Sport vi minns

Till helgen springer jag tiomila. Jag minns när jag var junior i Nynäshamns OK och lagets veteran, Lennart Wännman, berättade att han sprungit tiomila nitton gånger. Det lät helt absurt. Nitton tiomila var en siffra ungefär lika svår att fatta som avstånden mellan galaxer i avlägsna delar av universum. På lördag springer jag mitt sjuttonde tiomila och nitton känns plötsligt inte allt för avlägset längre.

Resultaten har givetvis varit blandade. Och olika år har gjort olika starkt intryck. Två årgångar som finns kvar i minnet är det första, 1989 på Bogesundslandet då jag sprang långt bak och kämpade bland de sista lagen i tävlingen, och 1998 vid Rudan då jag var med allra längst fram i täten.

1989, Bogesundslandet
Sträcka 4, lag 444, stod det på min nummerlapp. Nynäshamns OK, lag 2 hade skrapats ihop i första hand för att låta oss 15-16-åringar få chansen att springa varsin sträcka. Startsträckan löptes dock av en av de mer rutinerade och det blev väl långt ifrån någon perfekt start. Vår man bommade kraftigt och kom faktiskt i mål sist av alla på startsträckan. Detta föranledde en intervju i sportradion och framför allt frågan ”Hur känns det att vara sämst?” har gått till historien i Nynäshamnskretsar….

Själv sprang jag sträcka 4. En 10 kilometer gafflad nattsträcka i den knepiga kustterrängen utanför Vaxholm. Lika mycket en expedition som ett orienteringslopp för en medelmåttig 15-åring. Inte speciellt mycket folk att ta rygg på heller efter den bedrövliga inledningen för laget. Men jag kämpade på och gjorde inte några större misstag. Efter hand började det ljusna och allra sista biten behövdes ingen lampa. Om inte minnet sviker mig helt så prickade jag i stort sett 10 minuter per kilometer och skickade ut lagets långa-nattenlöpare utan pannlampa.

Ett bra minne blev det i alla fall. Och jag tycker nästan att det är lite synd att dagens 15-16-åringar springer i ungdomstävlingen nu för tiden och därför går miste om den upplevelse jag fick.

1998, Rudan
1998 fick jag förtroendet att ta mig an den legendomsusade ”långa natten” i OK Linnés lag. Det här året låg långa natten som sträcka 4. Terrängen var av en typ som jag verkligen gillade, detaljrik och svårorienterad och bara några mil från Nynäshamn, i grannkommunen Haninge.

Den här gången fick vi en bättre inledning. En ung och lovande Pål Skogtjärn (tiomilavinnare för Södertälje-Nykvarn ifjol) rusade in och växlade som tredje lag på startsträckan. Pontus Funke tog vid på sträcka två och växlade även han i tätklungan, som nu bestod av sju lag. På tredje sträckan fick klungan problem och hämtades in av bakomvarande lag. Men Marcus Phersson visade sin klass som löpare på upploppet och spurtade sig fram till spetsen på den 40-mannaklunga som stormade in mot mål samtidigt. Vilket naturligtvis innebar att det var jag som fick gå ut först av alla på långa natten!

Jag minns att jag sprang i den lilla uppförsbacken mot startpunkten och det var fullständigt mörkt framför mig. Skogen låg helt öde och tyst. Jag slog en snabb blick bakåt och såg det upplysta gärdet och den långa raden av löpare med pannlampor bakom mig. Sedan framåt igen. Totalt mörker. Inte en skrämmande sorts mörker utan ett mörker som inbjöd till nattorientering av bästa sort. Minns att jag tänkte ” Okej, det är förmodligen enda gången i livet som du går ut först på långa natten, så passa på att njut av det här nu och gör något bra av det!”

