Momsfri helg

I helgen var det momsfritt i Tennessee på utvalda varor! Det är det två gånger om året i samband med skolstart. Kläder, skor, viss kontorsmateriel och datorer var befriade från den 10-procentiga momsen. Amerikanerna blir som tokiga och det var knökat på parkeringsplatserna utanför klädvaruhusen idag.

Själv köpte jag mig ett par T-shirts.

A boy named Sue

Jag lyssnade på Paolo Robertos sommarprogram imorse och en av låtarna som han spelade var Johnny Cashs ”A boy named Sue”. Faktum är att jag känner en karl som kallas för Sue! Och dessutom en tjej vid namn Michael, eller ”Mike the girl” som hon kallas för att särskilja henne från andra Mike. Båda namnen lär vara rätt ovanliga för respektive kön. Men förutom detta känner jag en Morgan av kvinnligt kön, en Robin – också kvinna, två Kelly – en man och en kvinna, två Erin – en man och en kvinna, två Dale – en man och en kvinna och två Pat - en man och en kvinna. Dom är rätt så ”quer” här i Tennessee alltså och det är inte alltid man kan utläsa könet på folk utifrån deras namn.

Safari?

Rena safarituren på dagens löprunda. Först en skunk fem meter från stigen (var snäll nu - jag är inte farlig...!), en stund senare en tvättbjörn i ett träd på nära håll och strax därefter en uggla som svepte fram en meter över huvudet på mig.

Balboahelg

Den här helgen var det danskurs igen. Inte Lindy hop den här gången heller faktiskt, utan Balboa. Det är swingdans det också och inte lika obskyr som Peabody, som jag var iväg och dansade för några veckor sedan i Asheville (utan N). Swingkatten i Uppsala håller kurser i Balboa till exempel.

I helgen var det Nashville (med N den här gången) med ett par av landets bästa Balboadansare och dito lärare, så jag tyckte att det var dags att äntligen lära sig dansen på allvar. Ett av mina problem är att komma till och dansa, eftersom Balboa främst utförs till snabba låtar och jag gillar att dansa snabbt i Lindy hop, så det blir liksom aldrig tillfälle. Dessutom dansar jag mycket bättre Lindy än Balboa så det är mer tacksamt att dansa Lindy. Men Balboa verkar rätt kul det också om man bara lär sig lite mer avancerade turer. Det är samma grupp av människor som dansar Balboa som håller på med Lindy hop och det är samma musik, så det är rätt bra att kunna.

Eftersom det är många som reser runt till diverse olika evenemang runt om i regionen och det är samma människor som dansar Lindy, var det många gamla bekanta som dök upp i Nashville i helgen, vilket var trevligt. Och lärarna var det i alla fall inget fel på. Den manlige läraren David Rehm är en liten tunn kille som alltid bär kragen på skjortan uppfälld, vilket gör att han ser ut lite grann som Drakula, men dansa kan han verkligen, vilket även gäller för hans partner för helgen, Kate Hedin, båda från Baltimore i Maryland. Deras förmågor kan beskådas i videon nedan. (Beskåda och försök räkna ut grundsteget!)

Nästan som en svensk sommar

Hade nästan glömt bort hur det känns att inte gå omkring i en fuktig bastu så fort man sticker näsan utanför dörren. Men i helgen var det nästan svenskt väder. Kvicksilvret höll sig på rätt sida om 30 gradersstrecket och framför allt var det inte så förtvivlat fuktigt och kvavt ute. Det var nästan lite kyligt att äta frukost ute på baksidan på morgonkvisten! Kändes skönt. Och det kändes faktiskt inte ens som om man skulle kvävas under löppassen heller. Nästan som hemma.

Peabody och Charleston

Tillbaka efter en danshelg i Asheville i North Carolina, på andra sidan Smoky Mountains. Jag har provat på danserna Peabody och Charleston, två danser från 20-talet. Charleston var en föregångare till Lindy hop och dansas på stället, så den var jag lite bekant med sedan tidigare, medan Peabody är mer av en ”ballroom”-dans. ”Den snabbaste dansen på två ben” som instruktörerna kallade den, vad dom nu menade med det. Men man rör sig i alla fall snabbt genom lokalen och grundsteget består av löpning framåt för herren och löpning bakåt för damen.

Dansen lär vara uppkallad efter en mytisk mr Peabody, som hade en så stor kroppshydda att han var tvungen att ändra på sättet att dansa, med damen vid sidan av sig istället för framför, för att få plats med magen. Det lär vara okänt vem denne herre egentligen var, men han måste ha varit ganska så vältränad i alla fall, för dansen kräver viss kondition.

På Savoy ballroom i New York och andra ställen lär det ha arrangerats tävlingar i Peabody, där det gällde att ta sig fram så fort som möjligt över dansgolvet och jag ställde upp i helgens Peabody-race, men jag och min partner blev utslagna redan i kvalheatet. Jag tror nog att jag är bättre på längre distanser även i Peabody.

I vanlig ordning var det kurs på dagarna och socialt dansande på kvällarna. En liten överraskning var att en av Lindy hop-dansarna från Uppsala dök upp på dansen på lördagskvällen. Hon är visserligen från USA från början, så skulle det vara någon från Uppsala som dök upp så vore det väl hon, men ändå. Första gången jag träffade henne var på samma kurs som jag på danslägret i Herräng 2001. Med på samma kurs, var även han som var orsaken till att hon flyttade till Sverige senare. Men den här helgen var hon tillbaka i hemlandet för att hälsa på och hade tydligen bott i Asheville en period.

Peabody och Charleston var lika roligt som det ser ut och jag hoppas att det blir någon möjlighet att lära sig mera.

Ett exempel på både Peabody och 1920-tals Charleston finns i den här filmen, där våra lärare för helgen, Chad och Midori dansar båda danserna.

DJ igen

Jag var discjockey igen i veckan på onsdagsdansen i Knoxville. Det är rätt kul faktiskt. Dessutom blir det så mycket bra musik att dansa till om man får bestämma själv...

I helgen åker jag till Asheville, North Carolina på danskurs. Charleston och Peabody den här gången, två danser från 20-talet, som verkar skojiga. Rapport kommer efter helgen.

Här är veckans set från Knoxville, lite svenskt, lite danskt och en smula norskt...:

On the Sunny Side of the Street – Duke Heitger and his Swing Band
Threehanded woman – Jazz Five
Vem vet – Lisa Ekdahl
Bei mir bist du shoen – The Pfister Sisters
I wanna be like you – Jazz Five
Mambo no 5 – Lou Bega
Minor Swing – Boilermaker Jazz Band
Panic – The Puppini Sisters
Volga Boatman – BBC Band
Regntunga skyar – Arne Domnérus Orkester
Tempation – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Wrapping it up – Svend Asmussen Quartet
High Self Booze – Eilen Jewell
Oh Yeah – Big Bad Voodoo Daddy
Love me or leave me – Nina Simone
Red, Red Robin – Rosie Flores
I mean it’s just too bad – Lightnin’ Wells & Taj Mahal
Walk Away – Tom Waits
All shook up – Bob Scobey’s Frisco Band
Bop, goes my heart – Lawrence Welk and his Champagne Music
The music goes ‘round and around – Louis Prima
Topsy – Allan Vaché Sextette
Blue Skies – Pasadena Roof Orchestra
Cigarett – Bo Kaspers Orkester
Wade in the water – Tommy Dorsey Orchestra
San Fransisco Bay Blues – – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Don’t go away nobody – Boilermaker Jazz Band
Vise Frå Utanmyra – Hilde Louise Asbjørnsen

Olika nivåer

Jag kikade just på den senaste rankinglistan från USAs orienteringsförbund. Och jag ligger fyra just nu! Dom är faktiskt nästan häpnadsväckande dåliga här borta. I Sverige har jag lagat rätt stadigt runt placering 300 eller så de senaste tio åren och med tanke på att USA har drygt 30 gånger större befolkning än Sverige, så borde jag ligga på en placering runt 10 000 om det vore samma konkurrens i USA som i Sverige.

I början av augusti är nästa tävling för mig. Colorados femdagars i Klippiga bergen. Då blir det orientering på hög nivå i alla fall. En bra bit över 2000 meter, nämligen.

Torrlagt

Oak Ridge National Laboratory tillsammamns med University of Tennessee har just fått kontrakt på 125 miljoner dollar för ett nytt centrum för bioenergi.

Som om det skulle hjälpa mig, kanske? Det nya centret ska utveckla metoder för att framställa sprit av olika grödor, men jag har varit på jakt efter sprit i flera månader nu! Men det verkar torrlagt i hela Tennessee. Jag tog nämligen med mig ett Trangia-kök från Sverige när jag flög tillbaka senast. Däremot ingen T-sprit. Dom var misstänksamma nog mot enbart köket i säkerhetskontrollen!

Och nu verkar det hopplöst att hitta T-sprit här! Jag tror att jag har varit in i fyra olika friluftsbutiker av modell större, och frågat efter etanol till campingkök. Jag har varit in på Walmart och andra liknande varuhus och tittat också. Både på campingavdelningen och bland rengöringsmedlen. Och på bensinmackar, men ingenstans någon sprit. Propangas och butangas, däremot. Och bensin. Trangia-kök verkar helt enkelt inte ha slagit i Tennessee.

Något frustrerande, inte minst eftersom University of Tennessees logo syns nästan var man än går i den här delen av Tennessee och vad kommer man att tänka på när man ser den…?



Jag vet inte om jag blir tvungen att börja elda med Jack Daniels (en produkt från Tennessee) eller något annat? Rom håller väl rätt hög alkoholhalt, har jag för mig?

