång i halvåret. Och då sänder man inte mycket annat än pratprogram som går ut på att man ska skänka pengar till driften för kanalen.

Slutligen finns det WYFC, som ingår i Bible Broadcasting Network (BBN) och som sänder fundamentalistradio för en kristen publik. Men jag brukar tjuvlyssna ibland och förundras. Ofta är det undervisning om diverse avsnitt i bibeln och det är nästan alltid en bokstavstolkning som gäller för BBN-predikanterna. Ett favoritprogram är Creation Moments som är ett litet kort program på ett par minuter, som sänds dagligen som alltid går ut på att evolution är fel och kreationism är rätt. Det brukar gå till så att man börjar med att presentera några fantastiska, förmodligen korrekta, observationer från naturvetenskapen. Idag handlade det om migrerande fjärilar som flyttar mellan Mexico och Canada, vilket ju faktiskt är häftigt! Men sedan argumenterar man alltid något i stil med att "tänk att de dumma ateisterna inte kan inse att något så fantastiskt inte kan ha skapats av naturen själv". Dagens program kan alltid hittas på nätet eller senare i arkivet. Det finns en del häpnadsväckande små godbitar där kan jag lova!

Äntligen!

Nej, det handlar inte om Nobelpriset i litteratur. Det gäller vädret. Äntligen har det blivit svalt! Idag låg topptemperaturen på 18 grader. Tidigare tror jag inte att det har varit knappt någon dag när det inte har varit över åtminstone 25. Och gärna över 30. Men nu går det att andas igen! I morse var första gången på flera månader som jag satte på mig en långärmad tröja.

Det var lite svalare en period när föräldrarna var här för några veckor sedan, men sen hettade det till igen. Några kvällar har visserligen varit behagliga, men annars har det varit svettigt. Mina föräldrar hade för övrigt en annan syn på temperaturerna när de var här. Medan dom tyckte att det var väldigt varma och behagliga kvällar, tyckte jag att det var skönt med så svala och behagliga kvällstemperaturer.

Men nu får vi hoppas att sommaren är slut för den här gången! Höst i Tennessee är betydligt behagligare.

Den springande hästen

Vi hade kulturfestival på jobbet med mat och underhållning av olika slag.

Det vimlar av kineser och andra asiater på bygget så dom hade en del aktiviteter för sig. Bland annat kunde man få sitt namn skrivet på kinesiska. Mitt namn, med symbolerna för "Ma" och "Ts" ser ut som på bilden. Och det lär betyda "running horse" eller "springande häst", alltså. Det var i alla fall vad dom sa.

Etta på topplistan!

Jag hittade den senaste rankinglistan från USAs orienteringsförbund. Och se vem som just gick upp i topp!

Rank	Name	Class	Score	Time	# of Events
1	Mats Froberg OK Linné	M-21+	105.29	71:14	9
2	Nick Duca Stars	M-21+	103.98	72:08	4
3	William Hawkins CSU	M-21+	101.02	74:14	5
4	Eddie Bergeron SVO	M-21+	100.97	74:17	10
5	Jon Torrance OOC	M-21+	99.06	75:43	20
6	John Fredrickson HVO	M-21+	98.00	76:32	16
7	Rune Strandberg NTNUI	M-21+	96.78	77:30	4
8	Sergey Velichko CTOC	M-21+	96.11	78:02	6
9	Wil Smith Falcon	M-21+	95.83	78:16	8
10	Eric Bone COC	M-21+	95.71	78:22	7

Filmtajm

Jaha, då finns man på Youtube.



Jag börjar allra längst bak så jag syns inte mycket de första trettio sekunderna, men håll ut så kommer jag flygande längst ut i vänster bildkant efter dryga halvminuten

Danstävling i Nashville!

I helgen var det dans igen! Harvest Moon Melee i Nashville. Det var lagtävling, så det var någon slags tävlingsdebut i dans för min del. Det var vårt lag från Knoville, två lag från Nashville, två från Atlanta, ett från Orlando, Florida och ett från Durham/Raleigh i North Carolina som drabbade samman.

Vi har tränat i ett par månader till och från och förra veckan blev det varje kväll och jag tycker att det blev rätt skapligt till slut. Vi var rätt nöjda hela laget, i alla fall, även om vi inte placerade oss bland de tre bästa, vilket var det enda som annonserades på plats i Nashville i helgen. Fullständiga resultat ska redovisas vad det lider, så jag får återkomma i ämnet.

Det var egentligen fem grenar. Först var det vår koreograferade dansrutin som vi har slitit med länge, sedan ett mer improviserat Charleston-jam och ett dito Lindy hop-jam, där medlemmar i lagen turades om att dansa. Åtta 8-or i taget, om man snackar lindy hop-språk, två fraser om man pratar musikspråk och sådär en 15-20 sekunder om man snackar vanligt språk. Sedan var det nästa lags tur att skicka in ett annat par. Jag var inne två gånger i vardera jammen (med fingrarna i syltburken kanske man kan säga på svenska?) . Charleston kändes inget vidare, men Lindy hop gick någorlunda, men förhoppningsvis inget som hamnar på Youtube.

De två återstående grenarna var en s.k. Jack & Jill där man paras ihop med en potentiellt okänd partner. Från ett annat lag i det här fallet. Det var tre olika heat med många par uppe på golvet samtidigt, så det var mest som att dansa vilken dans som helst. Jag vet inte riktigt hur domarna bedömde det hela, men det var rätt kul i alla fall.

Sista deltävlingen var en icke-swing dans, där vi slumpmässigt tilldelades en dans. Vårt lag fick rullskridsko-disco (utan rullskridskor) och mosh pit (punk/ska)! Inte riktigt våra normala danser om man säger så, men det var definitivt mer humor än allvar över den sista grenen, om det inte varit det tidigare.

Förutom tävlingarna var det dessutom danskurs på dagarna både lördag och söndag, men uppvisningsdans som tema. Och naturligtvis socialt dansande på kvällar och nätter efter tävlingarna. Så det blev en rätt hård helg fysiskt trots allt.

Vann tävlingen gjorde Big George från Atlanta (se videon). Det laget består delvis av folk som man träffar på som lärare om man åker iväg på danskurser, så det är rätt hög nivå på dom. Deras rutin ligger redan på Youtube, så den visas här. Vi hamnar väl där också vad det lider antar jag. Återkommer med det också.

Retur

Då var mina gäster tillbaka i Sverige igen. Alltid trevligt med besök, men nu är det alltså bara jag som är här ensam igen, i en dryg månad till. Sedan bär det av hem till Sverige för mig också. Det lär väl bli lite att pyssla med mot slutet med att packa grejer, ta farväl och organisera återfärden.

Och just nu är det också fullt upp. Jag håller på att träna på en liten dansrutin tilsammans med ett gäng från Knoville. Vi ska framföra vårt nummer nästa helg på en tillställning i Nashville, så finslipning pågår för fullt. Att det ska ta sån tid att träna in ett nummer på tre minuter!

Hemifrån Uppsala kommer det ljuvliga nyheter. OK Linnes herrlag tog guld i stafett-SM! Äntligen! Det är en riktigt rackarns bra klubb jag återvänder till i höst, med många stjärnor på både dam- och herrsidan. Inget snack om att dom inte var värdiga vinnare. Ska bli roligt att komma tillbaka igen!

På swamputflykt

Jag är i New Orleans tillsammans med föräldrarna. Och idag var vi ute på swamp & bajou-tur med båt ute i Mississippideltat. Det var en intressant utflykt och vi såg flera alligatorer som kapten matade med Marshmallows! Dessutom en hel del fåglar av hägermodell i flera kulörer några sköldpaddor och ett par anläggningar i mindre skala för att pumpa upp naturgas.

See you later!

Besökare

Jag har fått långväga besök. Föräldrarna har tagit sig över Atlanten och är här på visit. Dessutom har de lurat med sig ett par vänner över hit. Hela sällskapet anlände i fredags och vi började, prcis som när jag hade besök av mamma och pappa förra året med ett besök i den lokala kulturen. I år på Mountaineer Folk Festival i Fall Creek Falls State Park. Bluegrassmusik och marknad med lokala musiker och dito hantverkare. Riktigt trevligt, men aningen för varmt för den svenska smaken. Inklusive min.

Nu verkar det i alla fall som att den värsta värmen är över för den här gången, så förhoppningsvis kommer dom att få en trevlig semester här i Tennessee. Själv ska jag jobba. Men det är ju trevligt med besök i alla fall!

New Hampshire tur och retur

Hemma igen efter semester och helgdag. Meningen är väl att man ska vara utvilad efter semestern, antar jag. Mentalt utvilad är jag nog, men däremot blev det en hel del sena nätter med mycket dansande in på småtimmarna och för lite sömn där uppe i New Hampshire. Men annars var det bara bra!