Och det blev ett bra lopp. Jag minns ett kritiskt ögonblick efter några kilometer. Klungan sprang upp i ett riktigt detaljerat och svårorienterat område och plötsligt uppstod förvirring. Ingen verkade veta vart vi skulle. Jag hade en känsla av att vi borde springa lite längre åt vänster. Skulle jag våga…? Steget framför mig stannade Lars Palmqvist, Järfälla och Jonas Giding, Lidingö, nattorienterare av högsta klass båda två och dom verkade diskutera läget. Efter ett par sekunder tog Palmqvist kommandot. ”Längre åt vänster!” löd beskedet. Jag följde givetvis med. Många andra lag gick inte med och klungan blev efter detta betydligt mindre.

Ett annat minne från loppet kommer från långsträckan på slutet av banan. Sträckan var ca två kilometer och eftersom banläggaren Lennart Stenberg pratat bredvid mun under en direktrapportering från skogen under sträcka två, så visste jag redan att sträckan var gafflad, men att de olika alternativen låg tätt samlade inom ett litet område. Det fanns några olika vägval, men jag bestämde mig för att Jonas Giding förmodligen skulle göra ett bättre jobb än jag själv när det gällde att klara av sträckan på bästa sätt. Och även om vi hade olika gafflingar så skulle det inte vara några problem att läsa in sig på hygget strax före kontrollen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att släppa kartan ett tag för att i stället ta rygg på Giding och inte släppa honom utom synhåll. Det är inte många gånger under min orienteringskarriär som jag har släppt kartkontakten helt, men det här var ett av tillfällena. Och det fungerade utmärkt. Bra flyt på hela sträckan och spik på kontrollen. Efter långsträckan var det inte många kontroller kvar, men eftersom klungan splittrats ytterligare genom några olika vägval så visste jag inte riktigt hur vi låg till. På väg mot sista kontrollen var det därför skönt att höra speakern meddela att täten just blivit förvarnad.

Först av alla växlade Tommy Lindberg, OK Roslagen, och själv var jag inne som tionde löpare, mindre än en minut efter. Klart godkänt och ett av de bästa loppen jag gjort. Visst bommades det en del, men jag var med klungan in, och det var det som var huvudsaken. Laget kom till slut på 27:e plats, vilket var alldeles utmärkt för ett lag som helt saknade löpare bland de 200 bästa på rankinglistan över Sveriges orienterare.

.................
Det finns ytterligare skrönor och legender från de sexton årgångarna hittills. Men dom sparar vi till en annan gång. Kanske uppstår nya till helgen då jag springer i OK Linné lag 2. Jag springer för övrigt sträckan efter Marcus Phersson även i år, precis som 1998. Men den här gången är det Marcus som har fått långa natten.

Packning pågår

Jag har börjat packa så smått. På tordag eftermiddag tar jag flyget till Arlanda, för en och en halv vecka i Sverige. Det ska bli trevligt!

North Carolina dag 2

Nähä, någon revansch blev det inte idag. Det gick ungefär lika illa som igår, förutom att jag spridde ut bommarna på flera kontroller och att jag kände mig seg och sliten idag. Mycket grönt på kartan och en hel del klättring även denna dag. Och kartan var väl inte riktigt tipptopp, ärligt talat. Jag tror att jag pratade med nästan alla av deltagarna i min klass efter målgång (det var bara sju stycken) och alla hade gjort tämligen miserabla lopp.

Halvvägs in på banan blev jag upphunnen av en herre i IK Hakarpspojkarna-dräkt. Det var Mikell Platt, som trots att han egentligen är H45:a fortfarande springer i H21-klassen (och i landslaget också tror jag) som kom springande. Vi delade på oss efter ett par kontroller och han måste ha bommat för jag var 5:56 minuter före honom i mål, vilket var 4 sekunder för lite för att besegra honom. Men jag pratade lite svenska med honom efter och han har tydligen varit över till Sverige i ett par omgångar och springer då alltså för IKHP, därav dräkten.

