Publicerad

Då var min första artikel med resultat från Oak Ridge publicerad. Den handlar, som vanligt kan man väl säga, om transport av kol med vattnet ned genom marken. Vi har använt kol-14-mätningar för att följa kolet som är löst i markvattnet. Det kol som vi har spårat kommer från löv med hög kol-14-halt som lades på vid markytan och sedan har vi mätt kol-14 i vattenlösliga kolföreningar i markprofilen. Och det visar sig att det inte alls kommer speciellt mycket kol-14 rinnande, om man går ned ett par decimeter i marken. Så slutsatsen är väl ungefär att vill man försöka tvinga ned mer kol i marken (och det vill man, för det motverkar växhuseffekten) så ska man inte ösa på en massa färska löv vid ytan, för det kolet kommer inte att ta sig speciellt långt ned i marken och ju längre ned – desto bättre, lite förenklat, för längre ned i marken bryts det ned långsammare.

Alltid trevligt att se artikeln i tryck, även om det var några månader sedan som den blev accepterad. Soil Science Society of America Journal är tidskriften. Inte var mans husorgan kanske?