Retur

Då var mina gäster tillbaka i Sverige igen. Alltid trevligt med besök, men nu är det alltså bara jag som är här ensam igen, i en dryg månad till. Sedan bär det av hem till Sverige för mig också. Det lär väl bli lite att pyssla med mot slutet med att packa grejer, ta farväl och organisera återfärden.

Och just nu är det också fullt upp. Jag håller på att träna på en liten dansrutin tilsammans med ett gäng från Knoville. Vi ska framföra vårt nummer nästa helg på en tillställning i Nashville, så finslipning pågår för fullt. Att det ska ta sån tid att träna in ett nummer på tre minuter!

Hemifrån Uppsala kommer det ljuvliga nyheter. OK Linnes herrlag tog guld i stafett-SM! Äntligen! Det är en riktigt rackarns bra klubb jag återvänder till i höst, med många stjärnor på både dam- och herrsidan. Inget snack om att dom inte var värdiga vinnare. Ska bli roligt att komma tillbaka igen!

På swamputflykt

Jag är i New Orleans tillsammans med föräldrarna. Och idag var vi ute på swamp & bajou-tur med båt ute i Mississippideltat. Det var en intressant utflykt och vi såg flera alligatorer som kapten matade med Marshmallows! Dessutom en hel del fåglar av hägermodell i flera kulörer några sköldpaddor och ett par anläggningar i mindre skala för att pumpa upp naturgas.

See you later!

Besökare

Jag har fått långväga besök. Föräldrarna har tagit sig över Atlanten och är här på visit. Dessutom har de lurat med sig ett par vänner över hit. Hela sällskapet anlände i fredags och vi började, prcis som när jag hade besök av mamma och pappa förra året med ett besök i den lokala kulturen. I år på Mountaineer Folk Festival i Fall Creek Falls State Park. Bluegrassmusik och marknad med lokala musiker och dito hantverkare. Riktigt trevligt, men aningen för varmt för den svenska smaken. Inklusive min.

Nu verkar det i alla fall som att den värsta värmen är över för den här gången, så förhoppningsvis kommer dom att få en trevlig semester här i Tennessee. Själv ska jag jobba. Men det är ju trevligt med besök i alla fall!

New Hampshire tur och retur

Hemma igen efter semester och helgdag. Meningen är väl att man ska vara utvilad efter semestern, antar jag. Mentalt utvilad är jag nog, men däremot blev det en hel del sena nätter med mycket dansande in på småtimmarna och för lite sömn där uppe i New Hampshire. Men annars var det bara bra!

Vi var inkvarterade på ett för säsongen övergivet sommarläger för flickor, mitt ute i ingenstans i närheten av Hebron. Jag tror det var 380 deltagare, allt som allt med kurser i sex nivåer. Runt 4-5 timmar danslektioner per dag och minst lika mycket dansande på kvällen. Bästa bandet var Cangelosi cards, med en rätt udda sättning: bas, gitarr, dobro, munspel, piano och en fruktansvärt bra sångerska.

Lindy hop-evenemang verkar vara ett rätt bra ställe att träffa svenskar och svensktalande. Inte riktigt som orienteringstävlingar förstås, där det dräller av svenskar och svensktalande, men i alla fall. Den här gången träffade jag, förutom en av lärarna (Frida) en svensk, Pär, som bor i USA och dessutom en äkta amerikan, som efter några besök över på andra sidan Atlanten pratade rätt skaplig svenska.

En bra semester var det i alla fall! Men lite för kort.

Istället för Herräng

Då var det dags för lite semester igen! Tre av mina tio årliga semesterdagar skall spenderas. Det ska bli skönt att fly undan värmen några dagar, för nu har det varit sådär 34-38 grader varje dag i ett par veckor.

Så jag drar till Hebron ett litet slag. Inte till Hebron på Västbanken, utan till Hebron i New Hampshire, tack och lov! Och som det brukar vara när jag är ute och reser så handlar det antingen om orientering eller dans. Eller helst båda. Den här gången blir det ingen orientering, utan enbart dans. Swing Out New Hampshire heter evenemanget och är ett av de större Lindy hop-lägren i landet. (Alla lindy hop-lägers moder äger som bekant rum i Herräng i Roslagen varje år). Det pågår fram till och med Labor day på måndag. Så räkna inte med att höra av mig förrän på tisdag.

