Läst i helgen

När man bor i det här landet är det svårt att inte häpna över den religiositet som finns i samhället. Enligt en undersökning säger sig 82% tro på ”Gud”, 9% tror på en universell kraft medan 9 procent tror på varken eller, alternativt är osäkra (1). Enligt samma undersökning instämmer 43% i påståendet ”Bibeln är Guds faktiska ord och ska tas bokstavligen, ord för ord”. 2005 ansåg 64% av de tillfrågade i en annan undersökning att människan skapats direkt av gud och ytterligare 10% ansåg att det åtminstone krävts en kraft eller intelligent väsen, medan 22% ansåg att människan utvecklats från tidigare arter (2). Ateister tillhör en av de minst omtyckta minoriteterna och vill man satsa på en politisk karriär är det lättare att locka väljare som svart, muslim eller homosexuell än som icke-troende. Jag har ägnat lite tid i helgen åt att läsa en alldeles färsk bok Letter to a christian nation av Sam Harris (3), som kom ut tidigare i veckan, så här kommer den första recensionen på svenska... :-)

Boken är en välskriven liten pamflett på 90 sidor som gör upp med religionen och i synnerhet kristendomen. En av Harris viktigaste poänger är frågan varför religionen är det enda området där en annan standard för intellektuell integritet gäller. Blind tro anses vara ett tecken på galenskap eller dumhet, utom när det gäller religion, där det istället anses fint. Åtminstone i USA och åtminstone för de dominerande religionerna. Den som väljer att tillbe Poseidon anses däremot vrickad - även om det sker till havs. Ett viktigt budskap från Harris är att samma krav bör ställas på religiösa uppfattningar som på andra utsagor om verkligheten. Antingen har man goda skäl att tro på något eller så har man det inte. Det gäller även frågor som huruvida Jesus föddes av en jungfru eller om Muhammed flög till himlen på en häst. Krav på respekt för andra religioner gör dock att sådana krav inte ställs på religionerna. Men att ställa krav är att visa respekt sägs det ju faktiskt ibland.

Harris ifrågasätter dessutom Bibeln som moraliskt fundament och ger några exempel på den påstådda gudomliga visdomen man kan hitta i den. Bland annat föreskrivs dödsstraff för kätteri, otrohet, homosexualitet och för att arbeta på sabbaten. Ett exempel som ger klara besked:

”Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har lärt känna, sådana gudar som folken omkring er dyrkar, nära eller fjärran, från jordens ena ände till den andra, då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt. Du skall stena honom till döds, därför att han försökte locka dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” (5 mos 13:6-10)

Självklart tillämpas inte de allra mest absurda reglerna i gamla testamentet av utövande kristna idag, även om 43% i USA alltså anser att Bibeln ska tolkas bokstavligen. Harris noterar att Bibeln är ett sådant gytter av självmotsägelser att det var fullt möjligt för kristna att glatt ha ihjäl kättare under fem århundraden.

Var och en får naturligtvis tolka Bibeln som han eller hon vill, men Harris ställer frågan om det inte är häpnadsväckande att bokens läsare lyckats skönja Bibelns sanna budskap när de mest inflytelserika tänkarna i kristendomens historia misslyckats? Att hävda att Kristendomen ger en stabil grund för moraliskt handlande, en åsikt som bland annat Kristdemokraterna i Sverige brukar framföra, är alltså rätt tveksamt. Bibeln kan tolkas ganska godtyckligt. Man kan fråga sig det är slaveri, kvinnoförtryck, antisemitism, intolerans mot oliktänkande eller något annat som man menar, när det talas om en moral baserad på kristen tradition? Den gyllene regeln i Matt 7:12, d.v.s. att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, förekommer bland annat hos Zarathustra, Buddha, Konfucius innan den lanserades av Jesus och kräver inte nödvändigtvis en tro på att Jesus föddes av en jungfru och att han kommer att återvända som superhjälte.

Från kristet håll pekar man ibland på att många av de värsta förtryckarna under det senaste århundradet varit sekulära diktatorer (Hitler, Stalin, Pol Pot, Kim Il Sung m.fl.) Tidigare i år publicerade exempelvis tidningen Dagen en debattartikel (4) av Lars F Eklund från den kristna tankesmedjan Civitas, som efterlyste en debatt om ateismens illgärningar. Harris argumenterar på samma sätt som Humanisternas ordförande Christer Sturmark gjorde i sin respons (5) och konstaterar att problemet med dessa diktaturer inte är att de avvisar en dogmatisk religion, utan att de istället anammat andra myter med bland annat kvasi-religiösa personkulter. Problemet med Hitler, Stalin och de andra var knappast att de var överdrivet rationella. Dessutom är ateism inte en ideologi utan en kunskapsteoretisk ståndpunkt, utan några medföljande moraluppfattningar.

Harris noterar även att Norge, Island, Australien, Canada, Sverige, Schweiz, Belgien, Japan, Nederländerna, Danmark och Storbritannien är bland de minst religiösa länderna i världen och samtidigt, enligt FN, de länder som ligger bäst till när det gäller förväntad livslängd, läskunnighet, inkomst, utbildning, jämställdhet, antal mord och spädbarnsdödlighet. USA är unikt bland de rika demokratierna i världen, genom sin religiositet. Men USA står ut också när det gäller antalet mord, tonårsgraviditeter, könssjukdomar och klyftor mellan rika och fattiga. Jämför man sambandet mellan brottslighet och religiositet mellan olika delstater i USA blir det uppenbart att religion knappast garanterar ett välfungerande samhälle. Det kristna moralpaniken och motstånd mot preventivmedel är dessutom en starkt bidragande orsak till den snabba spridningen av AIDS i världen och till att frekvensen tonårsgraviditeter i USA ligger skyhögt över den svenska.

Harris slutpoäng är att en av de största utmaningarna under vårt århundrade är att förmå mänskligheten att tala om sina djupaste personliga angelägenheter på ett sätt som inte är uppenbart irrationellt. Han efterlyser ett offentligt samtal som uppmuntrar intellektuell ärlighet och kritiskt tänkande. Han tror att man i framtiden kommer att häpna över hur vi på 2000-talet lät samhället sargas av grundlösa antaganden om Gud och paradiset. Han är väl inte överdrivet optimistisk, men konstaterar i en något tveksam analogi att det inte dröjde så värst många årtionden från det att slaveri var vida accepterat i USA till dess att det övergavs helt. Förhoppningsvis kommer boken i alla fall att uppmuntra till viss debatt i det här landet.