Tulpaner

Idag blommar de första tulpanerna på min baksida. Jag får tacka mamma och pappa för lökplanteringen i höstas!

Temperaturen...

...just nu: 29.4 grader i skuggan. Och det är bara mars än!

Swingpjatten från Nynäshamn

”Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn […] En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. […] Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!”

Nej, det handlar inte om mig! Det har överhuvudtaget ingenting med mig att göra faktiskt. Förutom att jag kommer från Nynäshamn och dansar swing. Citatet ovan som hittade jag i en artikel på nätet och det kommer från en insändare i Tidningen Se 1942.

Bakgrunden var att den 17-årigt brottaren och swingpjatten Reinhold Österberg tillsammans med stans övriga swingpjattar – totalt tre stycken – åkt till Stockholm för att roa sig, men tappade bort sina kamrater och istället fick fly undan en mobb av nalensnajdare och andra som blivit provocerade av klädseln. Tidningen Se hade rapporterat om incidenten och rapporterade att Österberg var ”en verkligt trevlig yngling, som icke röker, icke spritar, icke slarvar med pengar, har musikalisk begåvning men som älskar att reta sin omgivning med en vederstygglig kalufs”, vilket var det som insändaren hade retat upp sig på.

Själv försöker jag i möjligaste mån undvika vederstyggliga kalufser och åker till Knoxville när jag vill roa mig. Och några illvilliga nalensnajdare har jag än så länge inte träffat på heller!

Publicerad

Då var min första artikel med resultat från Oak Ridge publicerad. Den handlar, som vanligt kan man väl säga, om transport av kol med vattnet ned genom marken. Vi har använt kol-14-mätningar för att följa kolet som är löst i markvattnet. Det kol som vi har spårat kommer från löv med hög kol-14-halt som lades på vid markytan och sedan har vi mätt kol-14 i vattenlösliga kolföreningar i markprofilen. Och det visar sig att det inte alls kommer speciellt mycket kol-14 rinnande, om man går ned ett par decimeter i marken. Så slutsatsen är väl ungefär att vill man försöka tvinga ned mer kol i marken (och det vill man, för det motverkar växhuseffekten) så ska man inte ösa på en massa färska löv vid ytan, för det kolet kommer inte att ta sig speciellt långt ned i marken och ju längre ned – desto bättre, lite förenklat, för längre ned i marken bryts det ned långsammare.

Alltid trevligt att se artikeln i tryck, även om det var några månader sedan som den blev accepterad. Soil Science Society of America Journal är tidskriften. Inte var mans husorgan kanske?

4 år i Irak

Irakkriget firar fyraårsjubileum och kriget är den politiska fråga som överskuggar allt här i USA. Jag pratade med min kompis Dave i dansklubben i helgen. Han har varit iväg en runda till Irak och kom hem till Knoxville igen för drygt ett år sedan. Dave jobbade i en stridsvagn där borta, vilket inte direkt verkar ha varit något drömjobb.

Nu är han i alla fall hemma och pluggar på University of Tennessee i Knoxville, men han har ett och ett halvt år kvar på kontraktet och räknar med att åka tillbaka igen någon gång relativt snart, kanske till hösten eller vintern, om det nu inte händer något dramatiskt med antalet amerikanska soldater. Det verkar inte direkt vara något han ser fram emot. Och jag förstår honom. Ibland var arbetsuppgiften att åka in i ett oroligt område för att bli locka fram eldgivning. Fienden skulle lockas att skjuta på deras stridsvagn istället för på konvojen som kom efteråt. Det var ingen som han jobbade med som blev dödad, men värmen lär ha varit helt olidlig – till och med för en infödd Tennesseebo – och en i hans pluton fick en hjärtattack i hettan och dog av det.

Jag frågade i alla fall om han ville åka tillbaka.
- Skulle du vilja åka dit? blev svaret.

Heta chips

Dagens nyhet från Oak Ridge är en liten brand i "uranchips" i stadens kärnvapenfabrik Y-12.

Dollyblogg

Dolly Parton har kommit till Sverige om någon missat det. Borde skriva något intelligent, eftersom hon är från mina trakter. Uppväxt i utkanterna av Smoky Mountains och lär ha börjat karriären med att sjunga i en speceriaffär i Knoxville. Dollywood ligger i hennes gamla hemtrakter. Närmare bestämt i Pigeon Forge. Har inte varit till Dollywood själv, men Pigeon Forge ligger på vägen hem från ”The Smokies” och kontrasten kan inte vara större när man kommer från naturen rakt ut i det mest kommersiella man kan tänka sig i Amerika. Och det vill inte säga lite. Känns faktiskt alltid skönt när man har tagit sig förbi stället. Någon gång borde man väl åka till Dollywood, medan man bor här antar jag. Men innan dess så ska Dolly själv uppträda i Globen.

Amerikanska delikatesser

Jag har kommit över en låda av de berömda och svåråtkomliga “Girl Scout Cookies”. Dessa små delikatesser säljs endast direkt av flickscouter. Kan alltså inte köpas i affärer eller på internet – (utom på ebay då förstås). Kakorna har tydligen sålts sedan 1917 och är väl ungefär som majblommor i Sverige. Fast lite godare.

