När man ser på TV och lyssnar på radio här i USA så upptäcker man snart en underhållande kulturskillnad mellan svenska och amerikanska media. Det inträffar i samband med bandade intervjuer på främmande språk.
I Sverige vet man ju att i TV kommer det en textremsa, så fort det är någon som pratar utrikiska. Och i radio kanske ni har tänkt på att man oftast gör så här: Först låter man den intervjuade prata på sitt språk och sedan översätter reportern vad som just har sagts. Reportern fortsätter sedan gärna med att berätta om första meningen eller så av vad den intervjuade kommer att säga härnäst på bandet. Så kommer den intervjuade tillbaka igen och pratar vidare på sitt eget språk. Inte speciellt effektivt kan man kanske tycka. Det tar ju dubbelt så lång tid, eftersom allt ska upprepas på två språk.
I USA däremot, här avkyr man textremsor. Det används bara för enstaka obegripliga utländska filmer, främst avsedda för kultursnobbar. Och i radio låter man inte etertiden förspillas på något obegripligt tungomålstalande av någon kuf som inte har förstått att lära sig engelska. Nej här låter man den intervjuade prata i fred i en halv mening eller så. Sedan kommer det istället en översättning, levererad av speakerröst med låtsad utländsk brytning. Intervjuar man till exempel lokalbefolkningen nu under vinter-OS, så levererar man översättningen med en riktig Gudfadern-brytning, som i alla fall jag har svårt att inte dra på smilbanden åt.
Jag väntar fortfarande med spänning på att få höra den första intervjun översättas från svenska!
25 februari 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar