Jag börjar känna att jag acklimatiserar mig till Sverige igen. Blöta kvällar ute i Nåsten med pannlampa och cykel till jobbet istället för bil. Och alla talar svenska. Roligt att träffa allt folk från förr. Och en massa nytt folk därtill. När det dessutom är 9 grader varmt i december känner man sig nästan som i Tennessee igen.
Största problemet just nu är tisdagarna. Jag blev halvt beroende av att dansa minst en gång i veckan där borta i USA. Och veckans enda stående danstillfälle i Uppsala infaller på tisdagar på Upplands nation. Tisdagskvällar är annars vikt för träning med orienteringsklubben och löpning med pannlampa ute i skogen.
Den här veckan var i alla fall valet givet. Vinterträningspremiären, första tisdagen i december, vill man inte missa. Att springa en och en halv, två timmar ute i skogen är inte illa i sig, men när det är premiär bjuds det dessutom av tradition rikligt med fyrverkerier. Ett bildspel projicerat på filmduk och pizza mitt ute i skogen var dessutom ett av årets inslag, liksom en rätt lång sträcka med marschaller utsatta mitt ute i ett kärr.
Det var märkligt vad det var mycket att stå i när man kommer hem till Sverige. Det känns som att jag har varit upptagen sedan jag kom hem med att komma i ordning! Jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, men det har varit ovanligt fullt upp.
Nu har jag i alla fall fått det trådlösa nätverket att fungera, vilket är vad jag har ägnat de senaste två kvällarna åt. Helt talanglös när det gäller sådana saker, men till slut så fungerade det.
Jobbet verkar bra! Forskarassistent på skoglig marklära. Försöker fortfarande att komma i ordning och sätta igång där också och det tar tid även det, men det ska nog bli något bra vad det lider.
Det blev rätt mycket att stå i på slutet. Packa saker, göra sig av med saker, säga upp allt som ska sägas upp och ta farväl av Tennessee-folket.
Jag var ut med några av dansarna och åt sista måltiden på en restaurang på tisdagskvällen innan jag åkte hemåt på onsdagen. Det blev lite dramatik när någonting i köket utlöste brandlarmet. Det blev ett herrans liv och ute i köket drog sprinklersystemet igång, så det blev ingenting mer serverat den kvällen. Och inte nästa dag heller tydligen, eftersom dom var tvungna att städa upp innan dom kunde öppna köket igen. Vårt sällskap hade som tur var redan fått maten, så det gjorde inte så mycket.
Resan hem gick i alla fall bra. Jag sålde min bil till en av mina kompisar bland dansarna på tisdagen, men i dealen ingick att jag fick behålla den tills jag åkte. På onsdagen plockade jag upp köparens mamma på vägen till flygplatsen, så att hon kunde köra hem den till dess nye ägare, när jag hade lastat ur.
3 väskor a 50 pund och en cykel tog jag med mig hem, så det blev 300 dollar i avgift för att ta med sig allt hem på planet. Men det skulle ha blivit ännu dyrare att skicka på annat sätt.
Nu är jag i alla fall i Sverige igen! Tennessee var bra, men det känns bra att vara tillbaka hemma också!
Det var sista onsdagsdansen för mig i Knoxville igår. Jag har fått många goda vänner i dansklubben i Knoxville och kommer att sakna dom när jag åker hem. Och igår blev jag riktigt rörd. Dom kommer nog att sakna mig också, verkar det som. Dels fick jag mig en dans tillägnad mig, där jag fick stanna i mitten av en stor ring och dansa en liten stund med var och en, vilket är det sedvanliga sättet att fira någon, så det hade jag nog räknat med. Men dessutom var det ett litet gäng som hade ordnat en liten svensk afton som överraskning för mig. Det var visserligen inte torsdag - det visste dom också - men dom serverade i alla fall ärtsoppa och pannkaka med lingonsylt på dansen. Det hade jag definitivt inte räknat med!
Ibland känns uppförsbackarna långa när man springer! Det gjorde det idag. Men det hade sin förklaring. Backar på över en kilometer är inte så vanliga. Och då menar jag inte i horisontell ledd, utan räknat i stigning
Det blev ett löppass som jag har tänkt på länge idag, när jag tog en sista utflykt till Smoky Mountains innan jag reser hemmåt. Start strax utanför turistfällan Gatlinburg och sedan en klättring upp till toppen på MtLeconte. Enligt min topografiska karta startade jag på 2525 fot över havet (770 meter) och toppen på MtLeconte ligger på 6593 fot (2010 meter). En klättring på drygt 1200 meter alltså! Och lite höghöjdsträning längst uppe på köpet.
