Sprintgrisen

“The flying pig” var av någon anledning namnet på en orienteringstävling som avgjordes i Ohio i helgen. Jag var där. Åtminstone på delar av evenemanget. Här passar man nämligen på när man har chansen och totalt sprangs det fyra tävlingar på tre dagar. På fredag eftermiddag var det en medeldistanstävling som jag gärna hade sprungit, men semesterdagarna räcker inte riktigt till för allt man vill göra.

På lördag morgon var det sprintdistans och tävlingen hade även status av USA-mästerskap på distansen. Utlänningar fick springa, men kunde inte bli mästare. Jag gjorde ett rätt skapligt lopp, tycker jag. Några svängar blev det. Jag jagade upp på fel kulle på väg till tvåan och kom så smått ur kurs på väg till några kontroller (trean, femman, sexan och sjuan) men större bommar klarade jag mig från den här gången. Kroppen kändes bra och jag gillar sån här intensiv orientering, så det var riktigt roligt. En tredjeplats blev det som resultat av det hela. Vann gjorde en Patrick Goeres, som vad jag förstår är en förstaårssenior från Kanada. Han var en och en halv minut före mig i mål och hade några riktigt grymma sträcktider, så han kan uppenbarligen springa. Kanske kan han bli Amerikas förste internationella orienteringsstjärna på herrsidan, vad det lider?

Jag träffade för övrigt på en svensk orienterare också. Jag tyckte att det var något väldigt bekant över honom redan när jag såg honom första gången och ett ”OK Njudung” for oförklarligt genom mitt huvud. Det gör det vanligtvis inte, så där till vardags. Och mycket riktigt. Efter tävlingen kom han fram och presenterade sig på omisskännlig småländska. Och det visade sig vara Hans Fransson, tidigare OK Njudung och Sävedalen. Numer bosatt i Kanada.

De flesta fortsatte på eftermiddagen med att springa USA-mästerskapen i stafett. Jag hade nog kunnat hitta mig ett lag om jag bara hade förstått att det var så pass löst sammansatta konstellationer som sprang tävlingen. Men så blev det inte.