Orientering i New Jersey

Jag akte till New Jersey i helgen. Jag gillade resan, men det gjorde inte min dator, sa det har blir en sen rapport utan prickar!

Anledningen till att jag akte till New Jersey, var att springa hostens enda orienteringstavling for min del. Borjade dock tvivla pa min orienteringsformaga nar jag svangde vanster pa motorvagen ut fran Newarks flygplats. Vilket betyder mot New York city! I rusningstrafik pa en fredag. Jo-jag-tackar-jag! En dryg timme senare var jag pa ratt kurs igen och passerade skyltarna mot flygplatsen. Puh!

Sjalva orienteringen gick dock betydligt battre. Jag kande mig inte direkt i mitt livs form, efter en liten forkylning tidigare i veckan. Terrangen var i alla fall lattlopt. Valdigt flackt, men med knahogt ris, som amerikanerna kallade for blueberry. Om det var blabar, sa bekraftar det i alla fall teorin om att allt ar stort i det har landet for det var knahogt ris att ta sig fram i mest hela vagen. Jag knegade pa och undvek storre misstag, men pa slutet av banan blev jag trots det upphunnen med 6 minuter av Oli Johnson, brittisk landslagslopare pa arbetsresa i USA, som passade pa att springa tavlingarna han ocksa. Trodde inte att mitt lopp skulle racka speciellt langt, men jag blev faktiskt tvaa efter mr Johnson, men han vann pa 36 minuter, medan jag hade 43 minuter pa de 7.5 kilometrarna sa jag var i alla fall rejalt slagen.

Pa sondagsmorgonen kande jag mig ganska elandig och det kandes mycket tveksamt om jag skulle lyckas ta mig runt 14 kilometer, men val ute i skogen kvicknade jag till och jag kryssade fram i nagorlunda fart. Ett par minuter bom blev det, och jag landade till slut pa fjarde plats.

Klart battre resultat an vantat bada dagarna och det var trevligt att springa tavling i flack terrang i USA for en gangs skull. Hittills har jag bara sprungit tavlingar i kuperad terrang. Kartan hade till och med Upplandsekvidistans, 2,5 meter, sa det kandes nastan som hemma.

Livet ar fullt av sammantraffanden och nar jag slog mig ned for att ata spaghetti pa flygplatsen, inser jag att vid bordet framfor mitt sitter Jorgen Martensson, 80 -och 90-talens store gigant, och konverserar med fyra andra orienterare fran Norge och Sverige! Det visade sig att dom var pa vag hem fran en resa i Sydamerika, med Brasiliens 5-dagars som framsta mal. Det innebar i alla fall att jag fick trevligt sallskap i flygplatsbaren i en timme medan jag vantade pa mitt forsenade flygplan tillbaka till Knoxville.

Aterkommer forhoppningsvis med kartor (och prickar) senare!