En dans vid Parthenon

Jag var till Nashville och dansade igår. Det är dans till storband, utomhus i en park varje lördag där. Ett trevligt arrangemang och ett rätt skapligt band. Och en fin park, med en kopia av parthenontemplet i full storlek som främsta attraktion! Känns väl ganska amerikanskt på något sätt.

Skäll i skogen

Jag vet inte vad coyoten som jag såg imorse hade emot mig, men den var inte på glatt humör i alla fall! Skällde som en ilsken hund och verkade inte alls gilla att jag var ute och sprang i skogen i Norris. Kanske den hade ungar i närheten? Vad vet jag. Jag lämnade den ifred, men det var roligt att se den trots allt, även om det hade varit ännu trevligare om den varit på bättre humör.

Lite senare på min löprunda såg jag något hårigt, svart och vitt ungefär 10 meter framför mig. Tvärstannade, eftersom det första jag tänkte var ”Skunk!” Och det vore ju inte något vidare, om den visade sig ha samma morgonhumör som coyoten. Men nu var det tack och lov ingen ilsken skunk, utan en svart-vit katt! Och den verkade inte på speciellt dåligt humör heller.

Jukolastämning

Det är fascinerande med eldsflugorna, eller vad de nu heter, de där insekterna som blinkar i mörkret om kvällarna här. Det blev ett löppass i skymningen ikväll, så jag såg gott om dem. Perfekt för att komma i stämning inför lördagens Jukolastafett som ska följas framför datorn. Nästan som att se pannlamporna glimma i den ljusa finska sommarnatten.

meningsfullt?

Då och då på mitt jobb utsätts vi för granskning av hur vi lever upp till våra ambitioner när det gäller exemeplvis kvalitet, säkerhet eller miljö. Idag var det dags för miljöledningsinspektion. ISO 14001 tror jag att det heter. Man märker inte så mycket av det under 364 dagar under året, (även om det kanske är något som används utan att jag märker av det). Inspektörens besök föregick i vanlig ordning av en förvarning per e-post och instruktioner om vad man ska säga om man skulle råka möta inspektören i korridoren.

Det viktigaste i miljöledningssystemet verkar bestå av att man under en dag per år ska rabbla upp miljöpolicyn, som består av några allmänt hållna floskler.

Ett smutsigt jobb

Knoxville New Sentinel skriver om att Tennessees båda senatorer uppmanar Energidepartementet att öka tempot i saneringen av Oak Ridge. Det gäller både Y-12 (d.v.s. stans kärnvapenfabrik) och Oak Ridge National Laboratory.

Beräknad kostnad för saneringen är 1.5 miljarder dollar! Är det någon som har det skitigare på jobbet?

Närkontakt med en landsman

Idag träffade jag på en svensk på laboratoriet! Så gott som svensk i alla fall. Enligt den röda namnbrickan (röd för alla utlänningar) var han turk, men han pratade med västkustsk dialekt och kom närmast från Chalmers.

Vi höll på att springa in i varandra vid ingången till herrarnas toalett (eller "rest room" som det heter här - dom måste ha märkliga sätt att vila på!). Han visade sig vara fysiker och kunde dessutom meddela att det finns två ytterligare svenskar på laboratoriet. Så dom finns tydligen här trots allt. Där ser man!

Lokala skurar

Man borde ha lärt sig vid det här laget att man ska kika på den senaste väderprognosen innan man ger sig ut för att springa. Hade tänkt att springa lite längre ikväll, eftersom det var relativt behagligt (27 grader) och varmare väder är utlovat till slutet av veckan. Så jag åkte iväg några mil till Norris där det finns en trevlig skog. Men ikväll var det tydligen dags för åska och när det åskar här så regnar det inte lite! Och det blåser utav bara tusan. Inte ett väder man vill vara ute i, så det blev 15 minuter löpning enligt planen och sedan 10 minuter sprint tillbaka närmaste vägen till bilen! Det är väl ett träningspass det också, antar jag. Klarade mig tillbaka innan det värsta ovädret kom i alla fall. En kvart senare var det sol igen. Nästan irriterande...

Ska försöka komma ihåg att titta på den senaste lokala prognosen nästa gång.

Blivande svenskamerikaner

Hittills har jag inte stött på någon svensk i Oak Ridge, som jag inte har dragit hit själv. Och vad jag vet så är jag ensam från Sverige på laboratoriet. Men snart kanske jag får hit en landsman. Det är en tjej från Uppsala som har fått stipendium från Vetenskapsrådet för att studera kvarkar. För övrigt samma stipendium som Maria också har fått för att åka till Maryland och forska. Grattis till båda. Det är ett stipendium som det är hård konkurrens om och som är bra att ha i sitt CV för en fortsatt forskarkarriär.

I väntan på att få dansa

Jag anmälde mig igår till ett lindy hop-läger i New Hampshire i slutet av augusti. Ser fram emot att åka dit! Det verkar kunna bli illa roligt.

Innan jag åker dit ska jag i alla fall ha läst ut den nyutkomna boken "Frankie Manning - Ambassador of Lindy Hop", skriven av Frankie Manning själv tillsammans med Cynthia Millman. Bokdebutanten hyllades på sin 93-årsdag i lördags i en samordnad köpkupp från världens swingdansare, vilket gjorde att boken nådde 7:e plats på Amazons bästsäljarlista den dagen. Det tycker jag var rätt coolt!


Så nu väntar jag bara på att få boken i brevlådan. Och på att åka till New Hampshire.

En annan dag

I dag är det annandag pingst. Om någon minns den helgdagen. Det gör man inte här i USA, för här firar man inte annandag pingst. Inte här heller. Däremot firar man Memorial day, så idag är det helgdag. Själv firar jag inte så mycket alls. Men jag minns när man firade annandag pingst.

Ny blogg!

Nu blir det nya tag i bloggosfären! Jag och tre andra s.k. unga forskare - ja, man håller sig ung rätt länge i den här branschen - startar en ny blogg om forskning och vetenskap tillsammans. De tre övriga är Maria Abrahamsson, kemist från Uppsala universitet (och min f.d. sambo), Anna Johansson, biolog från Lund och Martin Jönsson, fysiker från Göteborgs universitet.Det ska bli roligt!

Den här bloggen lever vidare och kommer även fortsättningsvis mest handla om mina egna förehavanden i främmande land.

Äventyrsflottning

Det var ”äventyrshelg” med dansarna från Knoxville i helgen. Det stora äventyret bestod av ”whitewater rafting”, vad det nu kan tänkas heta på svenska. Forsränning kanske? Men det är väl något man gör under studentikosa former i Uppsala, sista april? ”Vitvattensflottning” känns i alla fall inte helt rätt. I vilket fall som helst så tog vi oss 8 kilometer genom forsar i en liten gummibåt. Allt som allt var vi 24 personer i gruppen, men vi delade upp oss så att vi hade en guide och sex dansare per båt.

På väg från samlingsplatsen hos forsrännarföretaget ungefär mitt emellan Knoxville och Atlanta åkte vi buss några kilometer längs Ocoee river förbi forsar som användes under tävlingarna i Atlanta-OS 1996. Våra äventyr började strax nedströms OS-banan, men vattnet strömmade fram ganska snabbt även där på sina ställen.

Guiden i min båt var en herre i 50-årsåldern iklädd en gammal hockeyhjälm av modell ”JOFA VM” tillverkad hos Jonssons Fabriker i Malung någon gång för länge sedan och forsfärden började inte helt betryggande, när guiden började med att ränna sin paddel mellan ett par stenar och tappa den i första forsen! Han hade just skaffat en ny efter att ha pensionerat sin förra efter åtta år, så att tappa paddeln var inte helt normalt uppenbarligen. Efter det första lilla missödet blev han tvungen att låna en kortare paddel från en av oss övriga i båten, för att styra under resten av färden. Det gick i alla fall bra ändå och vi tog oss ned utan några missöden. I min båt lyckades dessutom hela besättningen hålla sig kvar i båten hela vägen, vilket inte var fallet i alla båtar. Det var ingen som slog runt, men det var några som blev utkastade ur båten i några forsar och blöt blev man definitivt även om man höll sig kvar i flotten!

Helt klart en rolig upplevelse, som jag gärna skulle göra om!

På kvällen fortsatte äventyren något stillsammare med festligheter, inkluderande eldning av en brasa modell större, samt övernattning i tält i en hästhage (utan hästar) utanför Knoxville.

Grönska - andra försöket

Jag rapporterade om de omfattande frysskadorna på växtligheten i April, då alla löv på många träd blev bruna och det såg ut som höst ute. Nu kan jag lugna oroliga läsare med att träden har återhämtat sig och det är grönt igen i Tennessee! En effekt blev att det just nu är extrema nivåer av pollen i luften. De tidiga arterna fick starta om och de sena arterna drabbades inte av frosten. Så nu kom allt på en gång istället.

Jag vet inte riktigt vad effekterna blev på frukt och bär i trakterna, men jag såg idag att det är gott om björnbärskart ute iskogen i alla fall!

Flygande dans

Det har varit orientering några helger i rad, men den här helgen var det dans i stället. Reuel och Abigail från Nashville var på besök i stan och hade lektioner i lindy hop med fokus på show/uppvisning för oss fyra timmar på lördagen och två timmar på söndagen. I vanliga fall håller jag både mig och min partner tämligen fast förankrade på golvet, men den här helgen var det akrobatiska turer i de högre luftlagren, blandat med dans i hög fart och tips för hur man ska bygga upp en uppvisningskoreografi för att den ska se bra ut. Inte lika fysiskt krävande som orienteringsbanan från 1974 för 14-åringar som jag sprang förra helgen, men nästan.