Vi var inkvarterade på ett för säsongen övergivet sommarläger för flickor, mitt ute i ingenstans i närheten av Hebron. Jag tror det var 380 deltagare, allt som allt med kurser i sex nivåer. Runt 4-5 timmar danslektioner per dag och minst lika mycket dansande på kvällen. Bästa bandet var Cangelosi cards, med en rätt udda sättning: bas, gitarr, dobro, munspel, piano och en fruktansvärt bra sångerska.

Lindy hop-evenemang verkar vara ett rätt bra ställe att träffa svenskar och svensktalande. Inte riktigt som orienteringstävlingar förstås, där det dräller av svenskar och svensktalande, men i alla fall. Den här gången träffade jag, förutom en av lärarna (Frida) en svensk, Pär, som bor i USA och dessutom en äkta amerikan, som efter några besök över på andra sidan Atlanten pratade rätt skaplig svenska.

En bra semester var det i alla fall! Men lite för kort.

Istället för Herräng

Då var det dags för lite semester igen! Tre av mina tio årliga semesterdagar skall spenderas. Det ska bli skönt att fly undan värmen några dagar, för nu har det varit sådär 34-38 grader varje dag i ett par veckor.

Så jag drar till Hebron ett litet slag. Inte till Hebron på Västbanken, utan till Hebron i New Hampshire, tack och lov! Och som det brukar vara när jag är ute och reser så handlar det antingen om orientering eller dans. Eller helst båda. Den här gången blir det ingen orientering, utan enbart dans. Swing Out New Hampshire heter evenemanget och är ett av de större Lindy hop-lägren i landet. (Alla lindy hop-lägers moder äger som bekant rum i Herräng i Roslagen varje år). Det pågår fram till och med Labor day på måndag. Så räkna inte med att höra av mig förrän på tisdag.

Ska bli skönt med lite semester och svalka!

Coloradokartor

På allmän begäran (nåja... men på begäran i alla fall...) och för att uppfylla tidiagre löften på bloggen kommer här kartorna från Colorado.

Bättre sent än aldrig!

Medeldistans:
Natt:

Orienterings-VM

VM i orientering pågår i Ukraina. Kvaltävlingarna har avgjorts, så på onsdag börjar tävlingarna på riktigt. För amerikanerna herrlaget är det däremot över, förutom stafetten. De amerikanska laget håller ju ungefär samma nivå som jag själv (jag är fyra på USOFs rankinglista just nu!), så det är intressant att följa hur det går för mina konkurrenter. Och lite nedslående. Ingen var nämligen ens i närheten av att kvala in till finalen i år.

Kvalloppen avgörs i tre heat där de femton bästa går vidare. Bästa amerikanska insats (på herrsidan) var precis som förra året Boris Granovskiys sprintlopp. Men då var han ändå på 23:e plats och en dryg minut från att kvala in till finalen, vilket är en mindre evighet i sprint. Tittar man på sträcktiderna så är det bara att konstatera att samtliga löpare är på tok för långsamma för att egentligen ha en rimlig chans att kvala in till finalen. Flera löpare hade inte ens en enda tid som var bland de femton bästa på en enda individuell kontroll.

Sprintloppen verkar rätt okej. Bara för långsamma. Den enda i övrigt som kan få godkänt är Eric Bone på långdistansen. Möjligen hade han kunnat gå till final med ett helt perfekt lopp, men precis som alla andra bommar han för mycket. Övriga resultat, ca halvtimmen efter på långdistans och 11-18 minuter efter på medeldistans är inte direkt propaganda för amerikansk orientering.

USAs damer fick faktiskt en deltagare till finalen! Sandra Zurcher i sprint. Så det var roligt i alla fall!

Resultat
Lång
1. Marc Lauenstein 57:40
32. Eddie Bergeron 1:29:45

1. Matthias Merz 54:36
31. Clem McGrath 1:21:17

1. Philippe Adamski 57:28
26. Eric Bone 1:11:19

Medel
1. Valenitin Novikov 28:54
30. John Fredrickson 40:29

1. Thierry Gueorgiou 26:02
28. Clem McGrath 39:18

1. Daniel Hubman 26:44
32. Boris Granovskiy 44:27

Sprint
1. Peter Öberg 12:53
23. Boris Granovskiy 15:05

1. Yurii Omelchensko 13:02
25. Eddie Bergeron 15:06

1. Thierry Gueorgiou 12:15
32. John Fredrickson 15:40

Coloradobilder

Efter lite datortrassel har jag äntligen fått lite ordning på torpet och lagt upp några bilder från Colorado förra veckan.

Tresiffrigt

102 grader idag i Oak Ridge vid den officiella mätstationen. Fahrenheit visserligen, men det känns som att kokpunkten är nådd.

Jag tror inte att vi nådde upp över hundra någon gång ifjol, men det gjorde inget. Hundra grader är varmt!

Lindy on the rocks

Onsdag kväll och fredag ägnade jag alltså åt orientering. Fredag kväll och lördagen ägnade jag åt dans. Lindy hop den här gången (och inte Balboa som härom sistens, trots att jag alltså var i Rocky Mountains...), så ordningen är återställd. "Lindy on the rocks" hette evenemanget. I vanlig ordning socialt var det dansande på kvällarna och nätterna och lektioner på dagtid.

Jag hade anmält mig till avancerad nivå (det fanns en masternivå också för de riktiga storfräsarna), så jag fick börja med någon slags audition där alla fick dansa och bli granskade av lärarna så att alla höll en rimlig nivå. Jag tror att de flesta, om inte alla, klarade sig. Enbart att ha en sådan granskning gjorde nog att det blev en viss självgallring bland de som anmälde sig. En lektion blev det också på fredagen innan kvällen fortsatte med socialt dansande, varvat med diverse tävlingar. Jag ställde upp i "Jack & Jill" där man paras ihop med slumpvis utvalda partners. Och helt enligt planerna blev jag utslagen i kvalomgången.

Lite oväntat träffade jag på en annan Uppsaliensare som jag aldrig träffat förr. Dessutom en tjej som håller på att doktorera på Institutionen för Geovetenskaper på Uppsala Universitet, där jag läste min grundutbildning. Det finns visst Uppsaladansare både här och där. Senast träffade jag på en annan i North Carolina!

Lördagskvällen var en höjdare, med ett band som spelade under den tidiga kvällen, d.v.s. fram till midnatt. Efter det flyttade tillställningen till en annan lokal och dansandet fortsatte till 4 på morgonen. Jag har nog sällan sett så många dansare av så hög klass samtidigt. Att bara sitta och titta på när helgens lärare och de andra svängde loss på dansgolvet var stor underhållning. Riktigt imponerande är det när det utbryter ett jam, då ett par i taget dansar och resten står och hejar på tills nästa par tar över och försöker att göra något ändå häftigare än paret innan. Etiketten och den allmänna säkerheten säger att man inte gör några akrobatiska luftsprång när man dansar mitt bland folk på dansgolvet, men när det uppstår ett jam passar dom på och plockar fram de mest halsbrytande turerna. Jag har varit med själv i Knoxville, men här var det inte riktigt på min nivå, om man säger så.

Evenemanget fortsatte på söndagen, men själv tog jag mig direkt från lördagens sena dans (eller strängt taget söndagens tidiga) till flygplatsen och begav mig till Tennessee. Jag sov gott på planet, men var ändå lagom trött när jag kom hem.

Orientering i Colorado

Då var jag tillbaka från Colorado. Det var en riktig höjdartripp, med både orientering, turistande i Rocky Mountains och dans. Intensivt, men roligt. Tänkte inleda med en liten rapport från orienteringen, vilket var vad jag började med direkt i mökrket på onsdagskvällen när jag hade anlänt. Det är väl kanske inte direkt vad som rekommenderas. Tävlingen gick på runt 2000 meters höjd och jag vet inte om det var den långa flygning, höjden eller ren inbillning, men jag kände mig rätt seg i alla fall och hade en liten huvudvärk första dygnet, vilket jag rätt sällan lider av annars. Helt acklimatiserad var jag nog inte och höjden kändes definitvt! I alla fall i uppförsbackarna. På platt mark och utför gick det skapligt men uppför var det tvärstopp. Men det var nog likadant för de flesta andra också.

Själva loppet gick väl sådär halvdant, som man väl kan förvänta sig när man ger sig ut på nattorientering utan att ha tränat teknik på bra länge. Och i synnerhet inte i mörker. Några små misstag och någon lite större sväng, men inte någon stor katastrof, så jag får vara rätt nöjd. Jag lyckades slå amerikanerna, men fick rejält med pisk av Marius Bjugan från Halden. Inget att gräma sig över, eftersom han tillhör norska eliten. 69 minuter för Marius och 82 för mig.

Fredagsloppet på medeldistans gick faktiskt riktigt bra. Jag kände fortfarande av höjden, men det gjorde nog alla, eftersom vi var uppe på nästan 3000 meters höjd. En mindre krok på tionde kontrollen, som var den enda kontrollen utom sista som inte var placerad i en sänka. En norsk seger igen. 32 minuter för Marius och nästan 38 för mig. Det känns faktiskt ändå rätt bra att det inte var större avstånd mot en så pass bra löpare.