Det var en väldigt behaglig tur faktiskt, vilket det kanske inte låter som. Totalt mätte rundan 24 kilometer enligt min GPS, så det innebär en lutning på 10%, vilket inte är så förfärligt. Det var dessutom strålande höstväder och jag tog det lugnt och fint och hade kameran med mig, så det var sannerligen ingen plåga! Smoky Mountains i full höstprakt är inte så tokigt heller faktiskt!
Som extra bonus fick jag dessutom se en björn! Det hade ju varit ännu häftigare om jag hade stött på den när jag sprang, men riktigt så roligt var det inte. Jag såg den i ungefär två sekunder när den sprang över vägen, när jag körde till parkeringen för att parkera bilen. Några andra måste ha sett den ett längre tag, för det var en liten kö med runt tio bilar framför mig, med folk som hade stannat mitt i vägen och satt och spanade upp mot skogen. När det plötsligt sprang en nalle över vägen förstod jag varför! Den var rätt liten och väldigt svart. (Det är väl därför dom heter svartbjörnar antar jag). Innan jag hade fattat att det var en björn, så var den redan inne i skogen igen på andra sidan vägen. Bildbevis saknas alltså. Men det var ju roligt att se den i alla fall.
Några andra bilder från utflykten serveras däremot nedan.
Amerikansk radio är inte riktigt som svensk. Inte alla kanaler i alla fall. Det finns visserligen ett oändligt antal kanaler som spelar populärmusik och reklam i ungefär lika delar, precis som i Sverige. Men förutom alla dessa är det i vanliga fall fyra olika kanaler som jag rattar in. Dels är det WDVX som spelar mycket Bluegrass och amerikansk folkmusik, dels är det WNOX som visserligen också sänder reklam halva tiden, men däremellan sänder politiskt konservativ pratradio, som man kan häpna över. Jag har skrivit tidigare om Rush Limbaugh som orerar mellan 12 och 3 på eftermiddagarna. Råkar jag hålla med honom någon enstaka gång är det nästan oroande.
Den kanal som jag lyssnar mest till och som är klart bäst här i Östra Tennessee är WUOT som är public service-kanalen. Normalt är det en rätt bra kanal som liknar P1 på morgonen och eftermiddagen, med nyheter och nyhetsprat, medan den liknar P2 mitt på dagen och på kvällarna då man sänder klassisk musik och jazz. För tillfället är det däremot nästan hopplöst att lyssna eftersom dom just nu har sin insamlingskampanj, vilket dom har under en vecka en gång i halvåret. Och då sänder man inte mycket annat än pratprogram som går ut på att man ska skänka pengar till driften för kanalen.
Slutligen finns det WYFC, som ingår i Bible Broadcasting Network (BBN) och som sänder fundamentalistradio för en kristen publik. Men jag brukar tjuvlyssna ibland och förundras. Ofta är det undervisning om diverse avsnitt i bibeln och det är nästan alltid en bokstavstolkning som gäller för BBN-predikanterna. Ett favoritprogram är Creation Moments som är ett litet kort program på ett par minuter, som sänds dagligen som alltid går ut på att evolution är fel och kreationism är rätt. Det brukar gå till så att man börjar med att presentera några fantastiska, förmodligen korrekta, observationer från naturvetenskapen. Idag handlade det om migrerande fjärilar som flyttar mellan Mexico och Canada, vilket ju faktiskt är häftigt! Men sedan argumenterar man alltid något i stil med att "tänk att de dumma ateisterna inte kan inse att något så fantastiskt inte kan ha skapats av naturen själv". Dagens program kan alltid hittas på nätet eller senare i arkivet. Det finns en del häpnadsväckande små godbitar där kan jag lova!
Nej, det handlar inte om Nobelpriset i litteratur. Det gäller vädret. Äntligen har det blivit svalt! Idag låg topptemperaturen på 18 grader. Tidigare tror jag inte att det har varit knappt någon dag när det inte har varit över åtminstone 25. Och gärna över 30. Men nu går det att andas igen! I morse var första gången på flera månader som jag satte på mig en långärmad tröja.
Det var lite svalare en period när föräldrarna var här för några veckor sedan, men sen hettade det till igen. Några kvällar har visserligen varit behagliga, men annars har det varit svettigt. Mina föräldrar hade för övrigt en annan syn på temperaturerna när de var här. Medan dom tyckte att det var väldigt varma och behagliga kvällar, tyckte jag att det var skönt med så svala och behagliga kvällstemperaturer.
Men nu får vi hoppas att sommaren är slut för den här gången! Höst i Tennessee är betydligt behagligare.
Vi hade kulturfestival på jobbet med mat och underhållning av olika slag.
Det vimlar av kineser och andra asiater på bygget så dom hade en del aktiviteter för sig. Bland annat kunde man få sitt namn skrivet på kinesiska. Mitt namn, med symbolerna för "Ma" och "Ts" ser ut som på bilden. Och det lär betyda "running horse" eller "springande häst", alltså. Det var i alla fall vad dom sa.