I försvunna orienterares spår

Det har tydligen funnits orienterare i Tennessee en gång i tiden. Jag hittade en karta med en bana från 1974 på det amerikanska orienteringsforumet Attackpoint för ett tag sedan. Det var i en diskussion om för svåra banor i ungdomsklasserna och banan från Tennessee framhölls som det stora skräckexemplet. Banan skulle vara ”gul ” enligt det amerikanska systemet, vilket motsvarar klasserna H14 och D14. Och sannerligen, det var ingen lätt bana! Jag har sett några svåra ungdomsbanor från 1970- och 80-talen i Sverige (av någon anledning är flera av dom från Ludvikaklubbarna Grangärde OK och Ulriksbergs IK…), men den här banan var nog nästan snäppet värre.

Idag sprang jag banan. För första gången i Tennessee faktiskt, så hittade jag fossil ute i skogen när jag tog mig upp för backen till tredje kontrollen i en bäckravin. Det skulle ha kunna varit kvarlämningar från de sista fallna orienterarna i Tennessee, men det var några ännu äldre och förmodligen lika utdöda arter som såg ut som de havstulpaner man kan stöta på i kambrosiluravlagringar i Sverige. Jag lyckades i alla fall göra ett rätt bra lopp på den gula banan och sprang på i ganska bra tempo och tog mig runt på 53 minuter och var rätt sliten efteråt. Jag undrar vad HD14-löparna från 1974 hade för tider? Om dom kom runt överhuvudtaget?

Här är banan med mitt GPS-spår.

Simulering

Idag har jag simulerat stängning av fönstret på mitt arbetsrum på jobbet. Det var nämligen den årliga shelter-in-place-övningen, vilket innebär att man ska stänga av ventilationen, stänga fönster och dörrar och hålla sig inomhus. Det är de åtgärder man bör vidta om den närbelägna kärnvapenfabriken springer i luften antar jag.

Men eftersom det var övning gick det bra att simulera och efter 15 minuter var det över. Och jag kunde simulera öppning av fönstret igen.

Tiomila online

För första året sedan 1991 springer jag inte tiomila. Jag följer tävlingen på nätet istället istället. Damtävlingen var hur spännande som helst med mina klubbkamrater med allra längst fram i täten hela tiden. Fjärde plats till slut. Imponerande!

Just nu är herrarna halvvägs ute på första sträckan och vi ligger på tredje plats. Det här blir spännande!

Diskjockey

Det är dans varje onsdag i Knoxville. Igår kväll gjorde jag debut som swing-diskjockey. Det blev lite blandat svenskt och engelskt. Wille Craaford, Lisa Ekdahl, Jennie Löbel & Swing Kings och Arne Domnérus representerade fosterlandet.

Här är spellistan:

Banana split for my baby – Louis Prima
The ball game – Wynona Carr
Tyst & cool – Wille Crafoord
Bei mir bist du schoen – The Pasadena Roof Orchestra featuring Swing Sisters
The song is ended – Boilermaker Jazz Band
Benen i kors – Lisa Ekdahl
Walk Away – Tom Waits
Aint what you do – Big Brovaz
Pork and Beans – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
A swinging safari – Bert Kaempfert & His Orchestra
How many apples does it take to make a pie – Cindy Walker
Walking my baby home – Tommy Sands
Joshua fit the battle of Jericho – Gérard Messonnier and the Hot Kings
Your mother’s son in law – Jennie Löbel & Swing Kings
Whadaya want? – Casey MacGill
And the angels sing – Janet Seidel
Broadway på Basin Street – Arne Domnérus & his Orchestra
Cou Cou – Erin McKeown
’Tain’t no use – Maxine Sullivan
Back to Tennessee – Christabel & the Jons
Idlewild Blue – Outkast

Kanonorientering i Surebridge

Helgens orientering var den klart bästa som jag har upplevt i USA! Helt fantastisk terräng och en alldeles utmärkt karta, trots att den inte har uppdaterats på nästan 15 år! Både terräng och karta var fullt i klass med de bästa områdena i Sverige, så det var väldigt roligt att springa. Dessutom var det ett riktigt superväder så det var enbart trevligt.

Jag kämpade med att bli frisk från en förkylning i tid för tävlingarna och jag hann väl nästan i alla fall. Det kändes att det var något som tog emot på lördagen, men jag lufsade i alla fall runt i ett rätt makligt tempo och koncentrerade mig på att orientera rätt istället. Och det lyckades jag väldigt bra med. Orienteringstekniskt var det ett mycket bra lopp. Och farten var kanske inte riktigt så dålig som det kändes för jag lyckades vinna loppet med fyra minuters marginal och jag hade faktiskt bästa sträcktid på en långsträcka med mestadels stiglöpning.

På söndagen kände jag mig betydligt piggare i benen och kunde springa med full fart. Orienteringen gick i stort sett lika bra till 17 av 18 kontroller. Till 8:e kontrollen gick det däremot fullständigt åt skogen och jag tappade nästan sju minuter på den sträckan. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades komma dit jag gjorde. Jag skulle bara följa en stig, korsa en bäck och vika upp på nästa berg. Men på något sätt lyckades jag springa för långt på stigen. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades tillbringa så lång tid på fel berg för den delen heller, men tappade tid gjorde jag i alla fall. Resten av banan gick i alla fall bra och jag sprang i mål på fjärde plats, fem minuter efter Wil Smith från Kanada. Fru Smith – Katarina – före detta landslagslöpare från Sundsvall vann för övrigt damklassen både lördag och söndag och hade i stort sett samma tid per kilometer som jag båda dagarna.

Det är alltid fascinerande hur mycket folk med svensk anknytning som man träffar på orienteringstävlingar här borta. Jag känns som at jag träffar minst en ny person att prata svenska med på varje tävling jag åker till. Den här gången var det flera stycken som jag inte har träffat förut: Katarina Smith från Sundsvall och Kanada, Pia Kivisäkk från Tullinge och Boston, och Lisa Carr, en amerikansk tjej från Texas med ättlingar från Uppland som hade bott i Skåne och som pratade perfekt svenska samt Stefan Bergström i H50 från Västmanland som bott i Kanada i många år. Dessutom är det många av amerikanerna som har varit över till Sverige och sprungit orienteringstävlingar. Det är rätt vanligt att dom springer i svenska klubbdräkter. Jag såg till exempel Södertälje-Nykvarn, Stockholms OK och en gammal Fyrismalmströja den här gången. På lördagskvällen var jag dessutom med och spelade kubb, vilket inte är något som amerikanerna normalt gör, men det var en av deltagarna som hade varit över till Sverige och sprungit O-ringen och blivit biten av spelet och köpt med sig ett set hem till USA. Jag invigde mitt nya tält den här helgen, (inköpt på Internet från ett företag i Texas). I tältet bredvid mitt bodde det en herre som undrade om det möjligen var ett Hillebergtält, vilket jag kunde bekräfta. Det visade sig att han var en före detta elitlängdskidåkare från Kanada och berättade att han hade minsann varit på Hillebergfabriken i Östersund. Han brukar visst åka och hälsa på Thomas Wassberg i Åsarna då och då. Dessutom hade han bott och tränat några månader i Ludvika!

Länk: Resultatlista




Foton är tagna av Eddie Bergeron.

New York nästa

Imorgon bär det iväg till New York. Inte den stora staden, men till en state park i delstaten New York. Det är nämligen dags för orientering igen. Det är klart annorlunda terräng den här gången jämfört med alla andra tävlingar jag har sprungit här borta. Liknar betydligt mer svensk terräng. Terrängen ser väldigt häftig ut! Och kartan användes för VM 1993 och lär vara av högsta klass, så det är ett av de allra bästa områdena för orientering på den amerikanska kontinenten.

Kartan från 1993 finns här och för mig påminner den lite om en blandning av Ångermanland och Södertörn.

Jag har åkt på en liten förkylning (årets första riktiga!), men jag hoppas att jag ska vara frisk igen till på lördag och kunna springa för kartan ser verkligen superläcker ut.

Visst gör det ont när knoppar fryser

Hösten kom tidigt till Tennessee i år! Bilden ovan är tagen idag och de bruna löven på träden är årets löv! Vi har nämligen haft en rikigt märklig vår med först rekordtemperaturer uppåt 30 grader i mars, följt av en riktigt kall period i början av april, med nattemperaturer runt -5 i en vecka. De flesta lönnar har klarat sig rätt bra, men många ekar är helt bruna just nu.

Jag jobbar tillsammans med några växtfysiologer som är rätt fascinerade. De kan inte påminna sig något liknande här de senaste två decennierna i alla fall. Förmodligen kommer träden att repa sig. Är det bara löven så är det inga problem, men har andra tillväxtvävnader frusit så kan det bli värre. Jag hjälpte till idag med att gå ut och uppskatta hur mycket frysskador det är på träden och vi ska följa upp om ett par månader och se hur det har gått.

Det blir omstart på våren i år.

Filmfestival

Nu är jag hemma i Tennesse igen, men här är ett litet videosmakprov på festivalen i New Orleans.

French quarter festival

Det är French Quarter Festival i New Orleans i helgen. Det innebär att det spelas musik på diverse utomhusscener här och där i de franska kvarteren. Mest jazz och blues och cajun/zydeco, d.v.s. musik med New Orleans-anknytning. Och det mesta är dessutom väldigt bra! Köpte tre CD-skivor med musik av new Orleans-artister. En av affärerna genomförde jag på modersmålet, eftersom jag köpte en skiva med den svenske emmigranten Lars Edegran.

Efter att festivalen slutade hittade jag ett ställe som hette Donna's tre kvarter norr om Bourbon Street, där det spelades livemusik av högsta klass. Det verkade vara ett ställe dit framför allt lokalbefolkningen går. När jag gick in meddelade tjejen i dörren att Charlie hade födelsedag, som om alla skulle veta vem Charlie var. Det visade sig vara kocken på stället, som verkade känna de flesta där inne.

