Medeldistans

Det blev seger till OK Linné idag på de amerikanska landslagstesterna. Dock inte genom mig utan genom Boris, som gjorde ett riktigt bra lopp. Jag blev slagen med fyra minuter och hade inte kunnat gå ned på Boris tid även om jag hade undvikit småbommandet som jag ägnade mig åt på andra halvan av banan. Jag lyckades i alla fall hålla undan för den snabbfotade finländaren som jag skrev om tidigare. Han kom joggande i mål fem minuter efter att jag hade gått i mål och konstaterade att medeldistans inte var riktigt hans grej.

Det var den överlägset mest tekniska orienteringen i USA så långt och även den roligaste.

Länk till kartan finns här

Till Missouri

I helgen åker jag till Missouri för en orienteringshelg. Det är amerikanska landslagstester, så jag får bland annat sällskap av OK Linnés amerikan Boris Granovskiy, som har tagit sig över Atlanten för att springa till sig en plats i landslaget till VM i Danmark till hösten.

Förutom amerikanska topplöpare är även den snabbfotade finländaren Mårten Boström anmäld. Vid sidan om orientering satsar han även på löpning och EM i friidrott till hösten. I orienteringsvärlden är han bland annat känd för att ha sprungit en sträcka på Jukolastafetten 2004 på under 4 minuter per kilometer, något som kan vara ett slags inofficiellt världsrekord på en riktig tävlingsbana. På lördag startar han fyra minuter efter mig på medeldistans och på söndag tio minuter efter på långdistans, så om han har en normal dag måste jag förmodligen springa på toppen av vad jag förmår, eller helst lite bätttre, om jag ska hålla mig före honom i skogen hela vägen.

Ljudet av ett träd som faller

Om det uppstår något ljud när ett träd faller och ingen finns där att höra det är en gammal klassisk filosofisk fråga, där jag tycker att svaret är ganska givet.

Och nu kan jag i alla fall bekräfta att det är ett sjuhelvetes oväsen när ett träd kommer farande ned i marken. Det kom nämligen ett träd neddunsande bara något tiotal meter ifrån mig idag. Helt utan anledning. Det var nästan vindstilla, men plötsligt började det knaka och gnälla något alldeles väldigt precis intill mig i skogen och några sekunder senare rasade det ned ett stort träd med en stor duns. Helt plötsligt, utan anledning, mitt på eftermiddagen. Rätt märklig känsla. Det fanns liksom ingen anledning alls till att det skulle komma störtande ned just då.

Jag tror nog att det inte var meningen att det skulle vara någon där egentligen, så det slutgiltiga svaret på den gamla frågan är alltså: Ja det låter utav bara tusan!

Dryckesvanor

När amerikanerna dricker, går dom i barndom. Inte när dom dricker sprit eller andra alkoholaktiga drycker specifikt. Det händer ju allt som oftast även svenskar, utan i första hand när dom dricker andra drycker.

Går man in på en valfri amerikansk restaurang så är det nämligen rena barnkalaset. Där sitter vuxna män och kvinnor och sörplar läskeblask ur sugrör. Det ser man ju sällan i Sverige, där man istället, lite mer värdigt kanske, dricker mineralvatten eller lättöl ur glas till maten. Dessa drycker serveras knappast alls på en vanlig lunchrestaurang här i USA och vill man ha något att dricka till lunchen här så är det i stort sett läsk som gäller. Och den serveras i pappmugg, eller möjligen plastmugg, modell större. Och intas alltså med fördel via sugrör.

Ska man analysera orsaken till denna preferens för sörplande i sugrör, så är det nog en sekundär effekt av amerikanernas förkärlek för is. Glaset – förlåt, pappersmuggen – fylls nämligen ända upp till brädden med is innan den fylls på med läsk. Och med denna mängd is är faktiskt det mest bekväma sättet att inta drycken just via sugrör.