Resultatlista natt

Resultatlista medeldistans

Ytterligare rapporter från Colorado och kartor kommer senare.

Mot Klippiga bergen!

Onsdag morgon i ottan bär det iväg till Colorado! Två orienteringstävlingar, lite turism i Klippiga bergen och en danstillställning i Denver ska hinnas med innan jag kommer hem igen på söndag, lagom utmattad.

Momsfri helg

I helgen var det momsfritt i Tennessee på utvalda varor! Det är det två gånger om året i samband med skolstart. Kläder, skor, viss kontorsmateriel och datorer var befriade från den 10-procentiga momsen. Amerikanerna blir som tokiga och det var knökat på parkeringsplatserna utanför klädvaruhusen idag.

Själv köpte jag mig ett par T-shirts.

A boy named Sue

Jag lyssnade på Paolo Robertos sommarprogram imorse och en av låtarna som han spelade var Johnny Cashs ”A boy named Sue”. Faktum är att jag känner en karl som kallas för Sue! Och dessutom en tjej vid namn Michael, eller ”Mike the girl” som hon kallas för att särskilja henne från andra Mike. Båda namnen lär vara rätt ovanliga för respektive kön. Men förutom detta känner jag en Morgan av kvinnligt kön, en Robin – också kvinna, två Kelly – en man och en kvinna, två Erin – en man och en kvinna, två Dale – en man och en kvinna och två Pat - en man och en kvinna. Dom är rätt så ”quer” här i Tennessee alltså och det är inte alltid man kan utläsa könet på folk utifrån deras namn.

Safari?

Rena safarituren på dagens löprunda. Först en skunk fem meter från stigen (var snäll nu - jag är inte farlig...!), en stund senare en tvättbjörn i ett träd på nära håll och strax därefter en uggla som svepte fram en meter över huvudet på mig.

Balboahelg

Den här helgen var det danskurs igen. Inte Lindy hop den här gången heller faktiskt, utan Balboa. Det är swingdans det också och inte lika obskyr som Peabody, som jag var iväg och dansade för några veckor sedan i Asheville (utan N). Swingkatten i Uppsala håller kurser i Balboa till exempel.

I helgen var det Nashville (med N den här gången) med ett par av landets bästa Balboadansare och dito lärare, så jag tyckte att det var dags att äntligen lära sig dansen på allvar. Ett av mina problem är att komma till och dansa, eftersom Balboa främst utförs till snabba låtar och jag gillar att dansa snabbt i Lindy hop, så det blir liksom aldrig tillfälle. Dessutom dansar jag mycket bättre Lindy än Balboa så det är mer tacksamt att dansa Lindy. Men Balboa verkar rätt kul det också om man bara lär sig lite mer avancerade turer. Det är samma grupp av människor som dansar Balboa som håller på med Lindy hop och det är samma musik, så det är rätt bra att kunna.

Eftersom det är många som reser runt till diverse olika evenemang runt om i regionen och det är samma människor som dansar Lindy, var det många gamla bekanta som dök upp i Nashville i helgen, vilket var trevligt. Och lärarna var det i alla fall inget fel på. Den manlige läraren David Rehm är en liten tunn kille som alltid bär kragen på skjortan uppfälld, vilket gör att han ser ut lite grann som Drakula, men dansa kan han verkligen, vilket även gäller för hans partner för helgen, Kate Hedin, båda från Baltimore i Maryland. Deras förmågor kan beskådas i videon nedan. (Beskåda och försök räkna ut grundsteget!)

Nästan som en svensk sommar

Hade nästan glömt bort hur det känns att inte gå omkring i en fuktig bastu så fort man sticker näsan utanför dörren. Men i helgen var det nästan svenskt väder. Kvicksilvret höll sig på rätt sida om 30 gradersstrecket och framför allt var det inte så förtvivlat fuktigt och kvavt ute. Det var nästan lite kyligt att äta frukost ute på baksidan på morgonkvisten! Kändes skönt. Och det kändes faktiskt inte ens som om man skulle kvävas under löppassen heller. Nästan som hemma.

Peabody och Charleston

Tillbaka efter en danshelg i Asheville i North Carolina, på andra sidan Smoky Mountains. Jag har provat på danserna Peabody och Charleston, två danser från 20-talet. Charleston var en föregångare till Lindy hop och dansas på stället, så den var jag lite bekant med sedan tidigare, medan Peabody är mer av en ”ballroom”-dans. ”Den snabbaste dansen på två ben” som instruktörerna kallade den, vad dom nu menade med det. Men man rör sig i alla fall snabbt genom lokalen och grundsteget består av löpning framåt för herren och löpning bakåt för damen.

Dansen lär vara uppkallad efter en mytisk mr Peabody, som hade en så stor kroppshydda att han var tvungen att ändra på sättet att dansa, med damen vid sidan av sig istället för framför, för att få plats med magen. Det lär vara okänt vem denne herre egentligen var, men han måste ha varit ganska så vältränad i alla fall, för dansen kräver viss kondition.

På Savoy ballroom i New York och andra ställen lär det ha arrangerats tävlingar i Peabody, där det gällde att ta sig fram så fort som möjligt över dansgolvet och jag ställde upp i helgens Peabody-race, men jag och min partner blev utslagna redan i kvalheatet. Jag tror nog att jag är bättre på längre distanser även i Peabody.

I vanlig ordning var det kurs på dagarna och socialt dansande på kvällarna. En liten överraskning var att en av Lindy hop-dansarna från Uppsala dök upp på dansen på lördagskvällen. Hon är visserligen från USA från början, så skulle det vara någon från Uppsala som dök upp så vore det väl hon, men ändå. Första gången jag träffade henne var på samma kurs som jag på danslägret i Herräng 2001. Med på samma kurs, var även han som var orsaken till att hon flyttade till Sverige senare. Men den här helgen var hon tillbaka i hemlandet för att hälsa på och hade tydligen bott i Asheville en period.

Peabody och Charleston var lika roligt som det ser ut och jag hoppas att det blir någon möjlighet att lära sig mera.

Ett exempel på både Peabody och 1920-tals Charleston finns i den här filmen, där våra lärare för helgen, Chad och Midori dansar båda danserna.

DJ igen

Jag var discjockey igen i veckan på onsdagsdansen i Knoxville. Det är rätt kul faktiskt. Dessutom blir det så mycket bra musik att dansa till om man får bestämma själv...

I helgen åker jag till Asheville, North Carolina på danskurs. Charleston och Peabody den här gången, två danser från 20-talet, som verkar skojiga. Rapport kommer efter helgen.

Här är veckans set från Knoxville, lite svenskt, lite danskt och en smula norskt...:

On the Sunny Side of the Street – Duke Heitger and his Swing Band
Threehanded woman – Jazz Five
Vem vet – Lisa Ekdahl
Bei mir bist du shoen – The Pfister Sisters
I wanna be like you – Jazz Five
Mambo no 5 – Lou Bega
Minor Swing – Boilermaker Jazz Band
Panic – The Puppini Sisters
Volga Boatman – BBC Band
Regntunga skyar – Arne Domnérus Orkester
Tempation – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Wrapping it up – Svend Asmussen Quartet
High Self Booze – Eilen Jewell
Oh Yeah – Big Bad Voodoo Daddy
Love me or leave me – Nina Simone
Red, Red Robin – Rosie Flores
I mean it’s just too bad – Lightnin’ Wells & Taj Mahal
Walk Away – Tom Waits
All shook up – Bob Scobey’s Frisco Band
Bop, goes my heart – Lawrence Welk and his Champagne Music
The music goes ‘round and around – Louis Prima
Topsy – Allan Vaché Sextette
Blue Skies – Pasadena Roof Orchestra
Cigarett – Bo Kaspers Orkester
Wade in the water – Tommy Dorsey Orchestra
San Fransisco Bay Blues – – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Don’t go away nobody – Boilermaker Jazz Band
Vise Frå Utanmyra – Hilde Louise Asbjørnsen

Olika nivåer

Jag kikade just på den senaste rankinglistan från USAs orienteringsförbund. Och jag ligger fyra just nu! Dom är faktiskt nästan häpnadsväckande dåliga här borta. I Sverige har jag lagat rätt stadigt runt placering 300 eller så de senaste tio åren och med tanke på att USA har drygt 30 gånger större befolkning än Sverige, så borde jag ligga på en placering runt 10 000 om det vore samma konkurrens i USA som i Sverige.

I början av augusti är nästa tävling för mig. Colorados femdagars i Klippiga bergen. Då blir det orientering på hög nivå i alla fall. En bra bit över 2000 meter, nämligen.

Torrlagt

Oak Ridge National Laboratory tillsammamns med University of Tennessee har just fått kontrakt på 125 miljoner dollar för ett nytt centrum för bioenergi.