Det fascinerar mig alltid hur musiker bara kan hoppa in i ett band och få det att låta som de har spelat tillsammans hela livet. Igår kväll var det en trombomist och en trummis som förmodligen var här för festivalen som blev uppdragna på scenen, presenterade sig för bandet och satte igång att spela.

Senare på kvällen gick jag till Fritzels på Bourbon Street där det också spelades New Orleans-jazz av bästa sort. Fruktansvärt bra faktiskt. Träffade på ett par medlemmar från Canal Creepers från Stockholm som också var inne på Fritzels och som ska spela på festivalen i eftermiddag.

Preservation hall

Ikväll blev det ett besök på Preservation Hall i New Orleans! Helt fenomentalt. Man går in i en liten port och kommer in i en lokal som inte är just större än ett vardagsrum , helt knökfullt med folk och där inne sitter det ett band och spelar New Orleans-jazz! Ikväll var det New Birth Brass Band, ett sjumannaband med bastuba, två trumpeter, sax, trombon och två (!) trumslagare. Hur bra som helst!

Deep down in Louisiana...

Jag har anlänt till New Orleans! Har dessutom konsumerat den klassiska palindromlunchen "Sallad i Dallas" under mellanlandningen i Texas. Bara en sån sak...

Middag bestod av fisk och skaldjurstallrik med bland annat friterade ostron på Bourbon street. Den gatan är för övrigt inte riktigt som Oak Ridge!

New Orleans nästa

På onsdag åker jag till New Orleans! Vi har möte i det projekt jag jobbar i och det kommer runt dussinet människor från hela USA (och en från Storbritannien). Vi kommer att hålla till på ett hotell alldeles i utkanten av franska kvarteren. Mötet slutar på fredag men jag stannar en dag extra och turistar.

Anledningen till att vi träffas i New Orleans är nog framför allt av det enkla skälet att det ökar deltagarantalet och att han som bestämde ville åka dit. Men inte mig emot! Ser fram emot att åka!

Aprilväder

Det är aprilväder i Tennessee. För två veckor sedan hade vi 30 grader, men igår var högsta temperaturen 5 grader och i natt hade vi minus fyra. Såg till och med några ensamma små snöflingor som yrde i luften i fredags kväll.

En liten filmsnutt

Vi var några stycken som dansade igår i Knoxville och filmade och kommenterade varandra för att försöka bli bättre. Här är undertecknad uppe och svänger sina lurviga tillsammans med Megan.

Aptitretare

Man blir hungrig av att springa maraton kan jag meddela! Inte omedelbart efter, men sen! Direkt efteråt var det svårt att få i sig något överhuvudtaget. Magen var inte riktigt i toppform och det var inte förrän på eftermiddagen som jag kunde börja äta något vettigt.

Men måndag och tisdag slog den stora hungern till! Jösses vad svulten man kan känna sig, trots att man äter i stora lass!

Maraton

Väderprognosen såg inte sådär alldeles fantastisk ut inför dagens maraton. 100% sannolikhet för åskskurar, mestadels före klockan 12. Och fem minuter före start, d.v.s. 06:55 (Uppe i ottan!), öppnade sig himmelen och det började vräka ned. Men det slutade lika hastigt som det började och det var faktiskt en perfekt dag för att springa, runt 17 grader och mulet eller duggregn. Kanske inte helt idealiskt för att få ut publik längs banan i och för sig, men jag hade en bra dag och kände mig väldigt pigg i början. Taktiken var att ta det lugnt i uppförsbackarna och att trycka på hårdare nedför.

Jag hade tänkt mig att försöka hålla ett tempo på 4:30 per kilometer om det kändes bra, vilket skulle ge en sluttid på 3:10. Nu kändes det väldigt bra och jag tyckte att jag höll igen ganska disciplinerat, men passerade lik förbannat 5 km på 21:15. Amerikanerna räknar visserligen i miles – ett maraton är 26,2 miles – men jag hade min gps-leksak med mig för att hålla ordning på tempot. De flesta runt omkring var halvmaratonlöpare som startade samtidigt, men några maratonlöpare fanns det också. 10 km passerades på 42:30 och efter sådär 17 kilometer passerade jag en liten grabb som inte kan ha varit mer än högst fjorton som sprang halvmaraton. Imponerande! Halvmaratonlöparna försvann vid 20 kilometer och det blev betydligt mer ensamt att springa. Halvmaratonskylten passerade jag på 1:29:59! 3-timmarstempo alltså och snabbare än vad jag hade tänkt mig, vilket kanske inte var så smart, men jag kände mig fortfarande oförskämt fräsch. 30 kilometer kom efter 2:08:20 – en något långsammare mil, men fortfarande pigg och rask.

Vid 36 kilometer började det kännas att det började bli långt och jag drog ned lite på tempot. Efter 38 kilometer kändes det definitivt som att maratonloppet hade börjat på allvar! Lite krampkänningar och lite oro i magen. Och tunga ben. Vid dryga 40 kom sista vätskekontrollen på Market Square, mitt i Knoxville centrum. Halleluja! Jag svepte en mugg vatten och en mugg sportdryck. Kände hur dom blandades i magen och genast drabbade samman likt två fotbollssupportergäng i Solna. Vid bortre ändan av Market Square, precis vid skylten ”25 miles”, var det stopp. Dags för tömning! Spydde som en räv. Kanske inte optimalt för vätske- och näringsbalansen, men det kändes faktiskt bättre, i ett par minuter åtminstone. Med ungefär en kilometer kvar passerade banan startlinjen igen och gick sedan ungefär halvvägs uppför den första backen på banan och halvmaratonlöparna gjorde oss sällskap igen. Första gången i backen kändes den rätt flack och inte speciellt lång, men den här gången var det som bergsbestigning i Himalaya. Krampkänningar både här och där och jag fick stanna ett par sekunder och stretcha en vad. Efter den uppförsbacken var det som tur var bara nedförsbacke kvar och en kort målspurt fram till 50-yardslinjen inne på Knoxvilles ”football stadium”. Jag lyckades ta mig i mål 4 sekunder före en veteranlöpare från Alabama, som sa sig ha sprungit 300 maratonlopp sedan 1983! Han hade inte sett att det var en maratonlöpare precis framför, sa han. Tror sjutton det! Jag smälte nog in rätt bra på slutet bland löparna som sprungit halva distansen på samma tid. Tiden blev i alla fall 3:07:40. Klart godkänt och bättre än jag hade hoppats på! Enligt den preliminära resultatlistan var jag sjua totalt. Också klart bättre än vad jag hade trott.

Betydligt bättre spurt i dagens ultralång-SM i orientering hemma i Sverige! Dubbelseger till bröderna Troeng, med Janne först och Mats tvåa!

Tulpaner

Idag blommar de första tulpanerna på min baksida. Jag får tacka mamma och pappa för lökplanteringen i höstas!

Temperaturen...

...just nu: 29.4 grader i skuggan. Och det är bara mars än!

Swingpjatten från Nynäshamn

”Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn […] En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. […] Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!”

Nej, det handlar inte om mig! Det har överhuvudtaget ingenting med mig att göra faktiskt. Förutom att jag kommer från Nynäshamn och dansar swing. Citatet ovan som hittade jag i en artikel på nätet och det kommer från en insändare i Tidningen Se 1942.

Bakgrunden var att den 17-årigt brottaren och swingpjatten Reinhold Österberg tillsammans med stans övriga swingpjattar – totalt tre stycken – åkt till Stockholm för att roa sig, men tappade bort sina kamrater och istället fick fly undan en mobb av nalensnajdare och andra som blivit provocerade av klädseln. Tidningen Se hade rapporterat om incidenten och rapporterade att Österberg var ”en verkligt trevlig yngling, som icke röker, icke spritar, icke slarvar med pengar, har musikalisk begåvning men som älskar att reta sin omgivning med en vederstygglig kalufs”, vilket var det som insändaren hade retat upp sig på.

Själv försöker jag i möjligaste mån undvika vederstyggliga kalufser och åker till Knoxville när jag vill roa mig. Och några illvilliga nalensnajdare har jag än så länge inte träffat på heller!

Publicerad

Då var min första artikel med resultat från Oak Ridge publicerad. Den handlar, som vanligt kan man väl säga, om transport av kol med vattnet ned genom marken. Vi har använt kol-14-mätningar för att följa kolet som är löst i markvattnet. Det kol som vi har spårat kommer från löv med hög kol-14-halt som lades på vid markytan och sedan har vi mätt kol-14 i vattenlösliga kolföreningar i markprofilen. Och det visar sig att det inte alls kommer speciellt mycket kol-14 rinnande, om man går ned ett par decimeter i marken. Så slutsatsen är väl ungefär att vill man försöka tvinga ned mer kol i marken (och det vill man, för det motverkar växhuseffekten) så ska man inte ösa på en massa färska löv vid ytan, för det kolet kommer inte att ta sig speciellt långt ned i marken och ju längre ned – desto bättre, lite förenklat, för längre ned i marken bryts det ned långsammare.

Alltid trevligt att se artikeln i tryck, även om det var några månader sedan som den blev accepterad. Soil Science Society of America Journal är tidskriften. Inte var mans husorgan kanske?

4 år i Irak

Irakkriget firar fyraårsjubileum och kriget är den politiska fråga som överskuggar allt här i USA. Jag pratade med min kompis Dave i dansklubben i helgen. Han har varit iväg en runda till Irak och kom hem till Knoxville igen för drygt ett år sedan. Dave jobbade i en stridsvagn där borta, vilket inte direkt verkar ha varit något drömjobb.

