28 april 2007

Tiomila online

För första året sedan 1991 springer jag inte tiomila. Jag följer tävlingen på nätet istället istället. Damtävlingen var hur spännande som helst med mina klubbkamrater med allra längst fram i täten hela tiden. Fjärde plats till slut. Imponerande!

Just nu är herrarna halvvägs ute på första sträckan och vi ligger på tredje plats. Det här blir spännande!

26 april 2007

Diskjockey

Det är dans varje onsdag i Knoxville. Igår kväll gjorde jag debut som swing-diskjockey. Det blev lite blandat svenskt och engelskt. Wille Craaford, Lisa Ekdahl, Jennie Löbel & Swing Kings och Arne Domnérus representerade fosterlandet.

Här är spellistan:

Banana split for my baby – Louis Prima
The ball game – Wynona Carr
Tyst & cool – Wille Crafoord
Bei mir bist du schoen – The Pasadena Roof Orchestra featuring Swing Sisters
The song is ended – Boilermaker Jazz Band
Benen i kors – Lisa Ekdahl
Walk Away – Tom Waits
Aint what you do – Big Brovaz
Pork and Beans – Lu Watters’ Yerba Buena Jazz Band
A swinging safari – Bert Kaempfert & His Orchestra
How many apples does it take to make a pie – Cindy Walker
Walking my baby home – Tommy Sands
Joshua fit the battle of Jericho – Gérard Messonnier and the Hot Kings
Your mother’s son in law – Jennie Löbel & Swing Kings
Whadaya want? – Casey MacGill
And the angels sing – Janet Seidel
Broadway på Basin Street – Arne Domnérus & his Orchestra
Cou Cou – Erin McKeown
’Tain’t no use – Maxine Sullivan
Back to Tennessee – Christabel & the Jons
Idlewild Blue – Outkast

23 april 2007

Kanonorientering i Surebridge


Helgens orientering var den klart bästa som jag har upplevt i USA! Helt fantastisk terräng och en alldeles utmärkt karta, trots att den inte har uppdaterats på nästan 15 år! Både terräng och karta var fullt i klass med de bästa områdena i Sverige, så det var väldigt roligt att springa. Dessutom var det ett riktigt superväder så det var enbart trevligt.

Jag kämpade med att bli frisk från en förkylning i tid för tävlingarna och jag hann väl nästan i alla fall. Det kändes att det var något som tog emot på lördagen, men jag lufsade i alla fall runt i ett rätt makligt tempo och koncentrerade mig på att orientera rätt istället. Och det lyckades jag väldigt bra med. Orienteringstekniskt var det ett mycket bra lopp. Och farten var kanske inte riktigt så dålig som det kändes för jag lyckades vinna loppet med fyra minuters marginal och jag hade faktiskt bästa sträcktid på en långsträcka med mestadels stiglöpning.

På söndagen kände jag mig betydligt piggare i benen och kunde springa med full fart. Orienteringen gick i stort sett lika bra till 17 av 18 kontroller. Till 8:e kontrollen gick det däremot fullständigt åt skogen och jag tappade nästan sju minuter på den sträckan. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades komma dit jag gjorde. Jag skulle bara följa en stig, korsa en bäck och vika upp på nästa berg. Men på något sätt lyckades jag springa för långt på stigen. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades tillbringa så lång tid på fel berg för den delen heller, men tappade tid gjorde jag i alla fall. Resten av banan gick i alla fall bra och jag sprang i mål på fjärde plats, fem minuter efter Wil Smith från Kanada. Fru Smith – Katarina – före detta landslagslöpare från Sundsvall vann för övrigt damklassen både lördag och söndag och hade i stort sett samma tid per kilometer som jag båda dagarna.

Det är alltid fascinerande hur mycket folk med svensk anknytning som man träffar på orienteringstävlingar här borta. Jag känns som at jag träffar minst en ny person att prata svenska med på varje tävling jag åker till. Den här gången var det flera stycken som jag inte har träffat förut: Katarina Smith från Sundsvall och Kanada, Pia Kivisäkk från Tullinge och Boston, och Lisa Carr, en amerikansk tjej från Texas med ättlingar från Uppland som hade bott i Skåne och som pratade perfekt svenska samt Stefan Bergström i H50 från Västmanland som bott i Kanada i många år. Dessutom är det många av amerikanerna som har varit över till Sverige och sprungit orienteringstävlingar. Det är rätt vanligt att dom springer i svenska klubbdräkter. Jag såg till exempel Södertälje-Nykvarn, Stockholms OK och en gammal Fyrismalmströja den här gången. På lördagskvällen var jag dessutom med och spelade kubb, vilket inte är något som amerikanerna normalt gör, men det var en av deltagarna som hade varit över till Sverige och sprungit O-ringen och blivit biten av spelet och köpt med sig ett set hem till USA. Jag invigde mitt nya tält den här helgen, (inköpt på Internet från ett företag i Texas). I tältet bredvid mitt bodde det en herre som undrade om det möjligen var ett Hillebergtält, vilket jag kunde bekräfta. Det visade sig att han var en före detta elitlängdskidåkare från Kanada och berättade att han hade minsann varit på Hillebergfabriken i Östersund. Han brukar visst åka och hälsa på Thomas Wassberg i Åsarna då och då. Dessutom hade han bott och tränat några månader i Ludvika!