Ytterligare ett steg i infantiliseringen tas när amerikanen dricker kaffe. Då dricker man inte via sugrör, tack och lov, utan istället dricker man från mugg. Men man dricker via ett litet hål i ett lock. Ungefär som dom där muggarna för riktigt små barn där drycken intas via en pip. Pipen saknas dock vid kaffedrickandet, men locket sitter i regel på en plåtmugg med rejält handtag som är utformad för bruk i bilen. Den tar man nämligen ofta med sig när man kommer till jobbet och fylls gärna på under dagen. Alternativt kan locket sitta på en pappmugg som tillsammans med sitt innehåll köpts på exempelvis kafékedjan Starbucks. För där serveras kaffet i pappmugg med lock, vilket kan vara praktiskt om man tar med sig kaffet till bilen. Men locket sitter gärna kvar, även om kaffet avnjuts på plats i kaféet eller på annat mer stabilt underlag. Detta står naturligtvis var och en fritt, men jag tycker att det förtar en del av njutningen, eftersom en smakupplevele till stor del även skapas av lukten. Och i en mugg utan lock har man ju faktiskt det primära luktorganet halvvägs nere i dryckeskärlet.

Jag vet inte vad man kan dra för slutsatser av detta, men någon vidare dryckeskultur, det har dom inte, amerikanerna.

Björnbärsvinter

Sedan jag kom tillbaka till Tennessee har det faktiskt inte varit speciellt varmt. Det var definitivt varmare i Uppsala de sista dagarna innan jag åkte över Atlanten igen. Okej, temperaturerna ligger visserligen på sådär 17-20 grader så det är inte direkt kallt. Men tydligen är det ett ganska vanligt fenomen så här års, i början och mitten av maj, att temperaturerna sjunker lite innan den riktiga värmeböljan drar igång. Det är alltså precis motsatsen till Brittsommar och har i likhet med denna fått ett eget namn här i södern: "Blackberry winter" kallar dom det för, eller Björnbärsvinter på svenska. Så heter det eftersom björnbären blommar just nu i de här trakterna.

Det lär ju vara svalare väder på väg till Sverige igen, så ni får nog en björnbärsvinter där också. Men det är förstås tveksamt om björnbären blommar än.

Tillbaka igen

Då var man tillbaka igen. Både i Tennessee och på nätet. Min dator har nämligen varit tillfälligt utslagen. Den klagade på en "korrupt" fil när den skulle starta. Men nu lever den igen, tack vare en installations-CD för Windows.

Något man slås över när man kommer till USA är att det verkligen inte är något onödigt fjäskande för beökarna vid gränsen. Gränspassagen liknar mest något man skulle kunna tänka sig i det gamla östeuropa under kommunismens glansdagar. Först en lång kö. Sedan kommer man fram till en disk där det sitter en fullständigt charmlös passkontrollant. Ett rejält vresigt sinnelag är sannolikt en personlig egenskap som premieras när man söker detta jobb. Man lämnar fram sitt pass och sin ifyllda tulldeklaration och sin ifyllda blankett I-94, som kontrollanten blänger på. Passet skannas in och sedan får man lämna fingeravtryck. Först vänster och sedan höger. Och gud nåde den som inte inser att ett mumlande om "left index" betyder vänster pekfinger och inget annat. Efter detta stämplas det på minst fyra ställen med en jättestämpel och man får en bit av blankett I-94 fasthäftat i sitt pass.

Jag undrar verkligen vad dom gör med alla dessa blanketter och vilken nytta det gör? Många blanketter blir det. Och med tanke på att det just nu pågår en intensiv debatt om hur man ska behandla de cirka 10-12 miljonerna illegala invandrare som befinner sig i landet, kan man också fråga sig hur effektivt systemet är.

På svensk mark

Dags för ett första inlägg från Sverige. Det har varit några tämligen intensiva dagar sedan jag landade på Arlanda i fredags. Men det har varit otroligt trevligt att träffa Maria, släkt och vänner.

Tiomila i helgen var roligt, men resultatmässig blev det ingen klang- och jubelföreställning. Mitt lag kom 85:a, vilket väl var något sämre än vad vi hoppats och mitt eget lopp var inte någon fullträff. Lite svårt att komma i gång i början och sedan en ganska stor bom på fjärde kontrollen.

I söndags hade vi ett litet Valborgs- och födelsedagssamkväm hemma hos oss. Jag fyllde nämligen år i lördags också. 32 år. Men man kanske borde gå över till det hexadecimala talsystemet, eftersom jag i så fall fyllde 20....