Nu är han i alla fall hemma och pluggar på University of Tennessee i Knoxville, men han har ett och ett halvt år kvar på kontraktet och räknar med att åka tillbaka igen någon gång relativt snart, kanske till hösten eller vintern, om det nu inte händer något dramatiskt med antalet amerikanska soldater. Det verkar inte direkt vara något han ser fram emot. Och jag förstår honom. Ibland var arbetsuppgiften att åka in i ett oroligt område för att bli locka fram eldgivning. Fienden skulle lockas att skjuta på deras stridsvagn istället för på konvojen som kom efteråt. Det var ingen som han jobbade med som blev dödad, men värmen lär ha varit helt olidlig – till och med för en infödd Tennesseebo – och en i hans pluton fick en hjärtattack i hettan och dog av det.

Jag frågade i alla fall om han ville åka tillbaka.
- Skulle du vilja åka dit? blev svaret.

Heta chips

Dagens nyhet från Oak Ridge är en liten brand i "uranchips" i stadens kärnvapenfabrik Y-12.

Dollyblogg

Dolly Parton har kommit till Sverige om någon missat det. Borde skriva något intelligent, eftersom hon är från mina trakter. Uppväxt i utkanterna av Smoky Mountains och lär ha börjat karriären med att sjunga i en speceriaffär i Knoxville. Dollywood ligger i hennes gamla hemtrakter. Närmare bestämt i Pigeon Forge. Har inte varit till Dollywood själv, men Pigeon Forge ligger på vägen hem från ”The Smokies” och kontrasten kan inte vara större när man kommer från naturen rakt ut i det mest kommersiella man kan tänka sig i Amerika. Och det vill inte säga lite. Känns faktiskt alltid skönt när man har tagit sig förbi stället. Någon gång borde man väl åka till Dollywood, medan man bor här antar jag. Men innan dess så ska Dolly själv uppträda i Globen.

Amerikanska delikatesser

Jag har kommit över en låda av de berömda och svåråtkomliga “Girl Scout Cookies”. Dessa små delikatesser säljs endast direkt av flickscouter. Kan alltså inte köpas i affärer eller på internet – (utom på ebay då förstås). Kakorna har tydligen sålts sedan 1917 och är väl ungefär som majblommor i Sverige. Fast lite godare.

Idag stod det i alla fall en grupp scouter utanför Kroger – mitt snabbköp. Så jag passade på att köpa en låda. Man måste ju ändå prova dessa famösa bakverk medan man har chansen. Har nu, av rent journalistiska skäl, konsumerat ett antal av de rara delikatesserna för att kunna ge ett omdöme på bloggen. Resultatet: helt okej. Goda kakor faktiskt, men inte så där oerhört fantastiska. Det är nog den framför allt den begränsade tillgången som har gjort dom så mytomspunna här borta.

Schysst tajming

Det vimlar normalt inte av akademiska tjänster som man kan söka efter disputation och eventuell postdok. Men precis när jag behöver det som bäst så utlyser SLU i Uppsala 24 forskarassistenttjänster på ”min” fakultet. Schysst tajming! Det är en av tjänsterna som passar mig perfekt och ytterligare ett par som jag förmodligen kommer att skicka in en ansökan till.

Forskarassistent är normalt det nästa steget efter postdok i en akademisk karriär. På engelska kallas det assistant professor. Låter lite häftigare på något vis…

Energisparartid

Jaha, då var det sommartid här i USA. Mycket lämpligt med tanke på dagens väder för övrigt. Det betyder att jag har knappat in en timme och ligger just nu fem timmar efter Sverige.

Förra året ställde vi om klockan någon vecka senare i USA än i Sverige. Men i år gör vi det tidigare. Det beror på att man har tidigarelagt övergången till sommartid i USA. Detta med motiveringen att man vill spara energi! Kanske inte direkt den första åtgärd jag skulle ha föreslagit för att spara energi i USA...

Status inför maraton

Tre veckor kvar till Maratondebuten. Möjligen börjar formen infinna sig. Vilket lär behövas. Jag har kikat på banprofilen och vad jag kan se så är det betydligt mer stigning än i Stockholm maraton. Jag hittar inga officiella siffror för varken Stockholm eller Knoxville på nätet, men om man skärskådar banprofilen för Knoxville så får jag det till drygt tre hundra meter stigning. Om man omvandlar till tysk-schweiziska "leistungskilometer" där man tar adderar stigningen gånger tio till den horisontella distansen, så skulle det totalt motsvara 45 kilometer på platt bana.

Idag körde jag något slags genrep och tog mig en rejäl runda som enligt min gps-leksak uppgick till totalt 32,2 km. De sista 0,2 ska jag erkänna, sprangs runt kvarteret hemma av rent siffermystiska skäl, eftersom 32,2 kilometer råkar vara exakt en mil kortare än maraton och samtidigt dessutom precis 20 miles. 2 timmar och 29 minuter tog det, vilket skulle innebära en sluttid på ungefär 3:15 med en avslutande mil i samma fart. Men det är väl där någonstans som maran börjar på allvar och det började kännas att det var så också, när jag tog mig runt kvarteret på slutet.

Fenolkris

Idag var det ett väldigt hallabaloo utanför mitt fönster på jobbet. Någon hade nämligen spillt 100 ml fenol i huset bredvid, vilket föranledde ett pådrag av modell större. Jag räknade till 22 personer utanför fönstret som samtliga verkade inblandade i saneringsarbetet; de flesta iklädda antingen räddningstjänstuniform, orange väst eller vit helkroppsoverall. Fyra fordon hade kört upp framför grannhuset: en stor buss enbart avsedd för sanering av spill, ytterligare en stor skåpbil med spillsaneringsutrustning, en personbil för insatsledningen samt en ambulans.

Efter en stund iklädde sig fyra djärva man i heltäckande vit overall ansiktsmask och gastub och tog sig in huset. Efter sådär en halvtimme kom de ut igen den akuta krisen verkade över.

Fenol är ju inte direkt det mest hälsosamma man kan komma i kontakt med, men 22 personer och fyra fordon...? Vad sägs om en trasa nästa gång?

Orientering och dans i North Carolina

Durham i North Carolina har jag hittills mest förknippat med snobbuniversitet Duke, men efter den här helgen förknippar jag det även med trevlig orienteringsterräng och ett bra dansställe.

Helgen började i alla fall med sex timmar i bil på fredagen och därpå inkvartering i sovsal i ett ”youth center”. Sovsalen påminde oroväckande mycket om ett logement och bland sängarna regerade en medelålders militär från nordstaterna, som verkade trivas som fisken i vattnet. Han rattade in en countrykanal på sin medhavda radio, vilket han spelade för församlingen innan han prick på slaget 22:00 slog av radion och släckte lyset i sovsalen och strax därpå började snarka ljudligt. Övriga verkade mest undra vad som hade hänt och låg och vred sig i sängarna.

06:45 tändes lyset igen av vår självutnämnde härförare och alla som uppvisade livstecken tillönskades en god morgon. Men de flesta funderade nog mest varför det redan var dags att stiga upp, eftersom första start var 10:00 och avståndet till tävlingen var ungefär 10 minuter i bil.

Tävlingen på lördagen var medeldistans och en tävling som dessutom räknas i världsrankingen, som i och för sig inte är något som någon bryr sig om, eftersom rankinglistan är grovt missvisande, utom möjligen för de allra bästa uppe i toppen. För min del blev det ett lopp som inte var någon fullträff, men inte helt misslyckat heller. Tre större misstag var definitiv för mycket, men det verkade som att ingen annan av dem som jag pratade med hade gjort något vidare lopp heller. Jag fick stryk av en USA-löpare och en kanadensare, men lyckades placera mig på tredje plats, ett resultat som trots allt är rätt bra, eftersom både löparna som slog mig sprang VM förra året och tillhör den amerikanska toppen. På fjärde plats kom den nyimmigrerade norrmannen Rune Strandberg, som flyttat till USA för ett par veckor sedan.

Lördagskvällen tillbringades inne i Durham med dans till ett riktigt höjdarband, The Boilermaker Jazz Band. Tre och en halv timme dans kanske inte är bästa uppladdningen för orientering, men roligt var det i alla fall. Träffade dessutom en svensk, Tobias, vars existens jag redan kände till, eftersom det är flera dansare som jag har träffat på här och var, som har försökt att kalla mig för Tobias. Detta verkade ju lite märkligt innan jag fick reda på att det fanns en annan svensk som rörde sig i samma kretsar här borta i USA och som möjligen även kan sägas vara lite lik mig till utseendet. Men nu träffade jag i alla fall på honom i verkliga livet och det var ju trevligt.

Söndagens lopp var långdistans, 14 kilometer och jag började med en bom på första kontrollen och var redan där upphunnen med två minuter av Rune från Norge. Det kändes som att norrmannen var något raskare än jag i löpningen, men vi hängde i alla fall ihop i ungefär halva banan, då jag tog vägval som förmodligen var lite sämre. På slutet kroknade jag dessutom en aning, så jag var några minuter efter i mål till slut. När jag åkte hem var jag fyra på resultatlistan, men det var några löpare kvar i skogen, så vilken placering det blev till slut vet jag inte riktigt än. Loppet kändes väl ungefär som på lördagen. Lite för mycket misstag, men ändå inget katastroflopp.

Ytterligare en trevlig helg till handlingarna.

Återvändan

Dags att börja tänka på återfärden till Sverige så smått. Min första seriösa jobbansökan har just passerat svenska tullen enligt trackingservicen hos US Postal Service. Det är ett jobb på SLU i Uppsala med ett års förordnande. Återstår bara att se om jag har någon chans att få det.

värme och kyla

Stora temperaturskillnader just nu. I morse skrapade jag rutorna på bilen, men mitt på dagen var jag utomhus i T-shirt. Temperaturen lär ha varit uppe i 19 grader i skuggan på eftermiddagen. Fascinerande att det kan variera så mycket.