På vägen hem över Appalacherna bojkottade jag Interstate 26 (som också är vacker!) och tog den mer turistiska vägen genom Pisgah National Forest och Smoky Mountains National Park. Mycket vackra vyer och slående skillnader i hur långt våren har framskridit. Som högst var jag uppe på 1800 meter och där var det inte mycket som hade blivit grönt än, men efter att ha rullat i nedförsbacke i en mil utan att röra gaspedalen var det försommar.

North Carolina

I morse tog jag mig över Appalacherna till North Carolina för att springa orientering. Blue Ridge Challenge kallade dom tävlingen för. Banan var 9,2 km. Kort för en långdistans. Men det tog sin tid ändå. Det var en hel del stigning och dessutom en hel del tät skog. Exempelvis ganska rikligt med rododendronsnår, som inte var det lättaste att ta sig igenom och som verkligen saktade ned farten. Dessutom blev det en rejäl bom på en sluttning, där jag tappade sju minuter på dagens segrare Eddie Bergeron, landslagslöpare för USA. Nu hade jag inte kunnat rå på honom ändå, eftersom han slog mig med en kvart, men det gjorde ju inte skillnaden mindre.

I morgon blir det revansch, var det tänkt.

Dyrtider

Oljepriset är på väg upp. Och med oljan följer bensinen. Idag blev jag tilltalad av en herre vid pumpen bredvid när jag var och tankade. Han beklagade sig djupt över situationen, medan vi båda fyllde våra tankar för 2.81 dollar per gallon. Eller 5:60 kr per liter om man så vill.

I dåligt sällskap

Amnesty har kommit med sin årliga rapport om dödsstraffet i världen, vilket man kan läsa om i dagens tidningar. USA placerar sig på en vanhedrande fjärde plats med 60 avrättade, efter Kina, Iran och Saudiarabien. Bara sällskapet av länder som avrättade folk förra året borde få amerikanerna att fundera. Förutom de redan nämnda genomfördes avrättningar i Bangladesh, Indonesien, Irak, Japan, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libyen, Mongoliet, Nordkorea, Pakistan, Palestina, Singapore, Somalia, Taiwan, Uzbekistan, Vietnam och Vitryssland.

Just nu pågår en uppmärksammad rättegång mot Zacarias Mossaoui, som är anklagad för inblandning i 11:e septemberdåden. Man har redan kommit fram till att han är skyldig, men just nu försöker man reda ut om han är tillräckligt mentalt frisk att avrättas. Det märkliga är att, efter vad jag förstår, så är det ofta människor som säger sig vara "för livet" (pro-life)i abortfrågan som stödjer dödsstraffet.

En ljuvlig årstid

Det är en behaglig årstid just nu här i Tennessee. Ute är det den sortens skira grönska som vi har i maj i Sverige och samtidigt är det högsommartemperaturer med riktigt ljumma kvällar. Växtligheten har kommit i stor fart den senaste veckan, men det har inte varit riktigt den explosion som vi oftast har hemma, där i stort sett allt sätter igång och grönskar under en vecka, men det har gått helt klart gått fort den senaste tiden.

Något förvånande så har gräshopporna redan dragit igång med sitt gnisslande. Det förknippar jag mera med sensommaren. Och ett annat ljud som man hör relativt mycket av här är grodor, som måste vara betydligt vanligare här än hemma.

Snart kommer den stora värmeböljan. Varmt och fuktigt. Så man får passa på att njuta så länge det varar.

Farliga djur

I helgen blev en sexårig flicka dödad av en björn i en Cherokee National Forest i Tennessee. Det hör verkligen till ovanligheterna här, liksom hemma i Sverige. Enligt en källa som uttalade sig till CNN så var det den andra dokumenterade björnattacken i modern tid i Tennessee.