Ska bli skönt med lite semester och svalka!

Coloradokartor

På allmän begäran (nåja... men på begäran i alla fall...) och för att uppfylla tidiagre löften på bloggen kommer här kartorna från Colorado.

Bättre sent än aldrig!

Medeldistans:
Natt:

Orienterings-VM

VM i orientering pågår i Ukraina. Kvaltävlingarna har avgjorts, så på onsdag börjar tävlingarna på riktigt. För amerikanerna herrlaget är det däremot över, förutom stafetten. De amerikanska laget håller ju ungefär samma nivå som jag själv (jag är fyra på USOFs rankinglista just nu!), så det är intressant att följa hur det går för mina konkurrenter. Och lite nedslående. Ingen var nämligen ens i närheten av att kvala in till finalen i år.

Kvalloppen avgörs i tre heat där de femton bästa går vidare. Bästa amerikanska insats (på herrsidan) var precis som förra året Boris Granovskiys sprintlopp. Men då var han ändå på 23:e plats och en dryg minut från att kvala in till finalen, vilket är en mindre evighet i sprint. Tittar man på sträcktiderna så är det bara att konstatera att samtliga löpare är på tok för långsamma för att egentligen ha en rimlig chans att kvala in till finalen. Flera löpare hade inte ens en enda tid som var bland de femton bästa på en enda individuell kontroll.

Sprintloppen verkar rätt okej. Bara för långsamma. Den enda i övrigt som kan få godkänt är Eric Bone på långdistansen. Möjligen hade han kunnat gå till final med ett helt perfekt lopp, men precis som alla andra bommar han för mycket. Övriga resultat, ca halvtimmen efter på långdistans och 11-18 minuter efter på medeldistans är inte direkt propaganda för amerikansk orientering.

USAs damer fick faktiskt en deltagare till finalen! Sandra Zurcher i sprint. Så det var roligt i alla fall!

Resultat
Lång
1. Marc Lauenstein 57:40
32. Eddie Bergeron 1:29:45

1. Matthias Merz 54:36
31. Clem McGrath 1:21:17

1. Philippe Adamski 57:28
26. Eric Bone 1:11:19

Medel
1. Valenitin Novikov 28:54
30. John Fredrickson 40:29

1. Thierry Gueorgiou 26:02
28. Clem McGrath 39:18

1. Daniel Hubman 26:44
32. Boris Granovskiy 44:27

Sprint
1. Peter Öberg 12:53
23. Boris Granovskiy 15:05

1. Yurii Omelchensko 13:02
25. Eddie Bergeron 15:06

1. Thierry Gueorgiou 12:15
32. John Fredrickson 15:40

Coloradobilder

Efter lite datortrassel har jag äntligen fått lite ordning på torpet och lagt upp några bilder från Colorado förra veckan.

Tresiffrigt

102 grader idag i Oak Ridge vid den officiella mätstationen. Fahrenheit visserligen, men det känns som att kokpunkten är nådd.

Jag tror inte att vi nådde upp över hundra någon gång ifjol, men det gjorde inget. Hundra grader är varmt!

Lindy on the rocks

Onsdag kväll och fredag ägnade jag alltså åt orientering. Fredag kväll och lördagen ägnade jag åt dans. Lindy hop den här gången (och inte Balboa som härom sistens, trots att jag alltså var i Rocky Mountains...), så ordningen är återställd. "Lindy on the rocks" hette evenemanget. I vanlig ordning socialt var det dansande på kvällarna och nätterna och lektioner på dagtid.

Jag hade anmält mig till avancerad nivå (det fanns en masternivå också för de riktiga storfräsarna), så jag fick börja med någon slags audition där alla fick dansa och bli granskade av lärarna så att alla höll en rimlig nivå. Jag tror att de flesta, om inte alla, klarade sig. Enbart att ha en sådan granskning gjorde nog att det blev en viss självgallring bland de som anmälde sig. En lektion blev det också på fredagen innan kvällen fortsatte med socialt dansande, varvat med diverse tävlingar. Jag ställde upp i "Jack & Jill" där man paras ihop med slumpvis utvalda partners. Och helt enligt planerna blev jag utslagen i kvalomgången.

