Sport vi minns

Till helgen springer jag tiomila. Jag minns när jag var junior i Nynäshamns OK och lagets veteran, Lennart Wännman, berättade att han sprungit tiomila nitton gånger. Det lät helt absurt. Nitton tiomila var en siffra ungefär lika svår att fatta som avstånden mellan galaxer i avlägsna delar av universum. På lördag springer jag mitt sjuttonde tiomila och nitton känns plötsligt inte allt för avlägset längre.

Resultaten har givetvis varit blandade. Och olika år har gjort olika starkt intryck. Två årgångar som finns kvar i minnet är det första, 1989 på Bogesundslandet då jag sprang långt bak och kämpade bland de sista lagen i tävlingen, och 1998 vid Rudan då jag var med allra längst fram i täten.

1989, Bogesundslandet
Sträcka 4, lag 444, stod det på min nummerlapp. Nynäshamns OK, lag 2 hade skrapats ihop i första hand för att låta oss 15-16-åringar få chansen att springa varsin sträcka. Startsträckan löptes dock av en av de mer rutinerade och det blev väl långt ifrån någon perfekt start. Vår man bommade kraftigt och kom faktiskt i mål sist av alla på startsträckan. Detta föranledde en intervju i sportradion och framför allt frågan ”Hur känns det att vara sämst?” har gått till historien i Nynäshamnskretsar….

Själv sprang jag sträcka 4. En 10 kilometer gafflad nattsträcka i den knepiga kustterrängen utanför Vaxholm. Lika mycket en expedition som ett orienteringslopp för en medelmåttig 15-åring. Inte speciellt mycket folk att ta rygg på heller efter den bedrövliga inledningen för laget. Men jag kämpade på och gjorde inte några större misstag. Efter hand började det ljusna och allra sista biten behövdes ingen lampa. Om inte minnet sviker mig helt så prickade jag i stort sett 10 minuter per kilometer och skickade ut lagets långa-nattenlöpare utan pannlampa.

Ett bra minne blev det i alla fall. Och jag tycker nästan att det är lite synd att dagens 15-16-åringar springer i ungdomstävlingen nu för tiden och därför går miste om den upplevelse jag fick.

1998, Rudan
1998 fick jag förtroendet att ta mig an den legendomsusade ”långa natten” i OK Linnés lag. Det här året låg långa natten som sträcka 4. Terrängen var av en typ som jag verkligen gillade, detaljrik och svårorienterad och bara några mil från Nynäshamn, i grannkommunen Haninge.

Den här gången fick vi en bättre inledning. En ung och lovande Pål Skogtjärn (tiomilavinnare för Södertälje-Nykvarn ifjol) rusade in och växlade som tredje lag på startsträckan. Pontus Funke tog vid på sträcka två och växlade även han i tätklungan, som nu bestod av sju lag. På tredje sträckan fick klungan problem och hämtades in av bakomvarande lag. Men Marcus Phersson visade sin klass som löpare på upploppet och spurtade sig fram till spetsen på den 40-mannaklunga som stormade in mot mål samtidigt. Vilket naturligtvis innebar att det var jag som fick gå ut först av alla på långa natten!

Jag minns att jag sprang i den lilla uppförsbacken mot startpunkten och det var fullständigt mörkt framför mig. Skogen låg helt öde och tyst. Jag slog en snabb blick bakåt och såg det upplysta gärdet och den långa raden av löpare med pannlampor bakom mig. Sedan framåt igen. Totalt mörker. Inte en skrämmande sorts mörker utan ett mörker som inbjöd till nattorientering av bästa sort. Minns att jag tänkte ” Okej, det är förmodligen enda gången i livet som du går ut först på långa natten, så passa på att njut av det här nu och gör något bra av det!”

Och det blev ett bra lopp. Jag minns ett kritiskt ögonblick efter några kilometer. Klungan sprang upp i ett riktigt detaljerat och svårorienterat område och plötsligt uppstod förvirring. Ingen verkade veta vart vi skulle. Jag hade en känsla av att vi borde springa lite längre åt vänster. Skulle jag våga…? Steget framför mig stannade Lars Palmqvist, Järfälla och Jonas Giding, Lidingö, nattorienterare av högsta klass båda två och dom verkade diskutera läget. Efter ett par sekunder tog Palmqvist kommandot. ”Längre åt vänster!” löd beskedet. Jag följde givetvis med. Många andra lag gick inte med och klungan blev efter detta betydligt mindre.

Ett annat minne från loppet kommer från långsträckan på slutet av banan. Sträckan var ca två kilometer och eftersom banläggaren Lennart Stenberg pratat bredvid mun under en direktrapportering från skogen under sträcka två, så visste jag redan att sträckan var gafflad, men att de olika alternativen låg tätt samlade inom ett litet område. Det fanns några olika vägval, men jag bestämde mig för att Jonas Giding förmodligen skulle göra ett bättre jobb än jag själv när det gällde att klara av sträckan på bästa sätt. Och även om vi hade olika gafflingar så skulle det inte vara några problem att läsa in sig på hygget strax före kontrollen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att släppa kartan ett tag för att i stället ta rygg på Giding och inte släppa honom utom synhåll. Det är inte många gånger under min orienteringskarriär som jag har släppt kartkontakten helt, men det här var ett av tillfällena. Och det fungerade utmärkt. Bra flyt på hela sträckan och spik på kontrollen. Efter långsträckan var det inte många kontroller kvar, men eftersom klungan splittrats ytterligare genom några olika vägval så visste jag inte riktigt hur vi låg till. På väg mot sista kontrollen var det därför skönt att höra speakern meddela att täten just blivit förvarnad.

Först av alla växlade Tommy Lindberg, OK Roslagen, och själv var jag inne som tionde löpare, mindre än en minut efter. Klart godkänt och ett av de bästa loppen jag gjort. Visst bommades det en del, men jag var med klungan in, och det var det som var huvudsaken. Laget kom till slut på 27:e plats, vilket var alldeles utmärkt för ett lag som helt saknade löpare bland de 200 bästa på rankinglistan över Sveriges orienterare.

.................
Det finns ytterligare skrönor och legender från de sexton årgångarna hittills. Men dom sparar vi till en annan gång. Kanske uppstår nya till helgen då jag springer i OK Linné lag 2. Jag springer för övrigt sträckan efter Marcus Phersson även i år, precis som 1998. Men den här gången är det Marcus som har fått långa natten.