Själv såg jag en orm här för första gången idag. Det lär finnas 32 olika arter av ormar i Tennessee, men det är bara fyra som är giftiga. Och av dom är det bara två som finns i mina trakter. Dels är det skallerorm , som emellertid lär vara väldigt sällsynt runt Oak Ridge, men som är vanligare uppe i Cumberlandbergen, inte allt för många mil härifrån. Dels är det kopparhuvudet, (Copperhead) som däremot finns här runt Oak Ridge. Den orm som jag såg idag var dock någon av de andra 28 arterna. Den var nämligen svart och kopparhuvudet är, som man kan ana, kopparfärgad, medan skallerormen kan ha lite olika färg, men är oftast ljusare och mönstrad. Ingen av ormarna är sådär förfärligt giftig, efter vad jag förstår, men det lär vara ganska plågsamt om man drabbas. I hela USA är det drygt 10 personer som dör av ormbett av varje år. Getingstick är betydligt vanligare dödsorsak, precis som i Sverige.

Ett djur som man ska se upp med här, är däremot fästingar. Dom finns här också nämligen, dom små rackarna. Och precis som hemma kan dom sprida Borrelia, eller Lyme desease som det heter här. Fästingburen hjärnhinneninflammation (TBE) verkar dock inte vara något som är bekant här.

Så på det hela taget är det inte fler farliga djur här, än hemma i Sverige.

Lysmask?

Har jag tagit med pannlampan så ska jag väl passa på att använda den också. Och ikväll var det 25 grader när mörkret föll, så det var en bra kväll för det.

Det var en trevlig tur i mörkret på min egenritade karta (inte Big Ridge - den är lite väl extrem för nattorientering på egen hand - utan Haw Ridge, närområde i Oak Ridge.) Och jag blev dessutom en upplevelse rikare. Jag tyckte att det var något som blinkade då och då när jag sprang och började nästan fundera om det var något fel på synen eller att jag inbillade mig. Men när jag släckte pannlampan, så såg jag att det glimrade överallt i skogen. Inte någon inbillning, om jag inte höll på att bli fullständigt tokig. Någon slags lysmask eller något var i farten. Klart häftigt. En enstaka lysande insekt har jag sett i natten hemma i Sveirge, men inte som i kväll.

Storåsen

Jag har varit ute på kartritaräventyr idag. Jag försöker nämligen att knåpa ihop en karta över Big Ridge State Park, fyra mil österut från Oak Ridge. Området gör verkligen skäl för namnet. Det är en riktigt häftig terräng, med en tämligen extrem kupering. På de flesta ställen är det fin och öppen skog, men på en del ställen är det lite väl bushigt.

Fyra timmar i värmen idag var rätt krävande, även om jag inte sprang speciellt mycket under tiden. Jag slurpade i mig två liter vatten under tiden och var ändå skapligt törstig när jag kom tillbaka.

Blomster

Ett litet kollage av vårblommor, som jag var ute och fotade idag. Det är något som är misstänkt likt midsommarblomster, som blommar här redan (nere till vänster).

Väderprognosen varslar om 30-31 grader under de närmsta dagarna nu under helgen. Puh!

Klicka på bilden för att förstora.

"Hej, hur är läget?"

Amerikaner är så där ytligt trevliga, hör man ibland. Och i viss mån kan jag bekräfta detta. Det är nämligen ett väldigt frågande om hur det står till. "How are you doing today?" frågas det allt som oftast när man kommer fram för att betala i snabbköpet till exempel. Och det är ju alltid man har lust att redovisa sitt själsliga och kroppsliga tillstånd för en okänd människa som man möter under en minut eller två.

Ännu mer förvånande är det att man får frågan även när man är ute och springer och möter en vilt främmande människa ute i skogen. Där kommer man i full fart med andan i halsen under ett intervallpass. "Hey, how´s it going?" verkar vara en högst relevant hälsningsfras i det läget. Jag vet faktiskt inte riktigt vad dom förväntar sig när man kommer susande. "Jo då, tackar som frågar. Knallar och går, huvet upp och fötterna ner"? I motsvarande läge brukar jag nöja mig med ett gammalt hederligt helsvenskt "Hej!". Just "Hej!" (eller möjligen "Hey!") verkar för övrigt vara betydligt vanligare än Hello! som hälsningsfras.

