Norrmän och amerikaner

Ni har väl förmodligen hört att det behövs tre norrmän för att skruva i en glödlampa? En som håller i lampan och två som snurrar honom i cirklar. Jag känner inte till metoden, men samma antal amerikaner behövs i alla fall för att byta en säkring.

Jag gjorde nämligen en felanmälan igår eftermiddag. Det saknades elektricitet i ett antal vägguttag i ett lab. Förmodligen en propp som hade gått efter ett åskoväder. En ensam svensk hade väl antagligen kunnat åtgärda problemet, men enligt uppsatta varningsskyltar så förväntas man inte ge sig på sådana farligheter. Så jag felanmälde i god ordning. I förmiddags dök hjälpen upp. Inte bara EN elektriker. Och inte två. Utan tre stycken herrar som undrade var det var problem med elen. Jag visade och några minuter senare var det avhjälpt. Jag såg inte vad dom gjorde, så jag vet inte om det var en som höll i säkringen medan dom andra snurrade honom, men det är i alla fall lite typiskt för hur det går till här ibland. Då och då kan det dyka upp en liten delegation på jobbet, som allihop har till uppgift att exempelvis kontrollera ventilationen eller brandsläckarna. Jag rapporterade för ett tag sedan om att det går åt två anställda vid kassan i snabbköpet. En som ser till att ta betalt och en som packar varorna i plastkassar. För att köra buss kan det krävas tre personer. När jag åkte mellan två av New Yorks flygplatser förra våren köpte man först en biljett av en dam på busshållplatsen. Sedan hejade man på chauffören och klev på. Efter ett tag gick det runt ytterligare en person och klippte biljetterna. Kanske inte det mest effektiva systemet. Ibland får man intrycket att man arbetar enligt metoder från de gamla kommunistländerna i Östeuropa.

Det kanske är så att det är amerikaner som avses i vitsarna om hur många norrmän det behövs för att göra olika saker? Och det kanske inte är Norge som är den sista Sovjetstaten?