Maria och jag har även hunnit med att beöka föräldrarna i Nynäshamn, men nu ska det vara slut på flängandet, tills det är dags att åka tillbaka över Atlanten på söndag.

Sport vi minns

Till helgen springer jag tiomila. Jag minns när jag var junior i Nynäshamns OK och lagets veteran, Lennart Wännman, berättade att han sprungit tiomila nitton gånger. Det lät helt absurt. Nitton tiomila var en siffra ungefär lika svår att fatta som avstånden mellan galaxer i avlägsna delar av universum. På lördag springer jag mitt sjuttonde tiomila och nitton känns plötsligt inte allt för avlägset längre.

Resultaten har givetvis varit blandade. Och olika år har gjort olika starkt intryck. Två årgångar som finns kvar i minnet är det första, 1989 på Bogesundslandet då jag sprang långt bak och kämpade bland de sista lagen i tävlingen, och 1998 vid Rudan då jag var med allra längst fram i täten.

1989, Bogesundslandet
Sträcka 4, lag 444, stod det på min nummerlapp. Nynäshamns OK, lag 2 hade skrapats ihop i första hand för att låta oss 15-16-åringar få chansen att springa varsin sträcka. Startsträckan löptes dock av en av de mer rutinerade och det blev väl långt ifrån någon perfekt start. Vår man bommade kraftigt och kom faktiskt i mål sist av alla på startsträckan. Detta föranledde en intervju i sportradion och framför allt frågan ”Hur känns det att vara sämst?” har gått till historien i Nynäshamnskretsar….

Själv sprang jag sträcka 4. En 10 kilometer gafflad nattsträcka i den knepiga kustterrängen utanför Vaxholm. Lika mycket en expedition som ett orienteringslopp för en medelmåttig 15-åring. Inte speciellt mycket folk att ta rygg på heller efter den bedrövliga inledningen för laget. Men jag kämpade på och gjorde inte några större misstag. Efter hand började det ljusna och allra sista biten behövdes ingen lampa. Om inte minnet sviker mig helt så prickade jag i stort sett 10 minuter per kilometer och skickade ut lagets långa-nattenlöpare utan pannlampa.

Ett bra minne blev det i alla fall. Och jag tycker nästan att det är lite synd att dagens 15-16-åringar springer i ungdomstävlingen nu för tiden och därför går miste om den upplevelse jag fick.

1998, Rudan
1998 fick jag förtroendet att ta mig an den legendomsusade ”långa natten” i OK Linnés lag. Det här året låg långa natten som sträcka 4. Terrängen var av en typ som jag verkligen gillade, detaljrik och svårorienterad och bara några mil från Nynäshamn, i grannkommunen Haninge.

Den här gången fick vi en bättre inledning. En ung och lovande Pål Skogtjärn (tiomilavinnare för Södertälje-Nykvarn ifjol) rusade in och växlade som tredje lag på startsträckan. Pontus Funke tog vid på sträcka två och växlade även han i tätklungan, som nu bestod av sju lag. På tredje sträckan fick klungan problem och hämtades in av bakomvarande lag. Men Marcus Phersson visade sin klass som löpare på upploppet och spurtade sig fram till spetsen på den 40-mannaklunga som stormade in mot mål samtidigt. Vilket naturligtvis innebar att det var jag som fick gå ut först av alla på långa natten!

Jag minns att jag sprang i den lilla uppförsbacken mot startpunkten och det var fullständigt mörkt framför mig. Skogen låg helt öde och tyst. Jag slog en snabb blick bakåt och såg det upplysta gärdet och den långa raden av löpare med pannlampor bakom mig. Sedan framåt igen. Totalt mörker. Inte en skrämmande sorts mörker utan ett mörker som inbjöd till nattorientering av bästa sort. Minns att jag tänkte ” Okej, det är förmodligen enda gången i livet som du går ut först på långa natten, så passa på att njut av det här nu och gör något bra av det!”