Åska och tornados

De senaste två veckorna har vi haft ett par riktiga busväder här i Tennessee. Några tiotal döda i åskoväder och tornados. Här i Oak Ridge har vi inte haft några tornados. Men jäklar vad det har åskat och vräkt ned!

Tornados ska man inte leka med. Men det verkar som att dom håller sig framför allt i västra och mellersta delen av Tennessee. Här i östra delarna av delstaten är det kuperat och vi har Cumberlandbergskedjan i väster som stoppar upp de värsta ovädren.

Jag börjar så smått förstå hur dom kommer upp i regnmängderna här. Det regnar i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket som i Sverige. Men räknar man tiden som det regnar, så tror jag att Sverige vinner. Men regnar det så regnar det rejält här borta!

Googlad

Absurt! Jag googlade just fram min egen blogg utan att det var meningen.

Jag var nämligen ute och sökte efter "uran" och "Rättvik" eftersom det varit en nationell konferens i Rättvik i veckan om uran, radon och radium i dricksvatten och jag tänkte se om jag kunde hitta något om den på nätet. Det var nämligen min gamla arbetsgivare Länsstyrelsen i Dalarna, som arrangerade konferensen och man kan nästan säga att det var en fortsättning på det jobb jag gjorde där. Jag slog nämligen svenskt rekord i uranhalt i dricksvatten medan jag var där med 440 mikrogram per liter, just i Rättviks kommun. Gränsvärdet som infördes förra året är på 15 mikrogram per liter (vilket även överskrids i Uppsalas kommunala vatten!) så det var rätt högt.

Men nu när jag sökte kom min egen blogg upp som träff nummer tolv och hade inte ett dugg med uran i Dalarna att göra, utan handlade istället om Hjort-Anders Olsson och Oak Ridges histora. Märkligt, märkligt...

(Skulle någon händelsevis vara intresserad av att läsa min länsstyrelserapport om metaller i dricksvatten i Dalarnas län så finns den här (Varning för stor pdf-fil).

Stalltips

I år kommer man att kunna spela bort pengar på tiomila hos Svenska Spel. Och ska man tro Svenska Spel så finns det 18 klubbar med större chans att vinna än OK Linné, som kan spelas till 60 gånger pengarna.

Ifjol kom vi 38:a så man kanske kan tycka att oddsen är för dåliga, men ifjol sprang vi på grund av sjukdomar och skador, utan en enda Troengbroder i laget. I år har vi förhoppningsvis tre stycken Troeng i laget, däribland världstvåan Mats Troeng. Ny i laget är dessutom förstaårssenioren och förre juniorlandslagslöparen Mikael Nordström, så det är ett rejält mycket bättre lag som kommer att stå på startlinjen i år, jämfört med fjolåret (då även jag sprang en sträcka).

Jag skulle nog säga att våra chanser är minst lika goda som Malung och Pan-Kristianstad som ger 25 respektive 40 gånger pengarna och kanske till och med lika bra som Hakarpspojkarna och Lidingö som står i 19 respektive 22 gånger pengarna.

Så Linné har ett bra odds. Men chanserna att vi vinner är väl ändå rätt små. Halden får väl sägas vara favoriter, vilket även Svenska Spel tycker. Men kanske är det Kalevan Rastis eller Leksands tur i år?

Här är oddsen:
Halden SK 1 2.50
Kalevan Rasti 1 3.00
Leksands OK 1 8.00
Södertälje-Nykvarn 1 12.00
IFK Göteborg 1 14.00
Vaajakosken Terä 1 15.00
Turun Metsänkävijät 1 18.00
Vehkalahden Veikot 1 18.00
IK Hakarpspojkarna 1 19.00
Kristiansand OK 1 22.00
IFK Lidingö 1 22.00
Bækkelaget SK 1 25.00
Malungs OK Skogsm. 1 25.00
Delta 1 30.00
Rajamäen Rykmentti 1 30.00
Tampereen Pyrintö 1 30.00
MS Parma 1 35.00
Pan Kristianstad 1 40.00
Turun Suunnistajat 1 60.00
OK Linné 1 60.00
OK Denseln 1 70.00
OK Orion 1 70.00
Övriga 20.00

