Blivande svenskamerikaner

Hittills har jag inte stött på någon svensk i Oak Ridge, som jag inte har dragit hit själv. Och vad jag vet så är jag ensam från Sverige på laboratoriet. Men snart kanske jag får hit en landsman. Det är en tjej från Uppsala som har fått stipendium från Vetenskapsrådet för att studera kvarkar. För övrigt samma stipendium som Maria också har fått för att åka till Maryland och forska. Grattis till båda. Det är ett stipendium som det är hård konkurrens om och som är bra att ha i sitt CV för en fortsatt forskarkarriär.

I väntan på att få dansa

Jag anmälde mig igår till ett lindy hop-läger i New Hampshire i slutet av augusti. Ser fram emot att åka dit! Det verkar kunna bli illa roligt.

Innan jag åker dit ska jag i alla fall ha läst ut den nyutkomna boken "Frankie Manning - Ambassador of Lindy Hop", skriven av Frankie Manning själv tillsammans med Cynthia Millman. Bokdebutanten hyllades på sin 93-årsdag i lördags i en samordnad köpkupp från världens swingdansare, vilket gjorde att boken nådde 7:e plats på Amazons bästsäljarlista den dagen. Det tycker jag var rätt coolt!


Så nu väntar jag bara på att få boken i brevlådan. Och på att åka till New Hampshire.

En annan dag

I dag är det annandag pingst. Om någon minns den helgdagen. Det gör man inte här i USA, för här firar man inte annandag pingst. Inte här heller. Däremot firar man Memorial day, så idag är det helgdag. Själv firar jag inte så mycket alls. Men jag minns när man firade annandag pingst.

Ny blogg!

Nu blir det nya tag i bloggosfären! Jag och tre andra s.k. unga forskare - ja, man håller sig ung rätt länge i den här branschen - startar en ny blogg om forskning och vetenskap tillsammans. De tre övriga är Maria Abrahamsson, kemist från Uppsala universitet (och min f.d. sambo), Anna Johansson, biolog från Lund och Martin Jönsson, fysiker från Göteborgs universitet.Det ska bli roligt!

Den här bloggen lever vidare och kommer även fortsättningsvis mest handla om mina egna förehavanden i främmande land.

Äventyrsflottning

Det var ”äventyrshelg” med dansarna från Knoxville i helgen. Det stora äventyret bestod av ”whitewater rafting”, vad det nu kan tänkas heta på svenska. Forsränning kanske? Men det är väl något man gör under studentikosa former i Uppsala, sista april? ”Vitvattensflottning” känns i alla fall inte helt rätt. I vilket fall som helst så tog vi oss 8 kilometer genom forsar i en liten gummibåt. Allt som allt var vi 24 personer i gruppen, men vi delade upp oss så att vi hade en guide och sex dansare per båt.

På väg från samlingsplatsen hos forsrännarföretaget ungefär mitt emellan Knoxville och Atlanta åkte vi buss några kilometer längs Ocoee river förbi forsar som användes under tävlingarna i Atlanta-OS 1996. Våra äventyr började strax nedströms OS-banan, men vattnet strömmade fram ganska snabbt även där på sina ställen.

Guiden i min båt var en herre i 50-årsåldern iklädd en gammal hockeyhjälm av modell ”JOFA VM” tillverkad hos Jonssons Fabriker i Malung någon gång för länge sedan och forsfärden började inte helt betryggande, när guiden började med att ränna sin paddel mellan ett par stenar och tappa den i första forsen! Han hade just skaffat en ny efter att ha pensionerat sin förra efter åtta år, så att tappa paddeln var inte helt normalt uppenbarligen. Efter det första lilla missödet blev han tvungen att låna en kortare paddel från en av oss övriga i båten, för att styra under resten av färden. Det gick i alla fall bra ändå och vi tog oss ned utan några missöden. I min båt lyckades dessutom hela besättningen hålla sig kvar i båten hela vägen, vilket inte var fallet i alla båtar. Det var ingen som slog runt, men det var några som blev utkastade ur båten i några forsar och blöt blev man definitivt även om man höll sig kvar i flotten!

Helt klart en rolig upplevelse, som jag gärna skulle göra om!

På kvällen fortsatte äventyren något stillsammare med festligheter, inkluderande eldning av en brasa modell större, samt övernattning i tält i en hästhage (utan hästar) utanför Knoxville.

Grönska - andra försöket

Jag rapporterade om de omfattande frysskadorna på växtligheten i April, då alla löv på många träd blev bruna och det såg ut som höst ute. Nu kan jag lugna oroliga läsare med att träden har återhämtat sig och det är grönt igen i Tennessee! En effekt blev att det just nu är extrema nivåer av pollen i luften. De tidiga arterna fick starta om och de sena arterna drabbades inte av frosten. Så nu kom allt på en gång istället.

Jag vet inte riktigt vad effekterna blev på frukt och bär i trakterna, men jag såg idag att det är gott om björnbärskart ute iskogen i alla fall!

Flygande dans

Det har varit orientering några helger i rad, men den här helgen var det dans i stället. Reuel och Abigail från Nashville var på besök i stan och hade lektioner i lindy hop med fokus på show/uppvisning för oss fyra timmar på lördagen och två timmar på söndagen. I vanliga fall håller jag både mig och min partner tämligen fast förankrade på golvet, men den här helgen var det akrobatiska turer i de högre luftlagren, blandat med dans i hög fart och tips för hur man ska bygga upp en uppvisningskoreografi för att den ska se bra ut. Inte lika fysiskt krävande som orienteringsbanan från 1974 för 14-åringar som jag sprang förra helgen, men nästan.

I försvunna orienterares spår

Det har tydligen funnits orienterare i Tennessee en gång i tiden. Jag hittade en karta med en bana från 1974 på det amerikanska orienteringsforumet Attackpoint för ett tag sedan. Det var i en diskussion om för svåra banor i ungdomsklasserna och banan från Tennessee framhölls som det stora skräckexemplet. Banan skulle vara ”gul ” enligt det amerikanska systemet, vilket motsvarar klasserna H14 och D14. Och sannerligen, det var ingen lätt bana! Jag har sett några svåra ungdomsbanor från 1970- och 80-talen i Sverige (av någon anledning är flera av dom från Ludvikaklubbarna Grangärde OK och Ulriksbergs IK…), men den här banan var nog nästan snäppet värre.

Idag sprang jag banan. För första gången i Tennessee faktiskt, så hittade jag fossil ute i skogen när jag tog mig upp för backen till tredje kontrollen i en bäckravin. Det skulle ha kunna varit kvarlämningar från de sista fallna orienterarna i Tennessee, men det var några ännu äldre och förmodligen lika utdöda arter som såg ut som de havstulpaner man kan stöta på i kambrosiluravlagringar i Sverige. Jag lyckades i alla fall göra ett rätt bra lopp på den gula banan och sprang på i ganska bra tempo och tog mig runt på 53 minuter och var rätt sliten efteråt. Jag undrar vad HD14-löparna från 1974 hade för tider? Om dom kom runt överhuvudtaget?

Här är banan med mitt GPS-spår.

Simulering

Idag har jag simulerat stängning av fönstret på mitt arbetsrum på jobbet. Det var nämligen den årliga shelter-in-place-övningen, vilket innebär att man ska stänga av ventilationen, stänga fönster och dörrar och hålla sig inomhus. Det är de åtgärder man bör vidta om den närbelägna kärnvapenfabriken springer i luften antar jag.

Men eftersom det var övning gick det bra att simulera och efter 15 minuter var det över. Och jag kunde simulera öppning av fönstret igen.