Och det blev ett bra lopp. Jag minns ett kritiskt ögonblick efter några kilometer. Klungan sprang upp i ett riktigt detaljerat och svårorienterat område och plötsligt uppstod förvirring. Ingen verkade veta vart vi skulle. Jag hade en känsla av att vi borde springa lite längre åt vänster. Skulle jag våga…? Steget framför mig stannade Lars Palmqvist, Järfälla och Jonas Giding, Lidingö, nattorienterare av högsta klass båda två och dom verkade diskutera läget. Efter ett par sekunder tog Palmqvist kommandot. ”Längre åt vänster!” löd beskedet. Jag följde givetvis med. Många andra lag gick inte med och klungan blev efter detta betydligt mindre.

Ett annat minne från loppet kommer från långsträckan på slutet av banan. Sträckan var ca två kilometer och eftersom banläggaren Lennart Stenberg pratat bredvid mun under en direktrapportering från skogen under sträcka två, så visste jag redan att sträckan var gafflad, men att de olika alternativen låg tätt samlade inom ett litet område. Det fanns några olika vägval, men jag bestämde mig för att Jonas Giding förmodligen skulle göra ett bättre jobb än jag själv när det gällde att klara av sträckan på bästa sätt. Och även om vi hade olika gafflingar så skulle det inte vara några problem att läsa in sig på hygget strax före kontrollen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att släppa kartan ett tag för att i stället ta rygg på Giding och inte släppa honom utom synhåll. Det är inte många gånger under min orienteringskarriär som jag har släppt kartkontakten helt, men det här var ett av tillfällena. Och det fungerade utmärkt. Bra flyt på hela sträckan och spik på kontrollen. Efter långsträckan var det inte många kontroller kvar, men eftersom klungan splittrats ytterligare genom några olika vägval så visste jag inte riktigt hur vi låg till. På väg mot sista kontrollen var det därför skönt att höra speakern meddela att täten just blivit förvarnad.

Först av alla växlade Tommy Lindberg, OK Roslagen, och själv var jag inne som tionde löpare, mindre än en minut efter. Klart godkänt och ett av de bästa loppen jag gjort. Visst bommades det en del, men jag var med klungan in, och det var det som var huvudsaken. Laget kom till slut på 27:e plats, vilket var alldeles utmärkt för ett lag som helt saknade löpare bland de 200 bästa på rankinglistan över Sveriges orienterare.

.................
Det finns ytterligare skrönor och legender från de sexton årgångarna hittills. Men dom sparar vi till en annan gång. Kanske uppstår nya till helgen då jag springer i OK Linné lag 2. Jag springer för övrigt sträckan efter Marcus Phersson även i år, precis som 1998. Men den här gången är det Marcus som har fått långa natten.

Packning pågår

Jag har börjat packa så smått. På tordag eftermiddag tar jag flyget till Arlanda, för en och en halv vecka i Sverige. Det ska bli trevligt!

North Carolina dag 2

Nähä, någon revansch blev det inte idag. Det gick ungefär lika illa som igår, förutom att jag spridde ut bommarna på flera kontroller och att jag kände mig seg och sliten idag. Mycket grönt på kartan och en hel del klättring även denna dag. Och kartan var väl inte riktigt tipptopp, ärligt talat. Jag tror att jag pratade med nästan alla av deltagarna i min klass efter målgång (det var bara sju stycken) och alla hade gjort tämligen miserabla lopp.

Halvvägs in på banan blev jag upphunnen av en herre i IK Hakarpspojkarna-dräkt. Det var Mikell Platt, som trots att han egentligen är H45:a fortfarande springer i H21-klassen (och i landslaget också tror jag) som kom springande. Vi delade på oss efter ett par kontroller och han måste ha bommat för jag var 5:56 minuter före honom i mål, vilket var 4 sekunder för lite för att besegra honom. Men jag pratade lite svenska med honom efter och han har tydligen varit över till Sverige i ett par omgångar och springer då alltså för IKHP, därav dräkten.

På vägen hem över Appalacherna bojkottade jag Interstate 26 (som också är vacker!) och tog den mer turistiska vägen genom Pisgah National Forest och Smoky Mountains National Park. Mycket vackra vyer och slående skillnader i hur långt våren har framskridit. Som högst var jag uppe på 1800 meter och där var det inte mycket som hade blivit grönt än, men efter att ha rullat i nedförsbacke i en mil utan att röra gaspedalen var det försommar.