Den långa grisen

Idag var det långdistans. Jag hade ett litet försprång, eftersom de flesta andra hade sprungit tre tävlingslopp på två dagar, medan jag bara hade sprungit en sprint. Kroppen kändes riktigt pigg, till skillnad från de flesta andras kan man förmoda. Däremot hade jag inte riktigt huvudet med mig hela vägen. Första halvan, som var rätt kuperad och där det gällde att knata ner, upp och runt raviner, gick bra. Sedan blev det flackt och det handlade i stort sett om fyra nyanser av grönt. Jag höll inte riktigt på disciplinen och kom ur kurs flera gånger, bland annat till 11:e kontrollen där jag sprang över ett staket utan att märka det och till 18:e och 19:e där jag borde ha hållit bättre koll på kompassen.

Orienteringstävlingar är helt klart bra tillställningar om man vill prata modersmålet. Före start blev jag tilltalad på svenska av Mike Waddington, en av de bästa orienterarna på kontinenten. Det visade sig att han hade doktorerat vid SLU i Umeå och forskar liksom jag på kolets kretslopp i marken. Han har specialiserat sig på växthusgasavgång från myrmarker. Det visade sig dessutom att Dr Waddington hade bra fart på benen idag och var den som tog hem segern. Han var fyra minuter snabbare än undertecknad, som nådde en ny tredjeplats.

På det hela taget var det en bra helg och konkurrensen var bra mycket hårdare än förra gången när jag vann båda dagarna. Lite för många bommar blev det. De flesta berodde på att jag inte hade tillräckligt bra koll på riktningen, så det är något jag får skärpa till mig med, till nästa gång.

Sprintgrisen

“The flying pig” var av någon anledning namnet på en orienteringstävling som avgjordes i Ohio i helgen. Jag var där. Åtminstone på delar av evenemanget. Här passar man nämligen på när man har chansen och totalt sprangs det fyra tävlingar på tre dagar. På fredag eftermiddag var det en medeldistanstävling som jag gärna hade sprungit, men semesterdagarna räcker inte riktigt till för allt man vill göra.

På lördag morgon var det sprintdistans och tävlingen hade även status av USA-mästerskap på distansen. Utlänningar fick springa, men kunde inte bli mästare. Jag gjorde ett rätt skapligt lopp, tycker jag. Några svängar blev det. Jag jagade upp på fel kulle på väg till tvåan och kom så smått ur kurs på väg till några kontroller (trean, femman, sexan och sjuan) men större bommar klarade jag mig från den här gången. Kroppen kändes bra och jag gillar sån här intensiv orientering, så det var riktigt roligt. En tredjeplats blev det som resultat av det hela. Vann gjorde en Patrick Goeres, som vad jag förstår är en förstaårssenior från Kanada. Han var en och en halv minut före mig i mål och hade några riktigt grymma sträcktider, så han kan uppenbarligen springa. Kanske kan han bli Amerikas förste internationella orienteringsstjärna på herrsidan, vad det lider?

Jag träffade för övrigt på en svensk orienterare också. Jag tyckte att det var något väldigt bekant över honom redan när jag såg honom första gången och ett ”OK Njudung” for oförklarligt genom mitt huvud. Det gör det vanligtvis inte, så där till vardags. Och mycket riktigt. Efter tävlingen kom han fram och presenterade sig på omisskännlig småländska. Och det visade sig vara Hans Fransson, tidigare OK Njudung och Sävedalen. Numer bosatt i Kanada.

De flesta fortsatte på eftermiddagen med att springa USA-mästerskapen i stafett. Jag hade nog kunnat hitta mig ett lag om jag bara hade förstått att det var så pass löst sammansatta konstellationer som sprang tävlingen. Men så blev det inte.