Planer för Nordkarolina

Till helgen blir det orientering igen! Den här gången blir det Durham, North Carolina. Förhoppnignsvis blir det lite bättre terräng än förra årets tävling i samma delstat som var årets besvikelse, eftersom det mest handlade om att forcera rododendronsnår på en rätt taskig karta.

Förra helgen kombinerade jag orientering och dans. Nu har jag gjort misstaget att leta upp den lokala dansklubbens hemsida för att se om det var något på gång i helgen. Och jösses, det var det verkligen! The Boilermaker Jazz Band spelar i Durham på lördag kväll! Ett av de bästa "dansbanden" i hela landet.

Så att dansa eller inte dansa - det blir frågan. Det är på lördagen det är världsrankingtävling, så man kanske inte behöver satsa så hårt på söndagen ändå...

Vintern rasat...

Vid fyratiden i morse kom våren till Oak Ridge! Det var nämligen då jag vaknade av att tredje världskriget utbrutit mellan två luftmassor. Kung Bore försvarade sig tappert, kraftigt understödd av Tor med sin hammare, men när dagen grydde hade lugnet lagt sig och den tropiska luftmassan hade besegrat den arktiska.

Den senaste månaden har det varit mestadels klart och kyligt, med nattemperaturer inte sällan nedåt 8 minus och dagstemperaturer i trakten av nollan eller kanske 5 plus. Men idag var det värmebölja och försommarkänsla. På eftermiddagen steg temperaturen till och med strax över 20 grader och jag var utomhus och arbetade i kortärmat.

Karta och resultat

Här är kartan från helgens orientering, med mina vägval. Det var kartbyte halvvägs och jag fick bara med mig ena kartan hem, så det blev lite kladdigt. Varv ett inritad med rött och varv två inritad med violett.

Det var på det hela taget ett bra lopp. Jag bommade nian på grund av att jag tappade riktningen in mot kontrollen och sprang ned och tittade i fel sänka. Dessutom tog jag ett riktigt dåligt vägval till trean när jag försökte undvika klättring genom att runda den stora ravinen, vilket bara resulterade i mer stigning än vad jag hade fått med ett vägval rakt på, eftersom jag ändå inte hade behövt klättra upp på andra sidan ravinen. Nu vann jag faktiskt den sträckan ändå, så det kan inte ha kostat så väldigt mycket tid trots allt.

Det var kanske mitt bästa lopp i USA hittills, men jag blev rätt överraskad av resultatlistan, eftersom det visade sig att jag vann med 17 minuter! Det kändes som att det skulle kunna räcka till seger, men jag hade räknat med betydligt jämnare lopp.

Atlanta avklarat

Tiilbaka från Atlanta efter en riktig höjdarhelg. Dans, orientering, dans och dans blev det.

Orienteringstävlingen på lördagen gick bra. Bommade nog inte mer än ca 30 sekunder och det kändes bra att springa. Åtminstone där det var flackt. Uppförsbackarna kändes tyngre, men det har väl något med gravitationen att göra antar jag. Så det är nog fullt normalt. Jag har inte sett några resultat än, eftersom jag smet hem medan de flesta var kvar i skogen och arrangören har inte fått upp något på internet än. Det kändes som väldigt enkel orientering om man bara behärskar höjdkurvor, eftersom det mest handlade om att navigera in på rätt jätteås eller i rätt jättesänka. Sikten var helt enorm, eftersom det var gles storvuxen lövskog utan löv, så tittade man bara upp var det bara att hålla full fart.

Dansandet var också kanon, med bra lärare från Los Angeles och New York. Dessutom Sugar Sullivan, en gammal dam på 76 år som var en av de bästa dansarna under slutet av 40-talet och 50-talet.

Atlanta nästa...

Ibland kan man inte bestämma sig. Nu i helgen är det både en orienteringstävling och en danstillställning i Atlanta. Jag hade svårt att bestämma mig, så jag anmälde mig till bägge.

Planen är att jag drar iväg fredag kväll och dansar på kvällen. Sedan springer jag tävling på lördag förmiddag. Sedan dans igen på lördag eftermiddag och kväll och hela söndagen. Står över söndagstävlingen den här gången.

Det ska i alla fall bli trevligt att komma ut och göra orienteringspremiär för året! Förra året vann jag tävlingen och vi får väl se om jag lyckas upprepa det. Svåraste konkurrenter verkar bli Vladimir Gusiatnikov och storbloggaren Michael Eglinski, som är rankade 14:e respektive 20:e på den officiella USA-rankinglistan.

Också kanske det blir en tur till IKEA för att proviantera förstås.

Proggradio?

Hörde just en snutt av "Boeves psalm" med den gamle proggaren Lars Hollmer på public service-kanalen på radion!

Att man kunde få höra Lisa Ekdahl på en dansställning är väl kanske inte helt överraskande, men Lars Hollmer på amerikansk radio! Jösses! Hur tog sig den hit!

Galleriagång

Amerikanska gallerior är gigantiska och kallas för "malls". Vi höll till i en lokal inne i en sådan mall när vi hade danslektioner i helgen. Vi började på förmiddagen strax innan butikerna öppnade. Och det var en intressant upplevelse måste jag säga.

Inne i gallerian var det nämligen redan en hel del folk som uppenbarligen varken var butiksägare, anställda eller vaktpersonal, men som vandrade omkring med bestämda steg. Varv efter varv. Samma personer kom tillbaka igen med jämna mellanrum. En ensam äldre herre i träningsoverall spatserade omkring med en väldig frenesi, medan en grupp av tre mödrar under konstant pratande drog runt varsin barnvagn i ett mer makligt tempo. Ett medelålders par tog det också lite lugnare, men återkom också flera gånger utanför dansstudion. Alla ägnade sig åt den i Amerika uppenbarligen populära motionsformen "mall walking"!

Hade det varit spöregn eller smällkallt hade jag förstått det. Jag vet folk som har sprungit intervaller i Akademiska sjukhusets kulvertar när det varit riktigt kallt i Uppsala, även om jag inte har gjort det själv. Men framför allt på söndagen var det ett riktigt kanonväder. Strålande sol och plusgrader. Det var så att man fick lust att åka iväg till någon state park i stället så att man kunde tillbringa dagen utomhus. Och där inne gick dom omkring varv efter varv...

Uppenbarligen, enligt skylten som jag fotograferade fanns det till och med en "mall walking club" i den här gallerian! Ingen orienteringsklubb i Tennessee, men annars finns det tydligen klubbar för alla intressen!

Ett bra litet dussin

Ikväll var jag på konsert i Knoxville. Dirty Dozen Brass Band från New Orleans. Ett ovanligt fåtaligt dussin får man säga. Åtta personer nämligen. Inte riktigt traditionell New Orleans-jazz, men med vissa inslag åt det hållet och med en del influenser från modernare jazz, (som jag inte riktigt förstår mig på).

Bra var det i alla fall!

Nashville

Då var jag tillbaka från Nashville. Jag kom hem sent söndag kväll, efter en intensiv vecka av dansande. Lektioner på dagarna med Ramona Staffeld från New York som blev världsmästare i lindy hop för några år sedan. Och dans till storband och diskjockeys på kvällarna och nätterna. Vi var ungefär 70 pers, huvudsakligen från sydöstra USA och det var en trevlig tillställning på det hela taget.

Jag gjorde dessutom debut i Jack and Jill-tävlingssammanhang, som verkar vara ett stående inslag på den här typen av evenemang. Det innebär att man anmäler sig individuellt och blir ihoplottad i par med någon som man eventuellt aldrig har dansat med tidigare. Helt enligt förväntningarna blev jag utslagen i kvalomgången där jag fick dansa med tre olika partners. Men det var roligt att vara med i alla fall. Dom som gick vidare till finalen var riktigt duktiga allihopa.

Lisa Ekdahls gamla landsplåga "Vem vet" verkar för övrigt vara en välspelad låt bland dansarna i Nashville. Jag hörde den spelas två gånger och folk verkade känna igen den. Även folk från andra ställen faktiskt. Vet inte hur den har tagit sig över till USA, men den fungerar utmärkt att dansa till i alla fall!

Packad och klar!

Helgen kommer att tillbringas i Nashville. Det blir en hel helg med lindy hop. Danskurs på dagarna och social dans på kvällarna och nätterna. Svettning tillhör en av mina större talanger här i livet, så jag hoppas att de 29 t-shirtsen och skjortorna som jag just packat ned kommer att räcka! Det börjar på att se lite tomt ut i garderoben.

Superbowl

Sitter och slötittar på Superbowl. Dom spelar i fyra gånger 15 minuter, men vid det här laget har dom hållit på i dryg tre timmar och det är inte slut än. Det bara fortsätter och fortsätter. Mycket pauser, spelavbrott och reklampauser. Spekulationerna har pågått mycket längre än så. Det har pratats Superbowl på radion hela veckan när man än har lyssnat. Åtminstone har det känts så.

Indianapolis leder i alla fall just nu och ser ut att vinna. Kvartsbacken i Indianapolis heter Peyton Manning, som är den spelare som man har orerat allra mest om på radion. Han verkar vara en stor profil och är faktiskt f.d. spelare i Tennessee Volunteers, vilket är Collegelaget från Knoxville. Collegefotboll är för övrigt också stort här bort och Volunteers har ett jättestadium inne i centrum som tar bra många tusen. Och det brukar vara fullsatt.