North Carolina

I morse tog jag mig över Appalacherna till North Carolina för att springa orientering. Blue Ridge Challenge kallade dom tävlingen för. Banan var 9,2 km. Kort för en långdistans. Men det tog sin tid ändå. Det var en hel del stigning och dessutom en hel del tät skog. Exempelvis ganska rikligt med rododendronsnår, som inte var det lättaste att ta sig igenom och som verkligen saktade ned farten. Dessutom blev det en rejäl bom på en sluttning, där jag tappade sju minuter på dagens segrare Eddie Bergeron, landslagslöpare för USA. Nu hade jag inte kunnat rå på honom ändå, eftersom han slog mig med en kvart, men det gjorde ju inte skillnaden mindre.

I morgon blir det revansch, var det tänkt.

Dyrtider

Oljepriset är på väg upp. Och med oljan följer bensinen. Idag blev jag tilltalad av en herre vid pumpen bredvid när jag var och tankade. Han beklagade sig djupt över situationen, medan vi båda fyllde våra tankar för 2.81 dollar per gallon. Eller 5:60 kr per liter om man så vill.

I dåligt sällskap

Amnesty har kommit med sin årliga rapport om dödsstraffet i världen, vilket man kan läsa om i dagens tidningar. USA placerar sig på en vanhedrande fjärde plats med 60 avrättade, efter Kina, Iran och Saudiarabien. Bara sällskapet av länder som avrättade folk förra året borde få amerikanerna att fundera. Förutom de redan nämnda genomfördes avrättningar i Bangladesh, Indonesien, Irak, Japan, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libyen, Mongoliet, Nordkorea, Pakistan, Palestina, Singapore, Somalia, Taiwan, Uzbekistan, Vietnam och Vitryssland.

Just nu pågår en uppmärksammad rättegång mot Zacarias Mossaoui, som är anklagad för inblandning i 11:e septemberdåden. Man har redan kommit fram till att han är skyldig, men just nu försöker man reda ut om han är tillräckligt mentalt frisk att avrättas. Det märkliga är att, efter vad jag förstår, så är det ofta människor som säger sig vara "för livet" (pro-life)i abortfrågan som stödjer dödsstraffet.

En ljuvlig årstid

Det är en behaglig årstid just nu här i Tennessee. Ute är det den sortens skira grönska som vi har i maj i Sverige och samtidigt är det högsommartemperaturer med riktigt ljumma kvällar. Växtligheten har kommit i stor fart den senaste veckan, men det har inte varit riktigt den explosion som vi oftast har hemma, där i stort sett allt sätter igång och grönskar under en vecka, men det har gått helt klart gått fort den senaste tiden.

Något förvånande så har gräshopporna redan dragit igång med sitt gnisslande. Det förknippar jag mera med sensommaren. Och ett annat ljud som man hör relativt mycket av här är grodor, som måste vara betydligt vanligare här än hemma.

Snart kommer den stora värmeböljan. Varmt och fuktigt. Så man får passa på att njuta så länge det varar.

Farliga djur

I helgen blev en sexårig flicka dödad av en björn i en Cherokee National Forest i Tennessee. Det hör verkligen till ovanligheterna här, liksom hemma i Sverige. Enligt en källa som uttalade sig till CNN så var det den andra dokumenterade björnattacken i modern tid i Tennessee.

Själv såg jag en orm här för första gången idag. Det lär finnas 32 olika arter av ormar i Tennessee, men det är bara fyra som är giftiga. Och av dom är det bara två som finns i mina trakter. Dels är det skallerorm , som emellertid lär vara väldigt sällsynt runt Oak Ridge, men som är vanligare uppe i Cumberlandbergen, inte allt för många mil härifrån. Dels är det kopparhuvudet, (Copperhead) som däremot finns här runt Oak Ridge. Den orm som jag såg idag var dock någon av de andra 28 arterna. Den var nämligen svart och kopparhuvudet är, som man kan ana, kopparfärgad, medan skallerormen kan ha lite olika färg, men är oftast ljusare och mönstrad. Ingen av ormarna är sådär förfärligt giftig, efter vad jag förstår, men det lär vara ganska plågsamt om man drabbas. I hela USA är det drygt 10 personer som dör av ormbett av varje år. Getingstick är betydligt vanligare dödsorsak, precis som i Sverige.