Lite oväntat träffade jag på en annan Uppsaliensare som jag aldrig träffat förr. Dessutom en tjej som håller på att doktorera på Institutionen för Geovetenskaper på Uppsala Universitet, där jag läste min grundutbildning. Det finns visst Uppsaladansare både här och där. Senast träffade jag på en annan i North Carolina!

Lördagskvällen var en höjdare, med ett band som spelade under den tidiga kvällen, d.v.s. fram till midnatt. Efter det flyttade tillställningen till en annan lokal och dansandet fortsatte till 4 på morgonen. Jag har nog sällan sett så många dansare av så hög klass samtidigt. Att bara sitta och titta på när helgens lärare och de andra svängde loss på dansgolvet var stor underhållning. Riktigt imponerande är det när det utbryter ett jam, då ett par i taget dansar och resten står och hejar på tills nästa par tar över och försöker att göra något ändå häftigare än paret innan. Etiketten och den allmänna säkerheten säger att man inte gör några akrobatiska luftsprång när man dansar mitt bland folk på dansgolvet, men när det uppstår ett jam passar dom på och plockar fram de mest halsbrytande turerna. Jag har varit med själv i Knoxville, men här var det inte riktigt på min nivå, om man säger så.

Evenemanget fortsatte på söndagen, men själv tog jag mig direkt från lördagens sena dans (eller strängt taget söndagens tidiga) till flygplatsen och begav mig till Tennessee. Jag sov gott på planet, men var ändå lagom trött när jag kom hem.

Orientering i Colorado

Då var jag tillbaka från Colorado. Det var en riktig höjdartripp, med både orientering, turistande i Rocky Mountains och dans. Intensivt, men roligt. Tänkte inleda med en liten rapport från orienteringen, vilket var vad jag började med direkt i mökrket på onsdagskvällen när jag hade anlänt. Det är väl kanske inte direkt vad som rekommenderas. Tävlingen gick på runt 2000 meters höjd och jag vet inte om det var den långa flygning, höjden eller ren inbillning, men jag kände mig rätt seg i alla fall och hade en liten huvudvärk första dygnet, vilket jag rätt sällan lider av annars. Helt acklimatiserad var jag nog inte och höjden kändes definitvt! I alla fall i uppförsbackarna. På platt mark och utför gick det skapligt men uppför var det tvärstopp. Men det var nog likadant för de flesta andra också.

Själva loppet gick väl sådär halvdant, som man väl kan förvänta sig när man ger sig ut på nattorientering utan att ha tränat teknik på bra länge. Och i synnerhet inte i mörker. Några små misstag och någon lite större sväng, men inte någon stor katastrof, så jag får vara rätt nöjd. Jag lyckades slå amerikanerna, men fick rejält med pisk av Marius Bjugan från Halden. Inget att gräma sig över, eftersom han tillhör norska eliten. 69 minuter för Marius och 82 för mig.

Fredagsloppet på medeldistans gick faktiskt riktigt bra. Jag kände fortfarande av höjden, men det gjorde nog alla, eftersom vi var uppe på nästan 3000 meters höjd. En mindre krok på tionde kontrollen, som var den enda kontrollen utom sista som inte var placerad i en sänka. En norsk seger igen. 32 minuter för Marius och nästan 38 för mig. Det känns faktiskt ändå rätt bra att det inte var större avstånd mot en så pass bra löpare.

Resultatlista natt

Resultatlista medeldistans

Ytterligare rapporter från Colorado och kartor kommer senare.

Mot Klippiga bergen!

Onsdag morgon i ottan bär det iväg till Colorado! Två orienteringstävlingar, lite turism i Klippiga bergen och en danstillställning i Denver ska hinnas med innan jag kommer hem igen på söndag, lagom utmattad.