Jag blev rätt förvånad när jag hörde talas om hur man utser de nationella mästarna i Collegefotboll. Då använder man nämligen ett märkligt system, där man blandar in både spelresultat och omröstningar. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det fungerar, men det verkar i alla fall vara så pass komplicerat att ingen vet hur det går till. Och att rösta fram en mästare i idrott tycker jag strider mot själva kärnan i idrotten. "Må bästa laget vinna" sägs det ibland, men jag tycker tvärt om att charmen med idrott är att bästa laget inte altid vinner. Och man ska i alla fall spela om saken, och inte rösta! Även om man inte nödvändigtvis måste hålla på att spela i fyra timmar.

Snökaos

Idag utbröt snökaos. Vi hade nämligen ett par centimeter snö på marken i morse. Skolorna stängda och folk som inte tog sig till jobbet.

Nu blev det faktiskt mindre snö än väntat. Man hade nämligen pratat om upp emot tre-fyra tum med nysnö. Nästan en decimeter alltså. Hade varit intressant.

Lokalpolitiska förvecklingar

Lokalpolitiken i Tennessee kan vara rätt underhållande. Efter lokalvalet i höstas har Tennessees högsta domstol kommit fram till att Knox county har en begränsning på två mandatperioder för de flesta av de politiska posterna. Det röstade man nämligen om 1994 i ett val där det verkar ha varit något oklart vad man egentligen röstade om. Någon begränsning genomfördes aldrig efter folkomröstningen, vilket man alltså skulle ha gjort enligt domstolsbeslutet. Det innebar att en 12 lokalpolitiker nu måste bytas ut och vakanta platser ska enligt reglementet tillsättas av county commission (ungefär kommunfullmäktige efter vad jag förstår). En delikat detalj var då att 8 av platserna som skulle bytas ut fanns bland de 19 ledamöterna i county commission själva.

Tillsättningen av platserna skedde igår och det sändes direkt i radio. Det började bra med att en ny sheriff valdes. En sådan tillsätts nämligen genom val här. Sedan gick man vidare med att tillsätta en county clerk, vilket är någon slags verkställande byråkrat. Det gick smidigt, men den nyvalde var en av de sittande medlemmarna i county commission. Efter en förvirrad diskussion kom man så fram till att den nye county clerken inte längre kunde rösta, så nu var det 18 stycken som skulle rösta om sina 8 efterträdare. Upplagt för ett oavgjort resultat alltså. En ny ledamot i county commisssion lyckade man i alla fall tillsätta smidigt och enkelt. Men sedan tog det stopp.

Efter att ha eliminerat ett antal kandidater till platsen i fjärde distriktet fanns det till slut bara två kandidater kvar att välja på och i en omröstning dem emellan blev det 9 för den ene och 8 för den andre. En ledamot valde nämligen att lägga ned sin röst. Men det krävdes ändå 10 röster för att man skulle kunna ta beslut eftersom man måste ha en majoritet. Man röstade igen. Samma resultat förstås. 9 mot 8. Låst läge. Man bestämde sig för en paus i fem minuter, varefter det föreslogs att man skulle flytta frågan till slutet av dagordningen. Detta skulle kräva 2/3 majoritet. Det gick inte igenom. Ny omröstning och 9 mot 8 igen. Ytterligare en paus. När den var slut hade det faktiskt skett en förändring. Man hade nämligen lyckats övertala ledamoten som röstade blankt. Det var inte längre 9 mot 8. Nu var det 9 mot 9! Man röstade en gång till och minsann, det var fortfarande 9-9. Efter att ha tagit en paus röstade man i alla fall igenom att flytta valet till slutet av dagordningen och man kunde därmed fortsätta med övriga val.

De andra valen gick faktiskt rätt bra och man lyckades välja in både en son och en hustru som efterträdare för sig själva. Innan man gick tillbaka till fjärde distriktet igen tog man i alla fall en paus och de aderton tågade ut. Man var väl borta i sådär tio minuter och tillbaka igen tågade så nitton ledamöter! Ersättaren för county clerken hade nämligen låtit sig sväras in under kuppartade former under pausen och kunde därmed rösta. Diskussion uppstod naturligtvis och några var ganska så upprörda. En av kandidaterna till den vakanta platsen insåg i alla fall att slaget var förlorat och drog sig ur valet och den andre kandidaten kunde därefter väljas.

Helt klart stort underhållningsvärde på den radiosändningen.

Vårvinter?

I morse väcktes jag av fågelsång utanför fönstret. Vårlikt så det förslår.

Kanske lite väl tidigt att börja sjunga, för just idag drog det in en kallfront och det yrde snö i luften. I kväll är det -6 grader. Inte mycket vinter att skryta med kanske, jämfört med hemma i Sverige i alla fall. Desto mer vår å andra sidan.

Lika poppis som Osama

Jag noterar att namnet Mats tappat i popularitet de senaste åren. Enligt Svenskanamn.se var det nämligen bara 4 små nyfödda gossebarn som fick det stolta namnet som tilltalsnamn under 2006. Mats ligger därmed på en delad 573:e plats, vilket man exempelvis kan jämföra med en 31:a plats totalt för alla årskullar. Det var nu trots allt en ökning från 2005, då det var 3 pojkar som fick heta Mats. Exakt lika många som fick heta Osama!

I Tennessee har jag inte sett någon statistik för namn på nyfödda, men jag misstänker att det inte var speciellt många nya Matsar som föddes under året här heller. Själv får jag allt som ofta upprepa och bokstavera mitt namn när jag presenterar mig här och det är inte alltid det hjälper, för jag har sett mitt namn stavas både Matz, Muts och Mutz. Muts är nog faktiskt den stavning som bäst beskriver uttalet för en amerikan, för Mats rimmar på Nuts på engelska.

Hur många små Osama det föddes under 2006 i Tennessee vet jag inte heller, men det var nog inte så många skulle jag tro.

Några rader om Walmart

Walmart är världens största varuhuskedja. Vi har en i Oak Ridge också och det är väl inte så där väldigt ofta som jag handlar där, men idag var jag dit. Jag tycker att det är lite väl stort och inte speciellt välsorterat, trots att butiken är gigantisk. Det finns visserligen enorma mängder med chips, cookies och färgglada frukostflingor med mycket socker, men när det är fråga om riktig mat finns det lika mycket eller mer att välja på hos Krogers snabbköp, där jag hellre går och handlar. Nu finns det inte bara mat på Walmart, utan diverse andra varor: mp3-spelare, skjutvapen, akvariefiskar, datorer, kläder och mycket annat smått och gott så i princip skulle man nog kunna klara sig bra med att enbart handla på Walmart. Men det gör alltså inte jag.

Min vilja att gynna butiken ökar väl inte direkt heller att man har rykte om att ha dåliga arbetsvillkor och att vara dåliga på miljöfrågor. Däremot anför jag i alla fall inte samma anledning som en av mina arbetskamrater, som normalt inte är speciellt snobbig av sig. Han säger sig inte gå till Walmart eftersom han inte står ut med människorna. Och då handlar det inte om personalen utan om kunderna…! Höjden av snobbism kanske, men vill man studera urtypen för den amerikanska befolkningen i småstad så är nog Walmart ett bra ställe att börja på i alla fall.

Jag kan i alla fall inte låta bli att imponeras av logistiken hos Walmart. Det måste vara helt enorma mängder varor som ska skickas hit och dit och placeras ut i hyllorna.

Tillbaka i Tennessee

Då var jag tillbaka i USA igen efter en intensiv vecka i Sverige. Det var väldigt trevligt att träffa familj, släkt och vänner där hemma. Jag har hunnit med att, förutom skaffa visum, bland annat gå på ett par orienteringsträningar, flytta ut grejer från lägenheten i Uppsala, hålla ett litet föredrag på SLU, ha jetlag, träffa släktingar i Tierp och springa ett pass på Kärringboda i Nynäshamn med en gammal vän. Trevligt, trevligt.

Resan hem blev en lång dag, med uppstigning strax före klockan 5 och hemkomst nästan prick klockan 12 på natten, d.v.s. klockan 6 på morgonen svensk tid. Drygt 25 timmar från uppstigning till läggning alltså - allt på samma dag! Men så hann jag också med att ta tåget från Newarks flygplats in till Manhattan och turista ett par timmar. Jag hade nämligen ett väl generöst tilltaget uppehåll mellan Atlantflyget från Sverige och inrikesflyget till Knoxville. Det var faktiskt tredje gången jag besökte New York city, men det är en fascinerande stad, så det gör jag gärna om igen. Lite mer tid än ett par timmar är dock att rekommendera om man vill hinna uppleva staden.

I Sverige

Jodå jag lyckades ta mig hem den här gången! Med en väldig fart dessutom. Jag vet inte om det var blåsvädret som vi surfade över Atlanten men planet landade i alla fall 50 minuter före utsatt tid.

Jag hade hoppats på lite vinter här hemma i Sverige, men det verkar det ju inte vara mycket med!

Redo för take off

I morgon, måndag, bär det av mot Sverige. Tredje försöket att resa hem. Den här gången ska jag förhoppningsvis lyckas ta mig till Sverige. Och sedan tillbaka till Tennessee igen, nästa tisdag.

Nytt år

Gott nytt år! Det blev nämligen ett sådant här också. 6 timmar efter Sverige som vanligt. Själv firade jag in det nya året tillsammans med Maria, som tidigare titulerades min sambo och numera tituleras doktor Abrahamsson, eftersom hon försvarade sin avhandling i fysikalisk kemi tidigare i december. Hon är och hälsar på en vecka. Kommer man hit på besök så får man räkna med att bli skjutsad runt i Smoky Mountains och i går tog vi en sydvästlig sväng, där jag faktiskt inte varit tidigare. Krokiga vägar kan man sammanfatta det med. När Doktor A började se grön ut i ansiktet så fick vi stanna och ta en vandringstur. På tillbakavägen blev det vägen genom indianreservatet Cherokee, (där det helårsöppna tomtelandet är en av de främsta attraktionerna - vilket vi dock inte besökte) och över toppen på tvåtusen meters höjd. Ingen snö, men kraftig dimma (eller kraftigt moln kanske?) där uppe. Trevlig inledning på nya året i alla fall.