Som om det skulle hjälpa mig, kanske? Det nya centret ska utveckla metoder för att framställa sprit av olika grödor, men jag har varit på jakt efter sprit i flera månader nu! Men det verkar torrlagt i hela Tennessee. Jag tog nämligen med mig ett Trangia-kök från Sverige när jag flög tillbaka senast. Däremot ingen T-sprit. Dom var misstänksamma nog mot enbart köket i säkerhetskontrollen!

Och nu verkar det hopplöst att hitta T-sprit här! Jag tror att jag har varit in i fyra olika friluftsbutiker av modell större, och frågat efter etanol till campingkök. Jag har varit in på Walmart och andra liknande varuhus och tittat också. Både på campingavdelningen och bland rengöringsmedlen. Och på bensinmackar, men ingenstans någon sprit. Propangas och butangas, däremot. Och bensin. Trangia-kök verkar helt enkelt inte ha slagit i Tennessee.

Något frustrerande, inte minst eftersom University of Tennessees logo syns nästan var man än går i den här delen av Tennessee och vad kommer man att tänka på när man ser den…?



Jag vet inte om jag blir tvungen att börja elda med Jack Daniels (en produkt från Tennessee) eller något annat? Rom håller väl rätt hög alkoholhalt, har jag för mig?

En dans vid Parthenon

Jag var till Nashville och dansade igår. Det är dans till storband, utomhus i en park varje lördag där. Ett trevligt arrangemang och ett rätt skapligt band. Och en fin park, med en kopia av parthenontemplet i full storlek som främsta attraktion! Känns väl ganska amerikanskt på något sätt.

Skäll i skogen

Jag vet inte vad coyoten som jag såg imorse hade emot mig, men den var inte på glatt humör i alla fall! Skällde som en ilsken hund och verkade inte alls gilla att jag var ute och sprang i skogen i Norris. Kanske den hade ungar i närheten? Vad vet jag. Jag lämnade den ifred, men det var roligt att se den trots allt, även om det hade varit ännu trevligare om den varit på bättre humör.

Lite senare på min löprunda såg jag något hårigt, svart och vitt ungefär 10 meter framför mig. Tvärstannade, eftersom det första jag tänkte var ”Skunk!” Och det vore ju inte något vidare, om den visade sig ha samma morgonhumör som coyoten. Men nu var det tack och lov ingen ilsken skunk, utan en svart-vit katt! Och den verkade inte på speciellt dåligt humör heller.

Jukolastämning

Det är fascinerande med eldsflugorna, eller vad de nu heter, de där insekterna som blinkar i mörkret om kvällarna här. Det blev ett löppass i skymningen ikväll, så jag såg gott om dem. Perfekt för att komma i stämning inför lördagens Jukolastafett som ska följas framför datorn. Nästan som att se pannlamporna glimma i den ljusa finska sommarnatten.

meningsfullt?

Då och då på mitt jobb utsätts vi för granskning av hur vi lever upp till våra ambitioner när det gäller exemeplvis kvalitet, säkerhet eller miljö. Idag var det dags för miljöledningsinspektion. ISO 14001 tror jag att det heter. Man märker inte så mycket av det under 364 dagar under året, (även om det kanske är något som används utan att jag märker av det). Inspektörens besök föregick i vanlig ordning av en förvarning per e-post och instruktioner om vad man ska säga om man skulle råka möta inspektören i korridoren.

Det viktigaste i miljöledningssystemet verkar bestå av att man under en dag per år ska rabbla upp miljöpolicyn, som består av några allmänt hållna floskler.

Ett smutsigt jobb

Knoxville New Sentinel skriver om att Tennessees båda senatorer uppmanar Energidepartementet att öka tempot i saneringen av Oak Ridge. Det gäller både Y-12 (d.v.s. stans kärnvapenfabrik) och Oak Ridge National Laboratory.

Beräknad kostnad för saneringen är 1.5 miljarder dollar! Är det någon som har det skitigare på jobbet?

Närkontakt med en landsman

Idag träffade jag på en svensk på laboratoriet! Så gott som svensk i alla fall. Enligt den röda namnbrickan (röd för alla utlänningar) var han turk, men han pratade med västkustsk dialekt och kom närmast från Chalmers.

Vi höll på att springa in i varandra vid ingången till herrarnas toalett (eller "rest room" som det heter här - dom måste ha märkliga sätt att vila på!). Han visade sig vara fysiker och kunde dessutom meddela att det finns två ytterligare svenskar på laboratoriet. Så dom finns tydligen här trots allt. Där ser man!

Lokala skurar

Man borde ha lärt sig vid det här laget att man ska kika på den senaste väderprognosen innan man ger sig ut för att springa. Hade tänkt att springa lite längre ikväll, eftersom det var relativt behagligt (27 grader) och varmare väder är utlovat till slutet av veckan. Så jag åkte iväg några mil till Norris där det finns en trevlig skog. Men ikväll var det tydligen dags för åska och när det åskar här så regnar det inte lite! Och det blåser utav bara tusan. Inte ett väder man vill vara ute i, så det blev 15 minuter löpning enligt planen och sedan 10 minuter sprint tillbaka närmaste vägen till bilen! Det är väl ett träningspass det också, antar jag. Klarade mig tillbaka innan det värsta ovädret kom i alla fall. En kvart senare var det sol igen. Nästan irriterande...

Ska försöka komma ihåg att titta på den senaste lokala prognosen nästa gång.

Blivande svenskamerikaner

Hittills har jag inte stött på någon svensk i Oak Ridge, som jag inte har dragit hit själv. Och vad jag vet så är jag ensam från Sverige på laboratoriet. Men snart kanske jag får hit en landsman. Det är en tjej från Uppsala som har fått stipendium från Vetenskapsrådet för att studera kvarkar. För övrigt samma stipendium som Maria också har fått för att åka till Maryland och forska. Grattis till båda. Det är ett stipendium som det är hård konkurrens om och som är bra att ha i sitt CV för en fortsatt forskarkarriär.

I väntan på att få dansa

Jag anmälde mig igår till ett lindy hop-läger i New Hampshire i slutet av augusti. Ser fram emot att åka dit! Det verkar kunna bli illa roligt.

Innan jag åker dit ska jag i alla fall ha läst ut den nyutkomna boken "Frankie Manning - Ambassador of Lindy Hop", skriven av Frankie Manning själv tillsammans med Cynthia Millman. Bokdebutanten hyllades på sin 93-årsdag i lördags i en samordnad köpkupp från världens swingdansare, vilket gjorde att boken nådde 7:e plats på Amazons bästsäljarlista den dagen. Det tycker jag var rätt coolt!


Så nu väntar jag bara på att få boken i brevlådan. Och på att åka till New Hampshire.

En annan dag

I dag är det annandag pingst. Om någon minns den helgdagen. Det gör man inte här i USA, för här firar man inte annandag pingst. Inte här heller. Däremot firar man Memorial day, så idag är det helgdag. Själv firar jag inte så mycket alls. Men jag minns när man firade annandag pingst.

Ny blogg!

Nu blir det nya tag i bloggosfären! Jag och tre andra s.k. unga forskare - ja, man håller sig ung rätt länge i den här branschen - startar en ny blogg om forskning och vetenskap tillsammans. De tre övriga är Maria Abrahamsson, kemist från Uppsala universitet (och min f.d. sambo), Anna Johansson, biolog från Lund och Martin Jönsson, fysiker från Göteborgs universitet.Det ska bli roligt!

Den här bloggen lever vidare och kommer även fortsättningsvis mest handla om mina egna förehavanden i främmande land.

Äventyrsflottning

Det var ”äventyrshelg” med dansarna från Knoxville i helgen. Det stora äventyret bestod av ”whitewater rafting”, vad det nu kan tänkas heta på svenska. Forsränning kanske? Men det är väl något man gör under studentikosa former i Uppsala, sista april? ”Vitvattensflottning” känns i alla fall inte helt rätt. I vilket fall som helst så tog vi oss 8 kilometer genom forsar i en liten gummibåt. Allt som allt var vi 24 personer i gruppen, men vi delade upp oss så att vi hade en guide och sex dansare per båt.

På väg från samlingsplatsen hos forsrännarföretaget ungefär mitt emellan Knoxville och Atlanta åkte vi buss några kilometer längs Ocoee river förbi forsar som användes under tävlingarna i Atlanta-OS 1996. Våra äventyr började strax nedströms OS-banan, men vattnet strömmade fram ganska snabbt även där på sina ställen.

Guiden i min båt var en herre i 50-årsåldern iklädd en gammal hockeyhjälm av modell ”JOFA VM” tillverkad hos Jonssons Fabriker i Malung någon gång för länge sedan och forsfärden började inte helt betryggande, när guiden började med att ränna sin paddel mellan ett par stenar och tappa den i första forsen! Han hade just skaffat en ny efter att ha pensionerat sin förra efter åtta år, så att tappa paddeln var inte helt normalt uppenbarligen. Efter det första lilla missödet blev han tvungen att låna en kortare paddel från en av oss övriga i båten, för att styra under resten av färden. Det gick i alla fall bra ändå och vi tog oss ned utan några missöden. I min båt lyckades dessutom hela besättningen hålla sig kvar i båten hela vägen, vilket inte var fallet i alla båtar. Det var ingen som slog runt, men det var några som blev utkastade ur båten i några forsar och blöt blev man definitivt även om man höll sig kvar i flotten!