Momsfri helg

I helgen var det momsfritt i Tennessee på utvalda varor! Det är det två gånger om året i samband med skolstart. Kläder, skor, viss kontorsmateriel och datorer var befriade från den 10-procentiga momsen. Amerikanerna blir som tokiga och det var knökat på parkeringsplatserna utanför klädvaruhusen idag.

Själv köpte jag mig ett par T-shirts.

A boy named Sue

Jag lyssnade på Paolo Robertos sommarprogram imorse och en av låtarna som han spelade var Johnny Cashs ”A boy named Sue”. Faktum är att jag känner en karl som kallas för Sue! Och dessutom en tjej vid namn Michael, eller ”Mike the girl” som hon kallas för att särskilja henne från andra Mike. Båda namnen lär vara rätt ovanliga för respektive kön. Men förutom detta känner jag en Morgan av kvinnligt kön, en Robin – också kvinna, två Kelly – en man och en kvinna, två Erin – en man och en kvinna, två Dale – en man och en kvinna och två Pat - en man och en kvinna. Dom är rätt så ”quer” här i Tennessee alltså och det är inte alltid man kan utläsa könet på folk utifrån deras namn.

Safari?

Rena safarituren på dagens löprunda. Först en skunk fem meter från stigen (var snäll nu - jag är inte farlig...!), en stund senare en tvättbjörn i ett träd på nära håll och strax därefter en uggla som svepte fram en meter över huvudet på mig.

Balboahelg

Den här helgen var det danskurs igen. Inte Lindy hop den här gången heller faktiskt, utan Balboa. Det är swingdans det också och inte lika obskyr som Peabody, som jag var iväg och dansade för några veckor sedan i Asheville (utan N). Swingkatten i Uppsala håller kurser i Balboa till exempel.

I helgen var det Nashville (med N den här gången) med ett par av landets bästa Balboadansare och dito lärare, så jag tyckte att det var dags att äntligen lära sig dansen på allvar. Ett av mina problem är att komma till och dansa, eftersom Balboa främst utförs till snabba låtar och jag gillar att dansa snabbt i Lindy hop, så det blir liksom aldrig tillfälle. Dessutom dansar jag mycket bättre Lindy än Balboa så det är mer tacksamt att dansa Lindy. Men Balboa verkar rätt kul det också om man bara lär sig lite mer avancerade turer. Det är samma grupp av människor som dansar Balboa som håller på med Lindy hop och det är samma musik, så det är rätt bra att kunna.

Eftersom det är många som reser runt till diverse olika evenemang runt om i regionen och det är samma människor som dansar Lindy, var det många gamla bekanta som dök upp i Nashville i helgen, vilket var trevligt. Och lärarna var det i alla fall inget fel på. Den manlige läraren David Rehm är en liten tunn kille som alltid bär kragen på skjortan uppfälld, vilket gör att han ser ut lite grann som Drakula, men dansa kan han verkligen, vilket även gäller för hans partner för helgen, Kate Hedin, båda från Baltimore i Maryland. Deras förmågor kan beskådas i videon nedan. (Beskåda och försök räkna ut grundsteget!)

Nästan som en svensk sommar

Hade nästan glömt bort hur det känns att inte gå omkring i en fuktig bastu så fort man sticker näsan utanför dörren. Men i helgen var det nästan svenskt väder. Kvicksilvret höll sig på rätt sida om 30 gradersstrecket och framför allt var det inte så förtvivlat fuktigt och kvavt ute. Det var nästan lite kyligt att äta frukost ute på baksidan på morgonkvisten! Kändes skönt. Och det kändes faktiskt inte ens som om man skulle kvävas under löppassen heller. Nästan som hemma.

Peabody och Charleston

Tillbaka efter en danshelg i Asheville i North Carolina, på andra sidan Smoky Mountains. Jag har provat på danserna Peabody och Charleston, två danser från 20-talet. Charleston var en föregångare till Lindy hop och dansas på stället, så den var jag lite bekant med sedan tidigare, medan Peabody är mer av en ”ballroom”-dans. ”Den snabbaste dansen på två ben” som instruktörerna kallade den, vad dom nu menade med det. Men man rör sig i alla fall snabbt genom lokalen och grundsteget består av löpning framåt för herren och löpning bakåt för damen.