Jag börjar allra längst bak så jag syns inte mycket de första trettio sekunderna, men håll ut så kommer jag flygande längst ut i vänster bildkant efter dryga halvminuten
I helgen var det dans igen! Harvest Moon Melee i Nashville. Det var lagtävling, så det var någon slags tävlingsdebut i dans för min del. Det var vårt lag från Knoville, två lag från Nashville, två från Atlanta, ett från Orlando, Florida och ett från Durham/Raleigh i North Carolina som drabbade samman.
Vi har tränat i ett par månader till och från och förra veckan blev det varje kväll och jag tycker att det blev rätt skapligt till slut. Vi var rätt nöjda hela laget, i alla fall, även om vi inte placerade oss bland de tre bästa, vilket var det enda som annonserades på plats i Nashville i helgen. Fullständiga resultat ska redovisas vad det lider, så jag får återkomma i ämnet.
Det var egentligen fem grenar. Först var det vår koreograferade dansrutin som vi har slitit med länge, sedan ett mer improviserat Charleston-jam och ett dito Lindy hop-jam, där medlemmar i lagen turades om att dansa. Åtta 8-or i taget, om man snackar lindy hop-språk, två fraser om man pratar musikspråk och sådär en 15-20 sekunder om man snackar vanligt språk. Sedan var det nästa lags tur att skicka in ett annat par. Jag var inne två gånger i vardera jammen (med fingrarna i syltburken kanske man kan säga på svenska?) . Charleston kändes inget vidare, men Lindy hop gick någorlunda, men förhoppningsvis inget som hamnar på Youtube.
De två återstående grenarna var en s.k. Jack & Jill där man paras ihop med en potentiellt okänd partner. Från ett annat lag i det här fallet. Det var tre olika heat med många par uppe på golvet samtidigt, så det var mest som att dansa vilken dans som helst. Jag vet inte riktigt hur domarna bedömde det hela, men det var rätt kul i alla fall.
Sista deltävlingen var en icke-swing dans, där vi slumpmässigt tilldelades en dans. Vårt lag fick rullskridsko-disco (utan rullskridskor) och mosh pit (punk/ska)! Inte riktigt våra normala danser om man säger så, men det var definitivt mer humor än allvar över den sista grenen, om det inte varit det tidigare.
Förutom tävlingarna var det dessutom danskurs på dagarna både lördag och söndag, men uppvisningsdans som tema. Och naturligtvis socialt dansande på kvällar och nätter efter tävlingarna. Så det blev en rätt hård helg fysiskt trots allt.
Vann tävlingen gjorde Big George från Atlanta (se videon). Det laget består delvis av folk som man träffar på som lärare om man åker iväg på danskurser, så det är rätt hög nivå på dom. Deras rutin ligger redan på Youtube, så den visas här. Vi hamnar väl där också vad det lider antar jag. Återkommer med det också.
Då var mina gäster tillbaka i Sverige igen. Alltid trevligt med besök, men nu är det alltså bara jag som är här ensam igen, i en dryg månad till. Sedan bär det av hem till Sverige för mig också. Det lär väl bli lite att pyssla med mot slutet med att packa grejer, ta farväl och organisera återfärden.
Och just nu är det också fullt upp. Jag håller på att träna på en liten dansrutin tilsammans med ett gäng från Knoville. Vi ska framföra vårt nummer nästa helg på en tillställning i Nashville, så finslipning pågår för fullt. Att det ska ta sån tid att träna in ett nummer på tre minuter!
Hemifrån Uppsala kommer det ljuvliga nyheter. OK Linnes herrlag tog guld i stafett-SM! Äntligen! Det är en riktigt rackarns bra klubb jag återvänder till i höst, med många stjärnor på både dam- och herrsidan. Inget snack om att dom inte var värdiga vinnare. Ska bli roligt att komma tillbaka igen!
Jag är i New Orleans tillsammans med föräldrarna. Och idag var vi ute på swamp & bajou-tur med båt ute i Mississippideltat. Det var en intressant utflykt och vi såg flera alligatorer som kapten matade med Marshmallows! Dessutom en hel del fåglar av hägermodell i flera kulörer några sköldpaddor och ett par anläggningar i mindre skala för att pumpa upp naturgas.
Jag har fått långväga besök. Föräldrarna har tagit sig över Atlanten och är här på visit. Dessutom har de lurat med sig ett par vänner över hit. Hela sällskapet anlände i fredags och vi började, prcis som när jag hade besök av mamma och pappa förra året med ett besök i den lokala kulturen. I år på Mountaineer Folk Festival i Fall Creek Falls State Park. Bluegrassmusik och marknad med lokala musiker och dito hantverkare. Riktigt trevligt, men aningen för varmt för den svenska smaken. Inklusive min.