Helt klart en rolig upplevelse, som jag gärna skulle göra om!

På kvällen fortsatte äventyren något stillsammare med festligheter, inkluderande eldning av en brasa modell större, samt övernattning i tält i en hästhage (utan hästar) utanför Knoxville.

Grönska - andra försöket

Jag rapporterade om de omfattande frysskadorna på växtligheten i April, då alla löv på många träd blev bruna och det såg ut som höst ute. Nu kan jag lugna oroliga läsare med att träden har återhämtat sig och det är grönt igen i Tennessee! En effekt blev att det just nu är extrema nivåer av pollen i luften. De tidiga arterna fick starta om och de sena arterna drabbades inte av frosten. Så nu kom allt på en gång istället.

Jag vet inte riktigt vad effekterna blev på frukt och bär i trakterna, men jag såg idag att det är gott om björnbärskart ute iskogen i alla fall!

Flygande dans

Det har varit orientering några helger i rad, men den här helgen var det dans i stället. Reuel och Abigail från Nashville var på besök i stan och hade lektioner i lindy hop med fokus på show/uppvisning för oss fyra timmar på lördagen och två timmar på söndagen. I vanliga fall håller jag både mig och min partner tämligen fast förankrade på golvet, men den här helgen var det akrobatiska turer i de högre luftlagren, blandat med dans i hög fart och tips för hur man ska bygga upp en uppvisningskoreografi för att den ska se bra ut. Inte lika fysiskt krävande som orienteringsbanan från 1974 för 14-åringar som jag sprang förra helgen, men nästan.

I försvunna orienterares spår

Det har tydligen funnits orienterare i Tennessee en gång i tiden. Jag hittade en karta med en bana från 1974 på det amerikanska orienteringsforumet Attackpoint för ett tag sedan. Det var i en diskussion om för svåra banor i ungdomsklasserna och banan från Tennessee framhölls som det stora skräckexemplet. Banan skulle vara ”gul ” enligt det amerikanska systemet, vilket motsvarar klasserna H14 och D14. Och sannerligen, det var ingen lätt bana! Jag har sett några svåra ungdomsbanor från 1970- och 80-talen i Sverige (av någon anledning är flera av dom från Ludvikaklubbarna Grangärde OK och Ulriksbergs IK…), men den här banan var nog nästan snäppet värre.

Idag sprang jag banan. För första gången i Tennessee faktiskt, så hittade jag fossil ute i skogen när jag tog mig upp för backen till tredje kontrollen i en bäckravin. Det skulle ha kunna varit kvarlämningar från de sista fallna orienterarna i Tennessee, men det var några ännu äldre och förmodligen lika utdöda arter som såg ut som de havstulpaner man kan stöta på i kambrosiluravlagringar i Sverige. Jag lyckades i alla fall göra ett rätt bra lopp på den gula banan och sprang på i ganska bra tempo och tog mig runt på 53 minuter och var rätt sliten efteråt. Jag undrar vad HD14-löparna från 1974 hade för tider? Om dom kom runt överhuvudtaget?

Här är banan med mitt GPS-spår.

Simulering

Idag har jag simulerat stängning av fönstret på mitt arbetsrum på jobbet. Det var nämligen den årliga shelter-in-place-övningen, vilket innebär att man ska stänga av ventilationen, stänga fönster och dörrar och hålla sig inomhus. Det är de åtgärder man bör vidta om den närbelägna kärnvapenfabriken springer i luften antar jag.

Men eftersom det var övning gick det bra att simulera och efter 15 minuter var det över. Och jag kunde simulera öppning av fönstret igen.

Tiomila online

För första året sedan 1991 springer jag inte tiomila. Jag följer tävlingen på nätet istället istället. Damtävlingen var hur spännande som helst med mina klubbkamrater med allra längst fram i täten hela tiden. Fjärde plats till slut. Imponerande!

Just nu är herrarna halvvägs ute på första sträckan och vi ligger på tredje plats. Det här blir spännande!

Diskjockey

Det är dans varje onsdag i Knoxville. Igår kväll gjorde jag debut som swing-diskjockey. Det blev lite blandat svenskt och engelskt. Wille Craaford, Lisa Ekdahl, Jennie Löbel & Swing Kings och Arne Domnérus representerade fosterlandet.

Här är spellistan:

Banana split for my baby – Louis Prima
The ball game – Wynona Carr
Tyst & cool – Wille Crafoord
Bei mir bist du schoen – The Pasadena Roof Orchestra featuring Swing Sisters
The song is ended – Boilermaker Jazz Band
Benen i kors – Lisa Ekdahl
Walk Away – Tom Waits
Aint what you do – Big Brovaz
Pork and Beans – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
A swinging safari – Bert Kaempfert & His Orchestra
How many apples does it take to make a pie – Cindy Walker
Walking my baby home – Tommy Sands
Joshua fit the battle of Jericho – Gérard Messonnier and the Hot Kings
Your mother’s son in law – Jennie Löbel & Swing Kings
Whadaya want? – Casey MacGill
And the angels sing – Janet Seidel
Broadway på Basin Street – Arne Domnérus & his Orchestra
Cou Cou – Erin McKeown
’Tain’t no use – Maxine Sullivan
Back to Tennessee – Christabel & the Jons
Idlewild Blue – Outkast

Kanonorientering i Surebridge

Helgens orientering var den klart bästa som jag har upplevt i USA! Helt fantastisk terräng och en alldeles utmärkt karta, trots att den inte har uppdaterats på nästan 15 år! Både terräng och karta var fullt i klass med de bästa områdena i Sverige, så det var väldigt roligt att springa. Dessutom var det ett riktigt superväder så det var enbart trevligt.

Jag kämpade med att bli frisk från en förkylning i tid för tävlingarna och jag hann väl nästan i alla fall. Det kändes att det var något som tog emot på lördagen, men jag lufsade i alla fall runt i ett rätt makligt tempo och koncentrerade mig på att orientera rätt istället. Och det lyckades jag väldigt bra med. Orienteringstekniskt var det ett mycket bra lopp. Och farten var kanske inte riktigt så dålig som det kändes för jag lyckades vinna loppet med fyra minuters marginal och jag hade faktiskt bästa sträcktid på en långsträcka med mestadels stiglöpning.

På söndagen kände jag mig betydligt piggare i benen och kunde springa med full fart. Orienteringen gick i stort sett lika bra till 17 av 18 kontroller. Till 8:e kontrollen gick det däremot fullständigt åt skogen och jag tappade nästan sju minuter på den sträckan. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades komma dit jag gjorde. Jag skulle bara följa en stig, korsa en bäck och vika upp på nästa berg. Men på något sätt lyckades jag springa för långt på stigen. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades tillbringa så lång tid på fel berg för den delen heller, men tappade tid gjorde jag i alla fall. Resten av banan gick i alla fall bra och jag sprang i mål på fjärde plats, fem minuter efter Wil Smith från Kanada. Fru Smith – Katarina – före detta landslagslöpare från Sundsvall vann för övrigt damklassen både lördag och söndag och hade i stort sett samma tid per kilometer som jag båda dagarna.

Det är alltid fascinerande hur mycket folk med svensk anknytning som man träffar på orienteringstävlingar här borta. Jag känns som at jag träffar minst en ny person att prata svenska med på varje tävling jag åker till. Den här gången var det flera stycken som jag inte har träffat förut: Katarina Smith från Sundsvall och Kanada, Pia Kivisäkk från Tullinge och Boston, och Lisa Carr, en amerikansk tjej från Texas med ättlingar från Uppland som hade bott i Skåne och som pratade perfekt svenska samt Stefan Bergström i H50 från Västmanland som bott i Kanada i många år. Dessutom är det många av amerikanerna som har varit över till Sverige och sprungit orienteringstävlingar. Det är rätt vanligt att dom springer i svenska klubbdräkter. Jag såg till exempel Södertälje-Nykvarn, Stockholms OK och en gammal Fyrismalmströja den här gången. På lördagskvällen var jag dessutom med och spelade kubb, vilket inte är något som amerikanerna normalt gör, men det var en av deltagarna som hade varit över till Sverige och sprungit O-ringen och blivit biten av spelet och köpt med sig ett set hem till USA. Jag invigde mitt nya tält den här helgen, (inköpt på Internet från ett företag i Texas). I tältet bredvid mitt bodde det en herre som undrade om det möjligen var ett Hillebergtält, vilket jag kunde bekräfta. Det visade sig att han var en före detta elitlängdskidåkare från Kanada och berättade att han hade minsann varit på Hillebergfabriken i Östersund. Han brukar visst åka och hälsa på Thomas Wassberg i Åsarna då och då. Dessutom hade han bott och tränat några månader i Ludvika!