Vad är det som dunkar...?

Jag börjar frukta att granngrabben har fått ett trumset i julklapp...!

På västfronten intet nytt....

Inte mycket att rapportera om just nu. Jag har haft en lugn jul här i Tennessee. Lite lugnare än vad jag hade tänkt mig faktiskt, eftersom jag fick en smärre julförkylning och mest har hålllit mig stilla och läst böcker och löst sudoku istället för att springa omkring i skogen. Rätt skönt att bara ta det lugnt ett par dagar faktiskt.

Foton

Jag har roat mig med att lägga ut lite bilder - gammalt och nytt - till allmän beskådan. Åtta olika album. Klicka på bilderna nedan för att komma till respektive album eller här för att komma till huvudmenyn.

orientering

blandat

vinter

tennessee

hus

smokies

yosemite

dance

God jul!

God jul från Ekåsen! Här är det just nu -1C och "underkyld dimma" enligt uppgift på nätet! Jag visste ärligt talat inte att det fanns något sådant, men det är nog det närmaste en vit jul vi kommer i år. Det ska bli sol och +13C, senare under dagen.

Man ska inte ropa hej...

...förrän man kommit över Atlanten!

Ingen Sverigeresa den här gången heller. Tiden blir för kort för att hinna boka tid på ambassaden och hinna få själva visumet i passet. Det här med att få visum är inte lätt!

Så jag spenderar ytterligare nästan 400 dollar på straffavgifter för ombokning och planerar hemresan till 8 januari i stället. Tredje gången gillt får man hoppas!

Inte vilket skitbrott som helst

Kriminellt hård i magen...?

Julen är räddad

Nu lär mitt visum vara beviljat, så nu kan jag snart både lämna landet och ta mig tillbaka igen! Det återstår bara att få visumet i handen, men det verkar i alla fall som att julen är räddad. Landar på Arlanda på julaftons morgon.

Baktankar

Har just bakat en saffranskaka till morgondagens jullunch på jobbet och det krävde ett visst mått av tankearbete. Mycket enhetsomvandlingar blev det nämligen, eftersom jag använde mig av ett svenskt recept. Deciliter mjölk och mjöl till Cups, gram saffran till ounces, hekto margarin till pounds och Celsius till Farenheit för ugnstemperaturen. Bakpulvret däremot skyfflade jag i på frihand och äggen kommer faktiskt i samma enhet som i Sverige!

Tror faktiskt att jag fick till det. Kakan verkar i alla fall ätlig.

Rymd-TV

Äntligen! får man väl säga om Christer Fuglesang efter 17 års anställning som astronaut. Han är förmodligen en av de få personer som lyckats bli kändis genom att INTE ha varit i rymden. Det var så länge sedan som 1996 som SVT sände Percy Tårar, komdediserien om astronauten Christer Fuglesang som aldrig kom iväg till rymden!

Ikväll har jag kikat lite på NASAs direktsändning där Christer har varit ute och mekat på rymdstationen. Det kanske inte är överdrivet spännande att se någon som lossar på bultar, men det är i alla fall fascinerande att se på TV direkt "från jymden"!

Ett litet steg för mänskligheten. Ett stort steg för Christer Fuglesang!

Chattanooga, tur och retur

Det blev en utflykt till Chattanooga i helgen. Chattanooga ligger drygt 15 mil söderut, alldeles på gränsen mellan Tennessee och Georgia. I lördags bestod turistandet av en springtur i South Cumberland State park. Den delen av parken som jag var i består av en djup kanjon som skär in i Cumberlandplatån, så det blev en rejäl klättring upp- och nedför sluttningen. Men det var det värt och jag fick uppleva ytterligare en bit imponerande Tennesseenatur. Här en bild på Ranger falls inne i parken. Vi har som synes haft det kallare i Tennessee än i Sverige den senaste veckan!



Lördagskvällen tillbringade jag på ”Shirley’s Dance Club” där årets upplaga av evenemanget ChattaAtlNashKnoxNoogaVille gick av stapeln. Idén med ChattaAtlNashKnoxNoogaVille är att dansare från Atlanta, Nashville och Knoxville åker till Chattanooga och dansar en kväll. I Chattanooga finns så vitt känt en enda Lindy Hop-dansare (ack, ett sådant öde i en pardans!), men staden ligger i mitten av den triangel som de tre övriga nämnda städerna bildar. Det var en trevlig kväll i alla fall och för egen del behövde jag inte ta bilen hem mitt i natten eftersom jag tagit in på stans billigaste motell för min lilla helgtripp.

Idag, söndag, fullbordade jag helgen genom att vara med i ett evenemang som multisportklubben i Tennessee arrangerade och som bestod av en primitiv form av orientering på motsvarande topografiska kartan. Det finns kanske visst hopp för Tennessee ändå! Nio kontroller hade man hängt ut och kontrollerna fick tas i valfri ordning. Topografin liknade den jag besökte under lördagen och det var en del klättringar i branta sluttningar. Det som vi oftast kallar multisport kallar dom ”Adventure racing” och det var förvisso ganska äventyrligt att ta sig ned mot bäcken i botten av dalgången! Själva orienteringsmomentet var väl kanske inte så där väldigt upphetsande men det var spektakulär natur så det var roligt trots allt. Jag avverkade banan på lite drygt en och en halv timme, vilket verkade imponera på arrangören i alla fall.

På vägen hem passerade jag Dayton och passade på att beskåda platsen för den ökända Scopes Monkey Trial 1925 där skolläraren John Scopes dömdes för att ha undervisat om evolutionen. Det är väl mitt sätt att turista till makabra platser antar jag.

Rasregistrering

Idag har jag fyllt i ett formulär från min arbetsgivare där dom frågar vilken ras jag tillhör. Som svensk får man ju kalla kårar och kommer att tänka på rasbiologin som tillämpades i Europa under första halvan av 1900-talet.

Jag tror dessutom att jag redan har deklarerat mig som vit en gång innan jag började! Och det har inte skett någon förändring sedan dess, vad jag har märkt i alla fall.

Uppdateringar...

Här kommer en av kartorna från New Jersey för några veckor sedan. Det här är medeldistansen på lördagen. Söndagens långdistans på 10:000-del med kartbyte är för stor för att låta sig scannas på ett någorlunda smidigt sätt.



För ytterligare några veckor sedan tillbaka var jag till Atlanta och dansade. Jag hittade den här videon med Skye Humphries och Frida Segerdahl som var lärare under helgen. Det här är nog den bästa videon av Lindy Hop i "normalt" tempo som jag har sett. Annars finns det en del videor att hitta på nätet med imponerande dans i högt tempo med mängder av akrobatik, men det här är utan några halsbrytande luftfärder och i ett tempo som även jag dansar någorlunda behagligt till. Men det är oerhört musikaliskt och väl utfört.



(Klicka på kartan respektive videon för att titta närmare!)

Rush Limbaugh

Jag lyssnar en hel del på radio här borta, dels på SR via nätet och dels på National Public Radio direkt via etervågorna. Men ibland händer det att jag rattar in den konservativa pratradiokanalen som sänder från Knoxville. Det finns nämligen en kanal här som mest sänder program med konservativa radiopratare som håller låda och käbblar med lyssnare.

Och kungen av den här genren heter Rush Limbaugh. Han har sitt program mellan 12 och 15. Själv lyssnar jag på FM-bandet på jobbet, men det sägs att det i stort sett är tack vare honom som AM-bandet fortfarande är vid liv här borta och han drar miljontals lyssnare över hela landet. Och det är ofta som man hör hans namn nämnas som en viktig deltagare i den politiska debatten. För egen del lyssnar jag mest för att försöka förstå mig på hur konservativa amerikaner fungerar.

Det ska sägas att karln är inte korkad och han har en imponerande koll på fakta, faktiskt. Han kan nästan alltid diskutera vad som helst med sina lyssnare i direktsändning och förefaller oftast att vara påläst. Men han är konservativ som jag vet inte vad! Och han står för en kritik av Bushregeringen från höger och anklagar allt som oftast republikanerna för att överge sina konservativa värderingar. Vilket var anledningen till att republikanerna förlorade kongressen i valet enligt honom. Även om jag inte håller med om mycket av vad han säger, så är det faktiskt någorlunda underhållande. Han är väl medveten om sin egen betydelse och skryter gärna om det, men har ändå något slags självironi och en bufflig humor som gör det hela uthärdligt.

I Sverige nämndes han en del i pressen för en dryg månad sedan, när han kritiserade och närmast hånade den parkinsondrabbade Michael J Fox som stödde demokraterna och embryonal stamcellsforskning i valdebatten. Just embryonala stamceller är ett ämne han har ältat mycket på sistone. Annars är det diverse ämnen han pratar om. Växthuseffekten har han inte mycket till övers för och kvinnor, svarta, homosexuella, spansktalande är inte direkt några grupper han stödjer. Muslimerna får också sina fiskar varma, kan man lugnt säga. Lägre skatter och en minimal statsapparat är däremot frågor han brinner för. Ett ständigt återkommande tema är att han anklagar övriga media för att gynna de liberala ståndpunkterna, medan han själv står för en rättvis och balanserad syn på vad som händer i världen. Jag håller inte riktigt med! Men Rush Limbaugh är i alla fall ett intressant amerikanskt fenomen.