Länk: Resultatlista




Foton är tagna av Eddie Bergeron.

19 april 2007

New York nästa

Imorgon bär det iväg till New York. Inte den stora staden, men till en state park i delstaten New York. Det är nämligen dags för orientering igen. Det är klart annorlunda terräng den här gången jämfört med alla andra tävlingar jag har sprungit här borta. Liknar betydligt mer svensk terräng. Terrängen ser väldigt häftig ut! Och kartan användes för VM 1993 och lär vara av högsta klass, så det är ett av de allra bästa områdena för orientering på den amerikanska kontinenten.

Kartan från 1993 finns här och för mig påminner den lite om en blandning av Ångermanland och Södertörn.

Jag har åkt på en liten förkylning (årets första riktiga!), men jag hoppas att jag ska vara frisk igen till på lördag och kunna springa för kartan ser verkligen superläcker ut.

17 april 2007

Visst gör det ont när knoppar fryser



Hösten kom tidigt till Tennessee i år! Bilden ovan är tagen idag och de bruna löven på träden är årets löv! Vi har nämligen haft en rikigt märklig vår med först rekordtemperaturer uppåt 30 grader i mars, följt av en riktigt kall period i början av april, med nattemperaturer runt -5 i en vecka. De flesta lönnar har klarat sig rätt bra, men många ekar är helt bruna just nu.

Jag jobbar tillsammans med några växtfysiologer som är rätt fascinerade. De kan inte påminna sig något liknande här de senaste två decennierna i alla fall. Förmodligen kommer träden att repa sig. Är det bara löven så är det inga problem, men har andra tillväxtvävnader frusit så kan det bli värre. Jag hjälpte till idag med att gå ut och uppskatta hur mycket frysskador det är på träden och vi ska följa upp om ett par månader och se hur det har gått.

Det blir omstart på våren i år.

16 april 2007

Filmfestival



Nu är jag hemma i Tennesse igen, men här är ett litet videosmakprov på festivalen i New Orleans.

14 april 2007

French quarter festival



Det är French Quarter Festival i New Orleans i helgen. Det innebär att det spelas musik på diverse utomhusscener här och där i de franska kvarteren. Mest jazz och blues och cajun/zydeco, d.v.s. musik med New Orleans-anknytning. Och det mesta är dessutom väldigt bra! Köpte tre CD-skivor med musik av new Orleans-artister. En av affärerna genomförde jag på modersmålet, eftersom jag köpte en skiva med den svenske emmigranten Lars Edegran.

Efter att festivalen slutade hittade jag ett ställe som hette Donna's tre kvarter norr om Bourbon Street, där det spelades livemusik av högsta klass. Det verkade vara ett ställe dit framför allt lokalbefolkningen går. När jag gick in meddelade tjejen i dörren att Charlie hade födelsedag, som om alla skulle veta vem Charlie var. Det visade sig vara kocken på stället, som verkade känna de flesta där inne.

Det fascinerar mig alltid hur musiker bara kan hoppa in i ett band och få det att låta som de har spelat tillsammans hela livet. Igår kväll var det en trombomist och en trummis som förmodligen var här för festivalen som blev uppdragna på scenen, presenterade sig för bandet och satte igång att spela.

Senare på kvällen gick jag till Fritzels på Bourbon Street där det också spelades New Orleans-jazz av bästa sort. Fruktansvärt bra faktiskt. Träffade på ett par medlemmar från Canal Creepers från Stockholm som också var inne på Fritzels och som ska spela på festivalen i eftermiddag.

13 april 2007

Preservation hall



Ikväll blev det ett besök på Preservation Hall i New Orleans! Helt fenomentalt. Man går in i en liten port och kommer in i en lokal som inte är just större än ett vardagsrum , helt knökfullt med folk och där inne sitter det ett band och spelar New Orleans-jazz! Ikväll var det New Birth Brass Band, ett sjumannaband med bastuba, två trumpeter, sax, trombon och två (!) trumslagare. Hur bra som helst!

11 april 2007

Deep down in Louisiana...

Jag har anlänt till New Orleans! Har dessutom konsumerat den klassiska palindromlunchen "Sallad i Dallas" under mellanlandningen i Texas. Bara en sån sak...

Middag bestod av fisk och skaldjurstallrik med bland annat friterade ostron på Bourbon street. Den gatan är för övrigt inte riktigt som Oak Ridge!

09 april 2007

New Orleans nästa

På onsdag åker jag till New Orleans! Vi har möte i det projekt jag jobbar i och det kommer runt dussinet människor från hela USA (och en från Storbritannien). Vi kommer att hålla till på ett hotell alldeles i utkanten av franska kvarteren. Mötet slutar på fredag men jag stannar en dag extra och turistar.