Länk: Resultatlista




Foton är tagna av Eddie Bergeron.

New York nästa

Imorgon bär det iväg till New York. Inte den stora staden, men till en state park i delstaten New York. Det är nämligen dags för orientering igen. Det är klart annorlunda terräng den här gången jämfört med alla andra tävlingar jag har sprungit här borta. Liknar betydligt mer svensk terräng. Terrängen ser väldigt häftig ut! Och kartan användes för VM 1993 och lär vara av högsta klass, så det är ett av de allra bästa områdena för orientering på den amerikanska kontinenten.

Kartan från 1993 finns här och för mig påminner den lite om en blandning av Ångermanland och Södertörn.

Jag har åkt på en liten förkylning (årets första riktiga!), men jag hoppas att jag ska vara frisk igen till på lördag och kunna springa för kartan ser verkligen superläcker ut.

Visst gör det ont när knoppar fryser

Hösten kom tidigt till Tennessee i år! Bilden ovan är tagen idag och de bruna löven på träden är årets löv! Vi har nämligen haft en rikigt märklig vår med först rekordtemperaturer uppåt 30 grader i mars, följt av en riktigt kall period i början av april, med nattemperaturer runt -5 i en vecka. De flesta lönnar har klarat sig rätt bra, men många ekar är helt bruna just nu.

Jag jobbar tillsammans med några växtfysiologer som är rätt fascinerade. De kan inte påminna sig något liknande här de senaste två decennierna i alla fall. Förmodligen kommer träden att repa sig. Är det bara löven så är det inga problem, men har andra tillväxtvävnader frusit så kan det bli värre. Jag hjälpte till idag med att gå ut och uppskatta hur mycket frysskador det är på träden och vi ska följa upp om ett par månader och se hur det har gått.

Det blir omstart på våren i år.

Filmfestival

Nu är jag hemma i Tennesse igen, men här är ett litet videosmakprov på festivalen i New Orleans.

French quarter festival

Det är French Quarter Festival i New Orleans i helgen. Det innebär att det spelas musik på diverse utomhusscener här och där i de franska kvarteren. Mest jazz och blues och cajun/zydeco, d.v.s. musik med New Orleans-anknytning. Och det mesta är dessutom väldigt bra! Köpte tre CD-skivor med musik av new Orleans-artister. En av affärerna genomförde jag på modersmålet, eftersom jag köpte en skiva med den svenske emmigranten Lars Edegran.

Efter att festivalen slutade hittade jag ett ställe som hette Donna's tre kvarter norr om Bourbon Street, där det spelades livemusik av högsta klass. Det verkade vara ett ställe dit framför allt lokalbefolkningen går. När jag gick in meddelade tjejen i dörren att Charlie hade födelsedag, som om alla skulle veta vem Charlie var. Det visade sig vara kocken på stället, som verkade känna de flesta där inne.

Det fascinerar mig alltid hur musiker bara kan hoppa in i ett band och få det att låta som de har spelat tillsammans hela livet. Igår kväll var det en trombomist och en trummis som förmodligen var här för festivalen som blev uppdragna på scenen, presenterade sig för bandet och satte igång att spela.

Senare på kvällen gick jag till Fritzels på Bourbon Street där det också spelades New Orleans-jazz av bästa sort. Fruktansvärt bra faktiskt. Träffade på ett par medlemmar från Canal Creepers från Stockholm som också var inne på Fritzels och som ska spela på festivalen i eftermiddag.

Preservation hall

Ikväll blev det ett besök på Preservation Hall i New Orleans! Helt fenomentalt. Man går in i en liten port och kommer in i en lokal som inte är just större än ett vardagsrum , helt knökfullt med folk och där inne sitter det ett band och spelar New Orleans-jazz! Ikväll var det New Birth Brass Band, ett sjumannaband med bastuba, två trumpeter, sax, trombon och två (!) trumslagare. Hur bra som helst!

Deep down in Louisiana...

Jag har anlänt till New Orleans! Har dessutom konsumerat den klassiska palindromlunchen "Sallad i Dallas" under mellanlandningen i Texas. Bara en sån sak...

Middag bestod av fisk och skaldjurstallrik med bland annat friterade ostron på Bourbon street. Den gatan är för övrigt inte riktigt som Oak Ridge!

New Orleans nästa

På onsdag åker jag till New Orleans! Vi har möte i det projekt jag jobbar i och det kommer runt dussinet människor från hela USA (och en från Storbritannien). Vi kommer att hålla till på ett hotell alldeles i utkanten av franska kvarteren. Mötet slutar på fredag men jag stannar en dag extra och turistar.

Anledningen till att vi träffas i New Orleans är nog framför allt av det enkla skälet att det ökar deltagarantalet och att han som bestämde ville åka dit. Men inte mig emot! Ser fram emot att åka!

Aprilväder

Det är aprilväder i Tennessee. För två veckor sedan hade vi 30 grader, men igår var högsta temperaturen 5 grader och i natt hade vi minus fyra. Såg till och med några ensamma små snöflingor som yrde i luften i fredags kväll.

En liten filmsnutt

Vi var några stycken som dansade igår i Knoxville och filmade och kommenterade varandra för att försöka bli bättre. Här är undertecknad uppe och svänger sina lurviga tillsammans med Megan.

Aptitretare

Man blir hungrig av att springa maraton kan jag meddela! Inte omedelbart efter, men sen! Direkt efteråt var det svårt att få i sig något överhuvudtaget. Magen var inte riktigt i toppform och det var inte förrän på eftermiddagen som jag kunde börja äta något vettigt.

Men måndag och tisdag slog den stora hungern till! Jösses vad svulten man kan känna sig, trots att man äter i stora lass!

Maraton

Väderprognosen såg inte sådär alldeles fantastisk ut inför dagens maraton. 100% sannolikhet för åskskurar, mestadels före klockan 12. Och fem minuter före start, d.v.s. 06:55 (Uppe i ottan!), öppnade sig himmelen och det började vräka ned. Men det slutade lika hastigt som det började och det var faktiskt en perfekt dag för att springa, runt 17 grader och mulet eller duggregn. Kanske inte helt idealiskt för att få ut publik längs banan i och för sig, men jag hade en bra dag och kände mig väldigt pigg i början. Taktiken var att ta det lugnt i uppförsbackarna och att trycka på hårdare nedför.

Jag hade tänkt mig att försöka hålla ett tempo på 4:30 per kilometer om det kändes bra, vilket skulle ge en sluttid på 3:10. Nu kändes det väldigt bra och jag tyckte att jag höll igen ganska disciplinerat, men passerade lik förbannat 5 km på 21:15. Amerikanerna räknar visserligen i miles – ett maraton är 26,2 miles – men jag hade min gps-leksak med mig för att hålla ordning på tempot. De flesta runt omkring var halvmaratonlöpare som startade samtidigt, men några maratonlöpare fanns det också. 10 km passerades på 42:30 och efter sådär 17 kilometer passerade jag en liten grabb som inte kan ha varit mer än högst fjorton som sprang halvmaraton. Imponerande! Halvmaratonlöparna försvann vid 20 kilometer och det blev betydligt mer ensamt att springa. Halvmaratonskylten passerade jag på 1:29:59! 3-timmarstempo alltså och snabbare än vad jag hade tänkt mig, vilket kanske inte var så smart, men jag kände mig fortfarande oförskämt fräsch. 30 kilometer kom efter 2:08:20 – en något långsammare mil, men fortfarande pigg och rask.

Vid 36 kilometer började det kännas att det började bli långt och jag drog ned lite på tempot. Efter 38 kilometer kändes det definitivt som att maratonloppet hade börjat på allvar! Lite krampkänningar och lite oro i magen. Och tunga ben. Vid dryga 40 kom sista vätskekontrollen på Market Square, mitt i Knoxville centrum. Halleluja! Jag svepte en mugg vatten och en mugg sportdryck. Kände hur dom blandades i magen och genast drabbade samman likt två fotbollssupportergäng i Solna. Vid bortre ändan av Market Square, precis vid skylten ”25 miles”, var det stopp. Dags för tömning! Spydde som en räv. Kanske inte optimalt för vätske- och näringsbalansen, men det kändes faktiskt bättre, i ett par minuter åtminstone. Med ungefär en kilometer kvar passerade banan startlinjen igen och gick sedan ungefär halvvägs uppför den första backen på banan och halvmaratonlöparna gjorde oss sällskap igen. Första gången i backen kändes den rätt flack och inte speciellt lång, men den här gången var det som bergsbestigning i Himalaya. Krampkänningar både här och där och jag fick stanna ett par sekunder och stretcha en vad. Efter den uppförsbacken var det som tur var bara nedförsbacke kvar och en kort målspurt fram till 50-yardslinjen inne på Knoxvilles ”football stadium”. Jag lyckades ta mig i mål 4 sekunder före en veteranlöpare från Alabama, som sa sig ha sprungit 300 maratonlopp sedan 1983! Han hade inte sett att det var en maratonlöpare precis framför, sa han. Tror sjutton det! Jag smälte nog in rätt bra på slutet bland löparna som sprungit halva distansen på samma tid. Tiden blev i alla fall 3:07:40. Klart godkänt och bättre än jag hade hoppats på! Enligt den preliminära resultatlistan var jag sjua totalt. Också klart bättre än vad jag hade trott.

