Istället för Herräng

Då var det dags för lite semester igen! Tre av mina tio årliga semesterdagar skall spenderas. Det ska bli skönt att fly undan värmen några dagar, för nu har det varit sådär 34-38 grader varje dag i ett par veckor.

Så jag drar till Hebron ett litet slag. Inte till Hebron på Västbanken, utan till Hebron i New Hampshire, tack och lov! Och som det brukar vara när jag är ute och reser så handlar det antingen om orientering eller dans. Eller helst båda. Den här gången blir det ingen orientering, utan enbart dans. Swing Out New Hampshire heter evenemanget och är ett av de större Lindy hop-lägren i landet. (Alla lindy hop-lägers moder äger som bekant rum i Herräng i Roslagen varje år). Det pågår fram till och med Labor day på måndag. Så räkna inte med att höra av mig förrän på tisdag.

Ska bli skönt med lite semester och svalka!

Coloradokartor

På allmän begäran (nåja... men på begäran i alla fall...) och för att uppfylla tidiagre löften på bloggen kommer här kartorna från Colorado.

Bättre sent än aldrig!

Medeldistans:
Natt:

Orienterings-VM

VM i orientering pågår i Ukraina. Kvaltävlingarna har avgjorts, så på onsdag börjar tävlingarna på riktigt. För amerikanerna herrlaget är det däremot över, förutom stafetten. De amerikanska laget håller ju ungefär samma nivå som jag själv (jag är fyra på USOFs rankinglista just nu!), så det är intressant att följa hur det går för mina konkurrenter. Och lite nedslående. Ingen var nämligen ens i närheten av att kvala in till finalen i år.

Kvalloppen avgörs i tre heat där de femton bästa går vidare. Bästa amerikanska insats (på herrsidan) var precis som förra året Boris Granovskiys sprintlopp. Men då var han ändå på 23:e plats och en dryg minut från att kvala in till finalen, vilket är en mindre evighet i sprint. Tittar man på sträcktiderna så är det bara att konstatera att samtliga löpare är på tok för långsamma för att egentligen ha en rimlig chans att kvala in till finalen. Flera löpare hade inte ens en enda tid som var bland de femton bästa på en enda individuell kontroll.

Sprintloppen verkar rätt okej. Bara för långsamma. Den enda i övrigt som kan få godkänt är Eric Bone på långdistansen. Möjligen hade han kunnat gå till final med ett helt perfekt lopp, men precis som alla andra bommar han för mycket. Övriga resultat, ca halvtimmen efter på långdistans och 11-18 minuter efter på medeldistans är inte direkt propaganda för amerikansk orientering.

USAs damer fick faktiskt en deltagare till finalen! Sandra Zurcher i sprint. Så det var roligt i alla fall!

Resultat
Lång
1. Marc Lauenstein 57:40
32. Eddie Bergeron 1:29:45

1. Matthias Merz 54:36
31. Clem McGrath 1:21:17

1. Philippe Adamski 57:28
26. Eric Bone 1:11:19

Medel
1. Valenitin Novikov 28:54
30. John Fredrickson 40:29

1. Thierry Gueorgiou 26:02
28. Clem McGrath 39:18

1. Daniel Hubman 26:44
32. Boris Granovskiy 44:27

Sprint
1. Peter Öberg 12:53
23. Boris Granovskiy 15:05

1. Yurii Omelchensko 13:02
25. Eddie Bergeron 15:06

1. Thierry Gueorgiou 12:15
32. John Fredrickson 15:40

Coloradobilder

Efter lite datortrassel har jag äntligen fått lite ordning på torpet och lagt upp några bilder från Colorado förra veckan.

Tresiffrigt

102 grader idag i Oak Ridge vid den officiella mätstationen. Fahrenheit visserligen, men det känns som att kokpunkten är nådd.

Jag tror inte att vi nådde upp över hundra någon gång ifjol, men det gjorde inget. Hundra grader är varmt!

Lindy on the rocks

Onsdag kväll och fredag ägnade jag alltså åt orientering. Fredag kväll och lördagen ägnade jag åt dans. Lindy hop den här gången (och inte Balboa som härom sistens, trots att jag alltså var i Rocky Mountains...), så ordningen är återställd. "Lindy on the rocks" hette evenemanget. I vanlig ordning socialt var det dansande på kvällarna och nätterna och lektioner på dagtid.

Jag hade anmält mig till avancerad nivå (det fanns en masternivå också för de riktiga storfräsarna), så jag fick börja med någon slags audition där alla fick dansa och bli granskade av lärarna så att alla höll en rimlig nivå. Jag tror att de flesta, om inte alla, klarade sig. Enbart att ha en sådan granskning gjorde nog att det blev en viss självgallring bland de som anmälde sig. En lektion blev det också på fredagen innan kvällen fortsatte med socialt dansande, varvat med diverse tävlingar. Jag ställde upp i "Jack & Jill" där man paras ihop med slumpvis utvalda partners. Och helt enligt planerna blev jag utslagen i kvalomgången.