Anledningen till att vi träffas i New Orleans är nog framför allt av det enkla skälet att det ökar deltagarantalet och att han som bestämde ville åka dit. Men inte mig emot! Ser fram emot att åka!

08 april 2007

Aprilväder

Det är aprilväder i Tennessee. För två veckor sedan hade vi 30 grader, men igår var högsta temperaturen 5 grader och i natt hade vi minus fyra. Såg till och med några ensamma små snöflingor som yrde i luften i fredags kväll.

06 april 2007

En liten filmsnutt

Vi var några stycken som dansade igår i Knoxville och filmade och kommenterade varandra för att försöka bli bättre. Här är undertecknad uppe och svänger sina lurviga tillsammans med Megan.

04 april 2007

Aptitretare

Man blir hungrig av att springa maraton kan jag meddela! Inte omedelbart efter, men sen! Direkt efteråt var det svårt att få i sig något överhuvudtaget. Magen var inte riktigt i toppform och det var inte förrän på eftermiddagen som jag kunde börja äta något vettigt.

Men måndag och tisdag slog den stora hungern till! Jösses vad svulten man kan känna sig, trots att man äter i stora lass!

01 april 2007

Maraton

Väderprognosen såg inte sådär alldeles fantastisk ut inför dagens maraton. 100% sannolikhet för åskskurar, mestadels före klockan 12. Och fem minuter före start, d.v.s. 06:55 (Uppe i ottan!), öppnade sig himmelen och det började vräka ned. Men det slutade lika hastigt som det började och det var faktiskt en perfekt dag för att springa, runt 17 grader och mulet eller duggregn. Kanske inte helt idealiskt för att få ut publik längs banan i och för sig, men jag hade en bra dag och kände mig väldigt pigg i början. Taktiken var att ta det lugnt i uppförsbackarna och att trycka på hårdare nedför.

Jag hade tänkt mig att försöka hålla ett tempo på 4:30 per kilometer om det kändes bra, vilket skulle ge en sluttid på 3:10. Nu kändes det väldigt bra och jag tyckte att jag höll igen ganska disciplinerat, men passerade lik förbannat 5 km på 21:15. Amerikanerna räknar visserligen i miles – ett maraton är 26,2 miles – men jag hade min gps-leksak med mig för att hålla ordning på tempot. De flesta runt omkring var halvmaratonlöpare som startade samtidigt, men några maratonlöpare fanns det också. 10 km passerades på 42:30 och efter sådär 17 kilometer passerade jag en liten grabb som inte kan ha varit mer än högst fjorton som sprang halvmaraton. Imponerande! Halvmaratonlöparna försvann vid 20 kilometer och det blev betydligt mer ensamt att springa. Halvmaratonskylten passerade jag på 1:29:59! 3-timmarstempo alltså och snabbare än vad jag hade tänkt mig, vilket kanske inte var så smart, men jag kände mig fortfarande oförskämt fräsch. 30 kilometer kom efter 2:08:20 – en något långsammare mil, men fortfarande pigg och rask.

Vid 36 kilometer började det kännas att det började bli långt och jag drog ned lite på tempot. Efter 38 kilometer kändes det definitivt som att maratonloppet hade börjat på allvar! Lite krampkänningar och lite oro i magen. Och tunga ben. Vid dryga 40 kom sista vätskekontrollen på Market Square, mitt i Knoxville centrum. Halleluja! Jag svepte en mugg vatten och en mugg sportdryck. Kände hur dom blandades i magen och genast drabbade samman likt två fotbollssupportergäng i Solna. Vid bortre ändan av Market Square, precis vid skylten ”25 miles”, var det stopp. Dags för tömning! Spydde som en räv. Kanske inte optimalt för vätske- och näringsbalansen, men det kändes faktiskt bättre, i ett par minuter åtminstone. Med ungefär en kilometer kvar passerade banan startlinjen igen och gick sedan ungefär halvvägs uppför den första backen på banan och halvmaratonlöparna gjorde oss sällskap igen. Första gången i backen kändes den rätt flack och inte speciellt lång, men den här gången var det som bergsbestigning i Himalaya. Krampkänningar både här och där och jag fick stanna ett par sekunder och stretcha en vad. Efter den uppförsbacken var det som tur var bara nedförsbacke kvar och en kort målspurt fram till 50-yardslinjen inne på Knoxvilles ”football stadium”. Jag lyckades ta mig i mål 4 sekunder före en veteranlöpare från Alabama, som sa sig ha sprungit 300 maratonlopp sedan 1983! Han hade inte sett att det var en maratonlöpare precis framför, sa han. Tror sjutton det! Jag smälte nog in rätt bra på slutet bland löparna som sprungit halva distansen på samma tid. Tiden blev i alla fall 3:07:40. Klart godkänt och bättre än jag hade hoppats på! Enligt den preliminära resultatlistan var jag sjua totalt. Också klart bättre än vad jag hade trott.

Betydligt bättre spurt i dagens ultralång-SM i orientering hemma i Sverige! Dubbelseger till bröderna Troeng, med Janne först och Mats tvåa!