Betydligt bättre spurt i dagens ultralång-SM i orientering hemma i Sverige! Dubbelseger till bröderna Troeng, med Janne först och Mats tvåa!

Tulpaner

Idag blommar de första tulpanerna på min baksida. Jag får tacka mamma och pappa för lökplanteringen i höstas!

Temperaturen...

...just nu: 29.4 grader i skuggan. Och det är bara mars än!

Swingpjatten från Nynäshamn

”Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn […] En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. […] Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!”

Nej, det handlar inte om mig! Det har överhuvudtaget ingenting med mig att göra faktiskt. Förutom att jag kommer från Nynäshamn och dansar swing. Citatet ovan som hittade jag i en artikel på nätet och det kommer från en insändare i Tidningen Se 1942.

Bakgrunden var att den 17-årigt brottaren och swingpjatten Reinhold Österberg tillsammans med stans övriga swingpjattar – totalt tre stycken – åkt till Stockholm för att roa sig, men tappade bort sina kamrater och istället fick fly undan en mobb av nalensnajdare och andra som blivit provocerade av klädseln. Tidningen Se hade rapporterat om incidenten och rapporterade att Österberg var ”en verkligt trevlig yngling, som icke röker, icke spritar, icke slarvar med pengar, har musikalisk begåvning men som älskar att reta sin omgivning med en vederstygglig kalufs”, vilket var det som insändaren hade retat upp sig på.

Själv försöker jag i möjligaste mån undvika vederstyggliga kalufser och åker till Knoxville när jag vill roa mig. Och några illvilliga nalensnajdare har jag än så länge inte träffat på heller!

Publicerad

Då var min första artikel med resultat från Oak Ridge publicerad. Den handlar, som vanligt kan man väl säga, om transport av kol med vattnet ned genom marken. Vi har använt kol-14-mätningar för att följa kolet som är löst i markvattnet. Det kol som vi har spårat kommer från löv med hög kol-14-halt som lades på vid markytan och sedan har vi mätt kol-14 i vattenlösliga kolföreningar i markprofilen. Och det visar sig att det inte alls kommer speciellt mycket kol-14 rinnande, om man går ned ett par decimeter i marken. Så slutsatsen är väl ungefär att vill man försöka tvinga ned mer kol i marken (och det vill man, för det motverkar växhuseffekten) så ska man inte ösa på en massa färska löv vid ytan, för det kolet kommer inte att ta sig speciellt långt ned i marken och ju längre ned – desto bättre, lite förenklat, för längre ned i marken bryts det ned långsammare.

Alltid trevligt att se artikeln i tryck, även om det var några månader sedan som den blev accepterad. Soil Science Society of America Journal är tidskriften. Inte var mans husorgan kanske?

4 år i Irak

Irakkriget firar fyraårsjubileum och kriget är den politiska fråga som överskuggar allt här i USA. Jag pratade med min kompis Dave i dansklubben i helgen. Han har varit iväg en runda till Irak och kom hem till Knoxville igen för drygt ett år sedan. Dave jobbade i en stridsvagn där borta, vilket inte direkt verkar ha varit något drömjobb.

Nu är han i alla fall hemma och pluggar på University of Tennessee i Knoxville, men han har ett och ett halvt år kvar på kontraktet och räknar med att åka tillbaka igen någon gång relativt snart, kanske till hösten eller vintern, om det nu inte händer något dramatiskt med antalet amerikanska soldater. Det verkar inte direkt vara något han ser fram emot. Och jag förstår honom. Ibland var arbetsuppgiften att åka in i ett oroligt område för att bli locka fram eldgivning. Fienden skulle lockas att skjuta på deras stridsvagn istället för på konvojen som kom efteråt. Det var ingen som han jobbade med som blev dödad, men värmen lär ha varit helt olidlig – till och med för en infödd Tennesseebo – och en i hans pluton fick en hjärtattack i hettan och dog av det.

Jag frågade i alla fall om han ville åka tillbaka.
- Skulle du vilja åka dit? blev svaret.

Heta chips

Dagens nyhet från Oak Ridge är en liten brand i "uranchips" i stadens kärnvapenfabrik Y-12.

Dollyblogg

Dolly Parton har kommit till Sverige om någon missat det. Borde skriva något intelligent, eftersom hon är från mina trakter. Uppväxt i utkanterna av Smoky Mountains och lär ha börjat karriären med att sjunga i en speceriaffär i Knoxville. Dollywood ligger i hennes gamla hemtrakter. Närmare bestämt i Pigeon Forge. Har inte varit till Dollywood själv, men Pigeon Forge ligger på vägen hem från ”The Smokies” och kontrasten kan inte vara större när man kommer från naturen rakt ut i det mest kommersiella man kan tänka sig i Amerika. Och det vill inte säga lite. Känns faktiskt alltid skönt när man har tagit sig förbi stället. Någon gång borde man väl åka till Dollywood, medan man bor här antar jag. Men innan dess så ska Dolly själv uppträda i Globen.

Amerikanska delikatesser

Jag har kommit över en låda av de berömda och svåråtkomliga “Girl Scout Cookies”. Dessa små delikatesser säljs endast direkt av flickscouter. Kan alltså inte köpas i affärer eller på internet – (utom på ebay då förstås). Kakorna har tydligen sålts sedan 1917 och är väl ungefär som majblommor i Sverige. Fast lite godare.

Idag stod det i alla fall en grupp scouter utanför Kroger – mitt snabbköp. Så jag passade på att köpa en låda. Man måste ju ändå prova dessa famösa bakverk medan man har chansen. Har nu, av rent journalistiska skäl, konsumerat ett antal av de rara delikatesserna för att kunna ge ett omdöme på bloggen. Resultatet: helt okej. Goda kakor faktiskt, men inte så där oerhört fantastiska. Det är nog den framför allt den begränsade tillgången som har gjort dom så mytomspunna här borta.

Schysst tajming

Det vimlar normalt inte av akademiska tjänster som man kan söka efter disputation och eventuell postdok. Men precis när jag behöver det som bäst så utlyser SLU i Uppsala 24 forskarassistenttjänster på ”min” fakultet. Schysst tajming! Det är en av tjänsterna som passar mig perfekt och ytterligare ett par som jag förmodligen kommer att skicka in en ansökan till.

Forskarassistent är normalt det nästa steget efter postdok i en akademisk karriär. På engelska kallas det assistant professor. Låter lite häftigare på något vis…

Energisparartid

Jaha, då var det sommartid här i USA. Mycket lämpligt med tanke på dagens väder för övrigt. Det betyder att jag har knappat in en timme och ligger just nu fem timmar efter Sverige.

Förra året ställde vi om klockan någon vecka senare i USA än i Sverige. Men i år gör vi det tidigare. Det beror på att man har tidigarelagt övergången till sommartid i USA. Detta med motiveringen att man vill spara energi! Kanske inte direkt den första åtgärd jag skulle ha föreslagit för att spara energi i USA...

Status inför maraton

Tre veckor kvar till Maratondebuten. Möjligen börjar formen infinna sig. Vilket lär behövas. Jag har kikat på banprofilen och vad jag kan se så är det betydligt mer stigning än i Stockholm maraton. Jag hittar inga officiella siffror för varken Stockholm eller Knoxville på nätet, men om man skärskådar banprofilen för Knoxville så får jag det till drygt tre hundra meter stigning. Om man omvandlar till tysk-schweiziska "leistungskilometer" där man tar adderar stigningen gånger tio till den horisontella distansen, så skulle det totalt motsvara 45 kilometer på platt bana.

Idag körde jag något slags genrep och tog mig en rejäl runda som enligt min gps-leksak uppgick till totalt 32,2 km. De sista 0,2 ska jag erkänna, sprangs runt kvarteret hemma av rent siffermystiska skäl, eftersom 32,2 kilometer råkar vara exakt en mil kortare än maraton och samtidigt dessutom precis 20 miles. 2 timmar och 29 minuter tog det, vilket skulle innebära en sluttid på ungefär 3:15 med en avslutande mil i samma fart. Men det är väl där någonstans som maran börjar på allvar och det började kännas att det var så också, när jag tog mig runt kvarteret på slutet.

Fenolkris

Idag var det ett väldigt hallabaloo utanför mitt fönster på jobbet. Någon hade nämligen spillt 100 ml fenol i huset bredvid, vilket föranledde ett pådrag av modell större. Jag räknade till 22 personer utanför fönstret som samtliga verkade inblandade i saneringsarbetet; de flesta iklädda antingen räddningstjänstuniform, orange väst eller vit helkroppsoverall. Fyra fordon hade kört upp framför grannhuset: en stor buss enbart avsedd för sanering av spill, ytterligare en stor skåpbil med spillsaneringsutrustning, en personbil för insatsledningen samt en ambulans.