Lite oväntat träffade jag på en annan Uppsaliensare som jag aldrig träffat förr. Dessutom en tjej som håller på att doktorera på Institutionen för Geovetenskaper på Uppsala Universitet, där jag läste min grundutbildning. Det finns visst Uppsaladansare både här och där. Senast träffade jag på en annan i North Carolina!

Lördagskvällen var en höjdare, med ett band som spelade under den tidiga kvällen, d.v.s. fram till midnatt. Efter det flyttade tillställningen till en annan lokal och dansandet fortsatte till 4 på morgonen. Jag har nog sällan sett så många dansare av så hög klass samtidigt. Att bara sitta och titta på när helgens lärare och de andra svängde loss på dansgolvet var stor underhållning. Riktigt imponerande är det när det utbryter ett jam, då ett par i taget dansar och resten står och hejar på tills nästa par tar över och försöker att göra något ändå häftigare än paret innan. Etiketten och den allmänna säkerheten säger att man inte gör några akrobatiska luftsprång när man dansar mitt bland folk på dansgolvet, men när det uppstår ett jam passar dom på och plockar fram de mest halsbrytande turerna. Jag har varit med själv i Knoxville, men här var det inte riktigt på min nivå, om man säger så.

Evenemanget fortsatte på söndagen, men själv tog jag mig direkt från lördagens sena dans (eller strängt taget söndagens tidiga) till flygplatsen och begav mig till Tennessee. Jag sov gott på planet, men var ändå lagom trött när jag kom hem.

Orientering i Colorado

Då var jag tillbaka från Colorado. Det var en riktig höjdartripp, med både orientering, turistande i Rocky Mountains och dans. Intensivt, men roligt. Tänkte inleda med en liten rapport från orienteringen, vilket var vad jag började med direkt i mökrket på onsdagskvällen när jag hade anlänt. Det är väl kanske inte direkt vad som rekommenderas. Tävlingen gick på runt 2000 meters höjd och jag vet inte om det var den långa flygning, höjden eller ren inbillning, men jag kände mig rätt seg i alla fall och hade en liten huvudvärk första dygnet, vilket jag rätt sällan lider av annars. Helt acklimatiserad var jag nog inte och höjden kändes definitvt! I alla fall i uppförsbackarna. På platt mark och utför gick det skapligt men uppför var det tvärstopp. Men det var nog likadant för de flesta andra också.

Själva loppet gick väl sådär halvdant, som man väl kan förvänta sig när man ger sig ut på nattorientering utan att ha tränat teknik på bra länge. Och i synnerhet inte i mörker. Några små misstag och någon lite större sväng, men inte någon stor katastrof, så jag får vara rätt nöjd. Jag lyckades slå amerikanerna, men fick rejält med pisk av Marius Bjugan från Halden. Inget att gräma sig över, eftersom han tillhör norska eliten. 69 minuter för Marius och 82 för mig.

Fredagsloppet på medeldistans gick faktiskt riktigt bra. Jag kände fortfarande av höjden, men det gjorde nog alla, eftersom vi var uppe på nästan 3000 meters höjd. En mindre krok på tionde kontrollen, som var den enda kontrollen utom sista som inte var placerad i en sänka. En norsk seger igen. 32 minuter för Marius och nästan 38 för mig. Det känns faktiskt ändå rätt bra att det inte var större avstånd mot en så pass bra löpare.

Resultatlista natt

Resultatlista medeldistans

Ytterligare rapporter från Colorado och kartor kommer senare.

Mot Klippiga bergen!

Onsdag morgon i ottan bär det iväg till Colorado! Två orienteringstävlingar, lite turism i Klippiga bergen och en danstillställning i Denver ska hinnas med innan jag kommer hem igen på söndag, lagom utmattad.

Momsfri helg

I helgen var det momsfritt i Tennessee på utvalda varor! Det är det två gånger om året i samband med skolstart. Kläder, skor, viss kontorsmateriel och datorer var befriade från den 10-procentiga momsen. Amerikanerna blir som tokiga och det var knökat på parkeringsplatserna utanför klädvaruhusen idag.

Själv köpte jag mig ett par T-shirts.

A boy named Sue

Jag lyssnade på Paolo Robertos sommarprogram imorse och en av låtarna som han spelade var Johnny Cashs ”A boy named Sue”. Faktum är att jag känner en karl som kallas för Sue! Och dessutom en tjej vid namn Michael, eller ”Mike the girl” som hon kallas för att särskilja henne från andra Mike. Båda namnen lär vara rätt ovanliga för respektive kön. Men förutom detta känner jag en Morgan av kvinnligt kön, en Robin – också kvinna, två Kelly – en man och en kvinna, två Erin – en man och en kvinna, två Dale – en man och en kvinna och två Pat - en man och en kvinna. Dom är rätt så ”quer” här i Tennessee alltså och det är inte alltid man kan utläsa könet på folk utifrån deras namn.