Dansen lär vara uppkallad efter en mytisk mr Peabody, som hade en så stor kroppshydda att han var tvungen att ändra på sättet att dansa, med damen vid sidan av sig istället för framför, för att få plats med magen. Det lär vara okänt vem denne herre egentligen var, men han måste ha varit ganska så vältränad i alla fall, för dansen kräver viss kondition.

På Savoy ballroom i New York och andra ställen lär det ha arrangerats tävlingar i Peabody, där det gällde att ta sig fram så fort som möjligt över dansgolvet och jag ställde upp i helgens Peabody-race, men jag och min partner blev utslagna redan i kvalheatet. Jag tror nog att jag är bättre på längre distanser även i Peabody.

I vanlig ordning var det kurs på dagarna och socialt dansande på kvällarna. En liten överraskning var att en av Lindy hop-dansarna från Uppsala dök upp på dansen på lördagskvällen. Hon är visserligen från USA från början, så skulle det vara någon från Uppsala som dök upp så vore det väl hon, men ändå. Första gången jag träffade henne var på samma kurs som jag på danslägret i Herräng 2001. Med på samma kurs, var även han som var orsaken till att hon flyttade till Sverige senare. Men den här helgen var hon tillbaka i hemlandet för att hälsa på och hade tydligen bott i Asheville en period.

Peabody och Charleston var lika roligt som det ser ut och jag hoppas att det blir någon möjlighet att lära sig mera.

Ett exempel på både Peabody och 1920-tals Charleston finns i den här filmen, där våra lärare för helgen, Chad och Midori dansar båda danserna.

DJ igen

Jag var discjockey igen i veckan på onsdagsdansen i Knoxville. Det är rätt kul faktiskt. Dessutom blir det så mycket bra musik att dansa till om man får bestämma själv...

I helgen åker jag till Asheville, North Carolina på danskurs. Charleston och Peabody den här gången, två danser från 20-talet, som verkar skojiga. Rapport kommer efter helgen.

Här är veckans set från Knoxville, lite svenskt, lite danskt och en smula norskt...:

On the Sunny Side of the Street – Duke Heitger and his Swing Band
Threehanded woman – Jazz Five
Vem vet – Lisa Ekdahl
Bei mir bist du shoen – The Pfister Sisters
I wanna be like you – Jazz Five
Mambo no 5 – Lou Bega
Minor Swing – Boilermaker Jazz Band
Panic – The Puppini Sisters
Volga Boatman – BBC Band
Regntunga skyar – Arne Domnérus Orkester
Tempation – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Wrapping it up – Svend Asmussen Quartet
High Self Booze – Eilen Jewell
Oh Yeah – Big Bad Voodoo Daddy
Love me or leave me – Nina Simone
Red, Red Robin – Rosie Flores
I mean it’s just too bad – Lightnin’ Wells & Taj Mahal
Walk Away – Tom Waits
All shook up – Bob Scobey’s Frisco Band
Bop, goes my heart – Lawrence Welk and his Champagne Music
The music goes ‘round and around – Louis Prima
Topsy – Allan Vaché Sextette
Blue Skies – Pasadena Roof Orchestra
Cigarett – Bo Kaspers Orkester
Wade in the water – Tommy Dorsey Orchestra
San Fransisco Bay Blues – – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
Don’t go away nobody – Boilermaker Jazz Band
Vise Frå Utanmyra – Hilde Louise Asbjørnsen

Olika nivåer

Jag kikade just på den senaste rankinglistan från USAs orienteringsförbund. Och jag ligger fyra just nu! Dom är faktiskt nästan häpnadsväckande dåliga här borta. I Sverige har jag lagat rätt stadigt runt placering 300 eller så de senaste tio åren och med tanke på att USA har drygt 30 gånger större befolkning än Sverige, så borde jag ligga på en placering runt 10 000 om det vore samma konkurrens i USA som i Sverige.

I början av augusti är nästa tävling för mig. Colorados femdagars i Klippiga bergen. Då blir det orientering på hög nivå i alla fall. En bra bit över 2000 meter, nämligen.