Nu verkar det i alla fall som att den värsta värmen är över för den här gången, så förhoppningsvis kommer dom att få en trevlig semester här i Tennessee. Själv ska jag jobba. Men det är ju trevligt med besök i alla fall!
Hemma igen efter semester och helgdag. Meningen är väl att man ska vara utvilad efter semestern, antar jag. Mentalt utvilad är jag nog, men däremot blev det en hel del sena nätter med mycket dansande in på småtimmarna och för lite sömn där uppe i New Hampshire. Men annars var det bara bra!
Vi var inkvarterade på ett för säsongen övergivet sommarläger för flickor, mitt ute i ingenstans i närheten av Hebron. Jag tror det var 380 deltagare, allt som allt med kurser i sex nivåer. Runt 4-5 timmar danslektioner per dag och minst lika mycket dansande på kvällen. Bästa bandet var Cangelosi cards, med en rätt udda sättning: bas, gitarr, dobro, munspel, piano och en fruktansvärt bra sångerska.
Lindy hop-evenemang verkar vara ett rätt bra ställe att träffa svenskar och svensktalande. Inte riktigt som orienteringstävlingar förstås, där det dräller av svenskar och svensktalande, men i alla fall. Den här gången träffade jag, förutom en av lärarna (Frida) en svensk, Pär, som bor i USA och dessutom en äkta amerikan, som efter några besök över på andra sidan Atlanten pratade rätt skaplig svenska.
En bra semester var det i alla fall! Men lite för kort.
Då var det dags för lite semester igen! Tre av mina tio årliga semesterdagar skall spenderas. Det ska bli skönt att fly undan värmen några dagar, för nu har det varit sådär 34-38 grader varje dag i ett par veckor.
Så jag drar till Hebron ett litet slag. Inte till Hebron på Västbanken, utan till Hebron i New Hampshire, tack och lov! Och som det brukar vara när jag är ute och reser så handlar det antingen om orientering eller dans. Eller helst båda. Den här gången blir det ingen orientering, utan enbart dans. Swing Out New Hampshire heter evenemanget och är ett av de större Lindy hop-lägren i landet. (Alla lindy hop-lägers moder äger som bekant rum i Herräng i Roslagen varje år). Det pågår fram till och med Labor day på måndag. Så räkna inte med att höra av mig förrän på tisdag.
VM i orientering pågår i Ukraina. Kvaltävlingarna har avgjorts, så på onsdag börjar tävlingarna på riktigt. För amerikanerna herrlaget är det däremot över, förutom stafetten. De amerikanska laget håller ju ungefär samma nivå som jag själv (jag är fyra på USOFs rankinglista just nu!), så det är intressant att följa hur det går för mina konkurrenter. Och lite nedslående. Ingen var nämligen ens i närheten av att kvala in till finalen i år.
Kvalloppen avgörs i tre heat där de femton bästa går vidare. Bästa amerikanska insats (på herrsidan) var precis som förra året Boris Granovskiys sprintlopp. Men då var han ändå på 23:e plats och en dryg minut från att kvala in till finalen, vilket är en mindre evighet i sprint. Tittar man på sträcktiderna så är det bara att konstatera att samtliga löpare är på tok för långsamma för att egentligen ha en rimlig chans att kvala in till finalen. Flera löpare hade inte ens en enda tid som var bland de femton bästa på en enda individuell kontroll.
Sprintloppen verkar rätt okej. Bara för långsamma. Den enda i övrigt som kan få godkänt är Eric Bone på långdistansen. Möjligen hade han kunnat gå till final med ett helt perfekt lopp, men precis som alla andra bommar han för mycket. Övriga resultat, ca halvtimmen efter på långdistans och 11-18 minuter efter på medeldistans är inte direkt propaganda för amerikansk orientering.
USAs damer fick faktiskt en deltagare till finalen! Sandra Zurcher i sprint. Så det var roligt i alla fall!
Resultat Lång 1. Marc Lauenstein 57:40 32. Eddie Bergeron 1:29:45
1. Matthias Merz 54:36 31. Clem McGrath 1:21:17
1. Philippe Adamski 57:28 26. Eric Bone 1:11:19
Medel 1. Valenitin Novikov 28:54 30. John Fredrickson 40:29
1. Thierry Gueorgiou 26:02 28. Clem McGrath 39:18
1. Daniel Hubman 26:44 32. Boris Granovskiy 44:27
Sprint 1. Peter Öberg 12:53 23. Boris Granovskiy 15:05
1. Yurii Omelchensko 13:02 25. Eddie Bergeron 15:06
1. Thierry Gueorgiou 12:15 32. John Fredrickson 15:40