Efter en stund iklädde sig fyra djärva man i heltäckande vit overall ansiktsmask och gastub och tog sig in huset. Efter sådär en halvtimme kom de ut igen den akuta krisen verkade över.

Fenol är ju inte direkt det mest hälsosamma man kan komma i kontakt med, men 22 personer och fyra fordon...? Vad sägs om en trasa nästa gång?

Orientering och dans i North Carolina

Durham i North Carolina har jag hittills mest förknippat med snobbuniversitet Duke, men efter den här helgen förknippar jag det även med trevlig orienteringsterräng och ett bra dansställe.

Helgen började i alla fall med sex timmar i bil på fredagen och därpå inkvartering i sovsal i ett ”youth center”. Sovsalen påminde oroväckande mycket om ett logement och bland sängarna regerade en medelålders militär från nordstaterna, som verkade trivas som fisken i vattnet. Han rattade in en countrykanal på sin medhavda radio, vilket han spelade för församlingen innan han prick på slaget 22:00 slog av radion och släckte lyset i sovsalen och strax därpå började snarka ljudligt. Övriga verkade mest undra vad som hade hänt och låg och vred sig i sängarna.

06:45 tändes lyset igen av vår självutnämnde härförare och alla som uppvisade livstecken tillönskades en god morgon. Men de flesta funderade nog mest varför det redan var dags att stiga upp, eftersom första start var 10:00 och avståndet till tävlingen var ungefär 10 minuter i bil.

Tävlingen på lördagen var medeldistans och en tävling som dessutom räknas i världsrankingen, som i och för sig inte är något som någon bryr sig om, eftersom rankinglistan är grovt missvisande, utom möjligen för de allra bästa uppe i toppen. För min del blev det ett lopp som inte var någon fullträff, men inte helt misslyckat heller. Tre större misstag var definitiv för mycket, men det verkade som att ingen annan av dem som jag pratade med hade gjort något vidare lopp heller. Jag fick stryk av en USA-löpare och en kanadensare, men lyckades placera mig på tredje plats, ett resultat som trots allt är rätt bra, eftersom både löparna som slog mig sprang VM förra året och tillhör den amerikanska toppen. På fjärde plats kom den nyimmigrerade norrmannen Rune Strandberg, som flyttat till USA för ett par veckor sedan.

Lördagskvällen tillbringades inne i Durham med dans till ett riktigt höjdarband, The Boilermaker Jazz Band. Tre och en halv timme dans kanske inte är bästa uppladdningen för orientering, men roligt var det i alla fall. Träffade dessutom en svensk, Tobias, vars existens jag redan kände till, eftersom det är flera dansare som jag har träffat på här och var, som har försökt att kalla mig för Tobias. Detta verkade ju lite märkligt innan jag fick reda på att det fanns en annan svensk som rörde sig i samma kretsar här borta i USA och som möjligen även kan sägas vara lite lik mig till utseendet. Men nu träffade jag i alla fall på honom i verkliga livet och det var ju trevligt.

Söndagens lopp var långdistans, 14 kilometer och jag började med en bom på första kontrollen och var redan där upphunnen med två minuter av Rune från Norge. Det kändes som att norrmannen var något raskare än jag i löpningen, men vi hängde i alla fall ihop i ungefär halva banan, då jag tog vägval som förmodligen var lite sämre. På slutet kroknade jag dessutom en aning, så jag var några minuter efter i mål till slut. När jag åkte hem var jag fyra på resultatlistan, men det var några löpare kvar i skogen, så vilken placering det blev till slut vet jag inte riktigt än. Loppet kändes väl ungefär som på lördagen. Lite för mycket misstag, men ändå inget katastroflopp.

Ytterligare en trevlig helg till handlingarna.

Återvändan

Dags att börja tänka på återfärden till Sverige så smått. Min första seriösa jobbansökan har just passerat svenska tullen enligt trackingservicen hos US Postal Service. Det är ett jobb på SLU i Uppsala med ett års förordnande. Återstår bara att se om jag har någon chans att få det.

värme och kyla

Stora temperaturskillnader just nu. I morse skrapade jag rutorna på bilen, men mitt på dagen var jag utomhus i T-shirt. Temperaturen lär ha varit uppe i 19 grader i skuggan på eftermiddagen. Fascinerande att det kan variera så mycket.

Planer för Nordkarolina

Till helgen blir det orientering igen! Den här gången blir det Durham, North Carolina. Förhoppnignsvis blir det lite bättre terräng än förra årets tävling i samma delstat som var årets besvikelse, eftersom det mest handlade om att forcera rododendronsnår på en rätt taskig karta.

Förra helgen kombinerade jag orientering och dans. Nu har jag gjort misstaget att leta upp den lokala dansklubbens hemsida för att se om det var något på gång i helgen. Och jösses, det var det verkligen! The Boilermaker Jazz Band spelar i Durham på lördag kväll! Ett av de bästa "dansbanden" i hela landet.

Så att dansa eller inte dansa - det blir frågan. Det är på lördagen det är världsrankingtävling, så man kanske inte behöver satsa så hårt på söndagen ändå...

Vintern rasat...

Vid fyratiden i morse kom våren till Oak Ridge! Det var nämligen då jag vaknade av att tredje världskriget utbrutit mellan två luftmassor. Kung Bore försvarade sig tappert, kraftigt understödd av Tor med sin hammare, men när dagen grydde hade lugnet lagt sig och den tropiska luftmassan hade besegrat den arktiska.

Den senaste månaden har det varit mestadels klart och kyligt, med nattemperaturer inte sällan nedåt 8 minus och dagstemperaturer i trakten av nollan eller kanske 5 plus. Men idag var det värmebölja och försommarkänsla. På eftermiddagen steg temperaturen till och med strax över 20 grader och jag var utomhus och arbetade i kortärmat.

Karta och resultat

Här är kartan från helgens orientering, med mina vägval. Det var kartbyte halvvägs och jag fick bara med mig ena kartan hem, så det blev lite kladdigt. Varv ett inritad med rött och varv två inritad med violett.

Det var på det hela taget ett bra lopp. Jag bommade nian på grund av att jag tappade riktningen in mot kontrollen och sprang ned och tittade i fel sänka. Dessutom tog jag ett riktigt dåligt vägval till trean när jag försökte undvika klättring genom att runda den stora ravinen, vilket bara resulterade i mer stigning än vad jag hade fått med ett vägval rakt på, eftersom jag ändå inte hade behövt klättra upp på andra sidan ravinen. Nu vann jag faktiskt den sträckan ändå, så det kan inte ha kostat så väldigt mycket tid trots allt.

Det var kanske mitt bästa lopp i USA hittills, men jag blev rätt överraskad av resultatlistan, eftersom det visade sig att jag vann med 17 minuter! Det kändes som att det skulle kunna räcka till seger, men jag hade räknat med betydligt jämnare lopp.

Atlanta avklarat

Tiilbaka från Atlanta efter en riktig höjdarhelg. Dans, orientering, dans och dans blev det.

Orienteringstävlingen på lördagen gick bra. Bommade nog inte mer än ca 30 sekunder och det kändes bra att springa. Åtminstone där det var flackt. Uppförsbackarna kändes tyngre, men det har väl något med gravitationen att göra antar jag. Så det är nog fullt normalt. Jag har inte sett några resultat än, eftersom jag smet hem medan de flesta var kvar i skogen och arrangören har inte fått upp något på internet än. Det kändes som väldigt enkel orientering om man bara behärskar höjdkurvor, eftersom det mest handlade om att navigera in på rätt jätteås eller i rätt jättesänka. Sikten var helt enorm, eftersom det var gles storvuxen lövskog utan löv, så tittade man bara upp var det bara att hålla full fart.

Dansandet var också kanon, med bra lärare från Los Angeles och New York. Dessutom Sugar Sullivan, en gammal dam på 76 år som var en av de bästa dansarna under slutet av 40-talet och 50-talet.

Atlanta nästa...

Ibland kan man inte bestämma sig. Nu i helgen är det både en orienteringstävling och en danstillställning i Atlanta. Jag hade svårt att bestämma mig, så jag anmälde mig till bägge.

Planen är att jag drar iväg fredag kväll och dansar på kvällen. Sedan springer jag tävling på lördag förmiddag. Sedan dans igen på lördag eftermiddag och kväll och hela söndagen. Står över söndagstävlingen den här gången.

Det ska i alla fall bli trevligt att komma ut och göra orienteringspremiär för året! Förra året vann jag tävlingen och vi får väl se om jag lyckas upprepa det. Svåraste konkurrenter verkar bli Vladimir Gusiatnikov och storbloggaren Michael Eglinski, som är rankade 14:e respektive 20:e på den officiella USA-rankinglistan.

Också kanske det blir en tur till IKEA för att proviantera förstås.