Den långa grisen

Idag var det långdistans. Jag hade ett litet försprång, eftersom de flesta andra hade sprungit tre tävlingslopp på två dagar, medan jag bara hade sprungit en sprint. Kroppen kändes riktigt pigg, till skillnad från de flesta andras kan man förmoda. Däremot hade jag inte riktigt huvudet med mig hela vägen. Första halvan, som var rätt kuperad och där det gällde att knata ner, upp och runt raviner, gick bra. Sedan blev det flackt och det handlade i stort sett om fyra nyanser av grönt. Jag höll inte riktigt på disciplinen och kom ur kurs flera gånger, bland annat till 11:e kontrollen där jag sprang över ett staket utan att märka det och till 18:e och 19:e där jag borde ha hållit bättre koll på kompassen.

Orienteringstävlingar är helt klart bra tillställningar om man vill prata modersmålet. Före start blev jag tilltalad på svenska av Mike Waddington, en av de bästa orienterarna på kontinenten. Det visade sig att han hade doktorerat vid SLU i Umeå och forskar liksom jag på kolets kretslopp i marken. Han har specialiserat sig på växthusgasavgång från myrmarker. Det visade sig dessutom att Dr Waddington hade bra fart på benen idag och var den som tog hem segern. Han var fyra minuter snabbare än undertecknad, som nådde en ny tredjeplats.

På det hela taget var det en bra helg och konkurrensen var bra mycket hårdare än förra gången när jag vann båda dagarna. Lite för många bommar blev det. De flesta berodde på att jag inte hade tillräckligt bra koll på riktningen, så det är något jag får skärpa till mig med, till nästa gång.