Ett djur som man ska se upp med här, är däremot fästingar. Dom finns här också nämligen, dom små rackarna. Och precis som hemma kan dom sprida Borrelia, eller Lyme desease som det heter här. Fästingburen hjärnhinneninflammation (TBE) verkar dock inte vara något som är bekant här.

Så på det hela taget är det inte fler farliga djur här, än hemma i Sverige.

Lysmask?

Har jag tagit med pannlampan så ska jag väl passa på att använda den också. Och ikväll var det 25 grader när mörkret föll, så det var en bra kväll för det.

Det var en trevlig tur i mörkret på min egenritade karta (inte Big Ridge - den är lite väl extrem för nattorientering på egen hand - utan Haw Ridge, närområde i Oak Ridge.) Och jag blev dessutom en upplevelse rikare. Jag tyckte att det var något som blinkade då och då när jag sprang och började nästan fundera om det var något fel på synen eller att jag inbillade mig. Men när jag släckte pannlampan, så såg jag att det glimrade överallt i skogen. Inte någon inbillning, om jag inte höll på att bli fullständigt tokig. Någon slags lysmask eller något var i farten. Klart häftigt. En enstaka lysande insekt har jag sett i natten hemma i Sveirge, men inte som i kväll.

Storåsen

Jag har varit ute på kartritaräventyr idag. Jag försöker nämligen att knåpa ihop en karta över Big Ridge State Park, fyra mil österut från Oak Ridge. Området gör verkligen skäl för namnet. Det är en riktigt häftig terräng, med en tämligen extrem kupering. På de flesta ställen är det fin och öppen skog, men på en del ställen är det lite väl bushigt.

Fyra timmar i värmen idag var rätt krävande, även om jag inte sprang speciellt mycket under tiden. Jag slurpade i mig två liter vatten under tiden och var ändå skapligt törstig när jag kom tillbaka.

Blomster

Ett litet kollage av vårblommor, som jag var ute och fotade idag. Det är något som är misstänkt likt midsommarblomster, som blommar här redan (nere till vänster).

Väderprognosen varslar om 30-31 grader under de närmsta dagarna nu under helgen. Puh!

Klicka på bilden för att förstora.

"Hej, hur är läget?"

Amerikaner är så där ytligt trevliga, hör man ibland. Och i viss mån kan jag bekräfta detta. Det är nämligen ett väldigt frågande om hur det står till. "How are you doing today?" frågas det allt som oftast när man kommer fram för att betala i snabbköpet till exempel. Och det är ju alltid man har lust att redovisa sitt själsliga och kroppsliga tillstånd för en okänd människa som man möter under en minut eller två.

Ännu mer förvånande är det att man får frågan även när man är ute och springer och möter en vilt främmande människa ute i skogen. Där kommer man i full fart med andan i halsen under ett intervallpass. "Hey, how´s it going?" verkar vara en högst relevant hälsningsfras i det läget. Jag vet faktiskt inte riktigt vad dom förväntar sig när man kommer susande. "Jo då, tackar som frågar. Knallar och går, huvet upp och fötterna ner"? I motsvarande läge brukar jag nöja mig med ett gammalt hederligt helsvenskt "Hej!". Just "Hej!" (eller möjligen "Hey!") verkar för övrigt vara betydligt vanligare än Hello! som hälsningsfras.

Åska och tornados

De senaste två veckorna har vi haft ett par riktiga busväder här i Tennessee. Några tiotal döda i åskoväder och tornados. Här i Oak Ridge har vi inte haft några tornados. Men jäklar vad det har åskat och vräkt ned!

Tornados ska man inte leka med. Men det verkar som att dom håller sig framför allt i västra och mellersta delen av Tennessee. Här i östra delarna av delstaten är det kuperat och vi har Cumberlandbergskedjan i väster som stoppar upp de värsta ovädren.

Jag börjar så smått förstå hur dom kommer upp i regnmängderna här. Det regnar i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket som i Sverige. Men räknar man tiden som det regnar, så tror jag att Sverige vinner. Men regnar det så regnar det rejält här borta!