Idag stod det i alla fall en grupp scouter utanför Kroger – mitt snabbköp. Så jag passade på att köpa en låda. Man måste ju ändå prova dessa famösa bakverk medan man har chansen. Har nu, av rent journalistiska skäl, konsumerat ett antal av de rara delikatesserna för att kunna ge ett omdöme på bloggen. Resultatet: helt okej. Goda kakor faktiskt, men inte så där oerhört fantastiska. Det är nog den framför allt den begränsade tillgången som har gjort dom så mytomspunna här borta.

Schysst tajming

Det vimlar normalt inte av akademiska tjänster som man kan söka efter disputation och eventuell postdok. Men precis när jag behöver det som bäst så utlyser SLU i Uppsala 24 forskarassistenttjänster på ”min” fakultet. Schysst tajming! Det är en av tjänsterna som passar mig perfekt och ytterligare ett par som jag förmodligen kommer att skicka in en ansökan till.

Forskarassistent är normalt det nästa steget efter postdok i en akademisk karriär. På engelska kallas det assistant professor. Låter lite häftigare på något vis…

Energisparartid

Jaha, då var det sommartid här i USA. Mycket lämpligt med tanke på dagens väder för övrigt. Det betyder att jag har knappat in en timme och ligger just nu fem timmar efter Sverige.

Förra året ställde vi om klockan någon vecka senare i USA än i Sverige. Men i år gör vi det tidigare. Det beror på att man har tidigarelagt övergången till sommartid i USA. Detta med motiveringen att man vill spara energi! Kanske inte direkt den första åtgärd jag skulle ha föreslagit för att spara energi i USA...

Status inför maraton

Tre veckor kvar till Maratondebuten. Möjligen börjar formen infinna sig. Vilket lär behövas. Jag har kikat på banprofilen och vad jag kan se så är det betydligt mer stigning än i Stockholm maraton. Jag hittar inga officiella siffror för varken Stockholm eller Knoxville på nätet, men om man skärskådar banprofilen för Knoxville så får jag det till drygt tre hundra meter stigning. Om man omvandlar till tysk-schweiziska "leistungskilometer" där man tar adderar stigningen gånger tio till den horisontella distansen, så skulle det totalt motsvara 45 kilometer på platt bana.

Idag körde jag något slags genrep och tog mig en rejäl runda som enligt min gps-leksak uppgick till totalt 32,2 km. De sista 0,2 ska jag erkänna, sprangs runt kvarteret hemma av rent siffermystiska skäl, eftersom 32,2 kilometer råkar vara exakt en mil kortare än maraton och samtidigt dessutom precis 20 miles. 2 timmar och 29 minuter tog det, vilket skulle innebära en sluttid på ungefär 3:15 med en avslutande mil i samma fart. Men det är väl där någonstans som maran börjar på allvar och det började kännas att det var så också, när jag tog mig runt kvarteret på slutet.

Fenolkris

Idag var det ett väldigt hallabaloo utanför mitt fönster på jobbet. Någon hade nämligen spillt 100 ml fenol i huset bredvid, vilket föranledde ett pådrag av modell större. Jag räknade till 22 personer utanför fönstret som samtliga verkade inblandade i saneringsarbetet; de flesta iklädda antingen räddningstjänstuniform, orange väst eller vit helkroppsoverall. Fyra fordon hade kört upp framför grannhuset: en stor buss enbart avsedd för sanering av spill, ytterligare en stor skåpbil med spillsaneringsutrustning, en personbil för insatsledningen samt en ambulans.

Efter en stund iklädde sig fyra djärva man i heltäckande vit overall ansiktsmask och gastub och tog sig in huset. Efter sådär en halvtimme kom de ut igen den akuta krisen verkade över.

Fenol är ju inte direkt det mest hälsosamma man kan komma i kontakt med, men 22 personer och fyra fordon...? Vad sägs om en trasa nästa gång?

Orientering och dans i North Carolina

Durham i North Carolina har jag hittills mest förknippat med snobbuniversitet Duke, men efter den här helgen förknippar jag det även med trevlig orienteringsterräng och ett bra dansställe.

Helgen började i alla fall med sex timmar i bil på fredagen och därpå inkvartering i sovsal i ett ”youth center”. Sovsalen påminde oroväckande mycket om ett logement och bland sängarna regerade en medelålders militär från nordstaterna, som verkade trivas som fisken i vattnet. Han rattade in en countrykanal på sin medhavda radio, vilket han spelade för församlingen innan han prick på slaget 22:00 slog av radion och släckte lyset i sovsalen och strax därpå började snarka ljudligt. Övriga verkade mest undra vad som hade hänt och låg och vred sig i sängarna.

06:45 tändes lyset igen av vår självutnämnde härförare och alla som uppvisade livstecken tillönskades en god morgon. Men de flesta funderade nog mest varför det redan var dags att stiga upp, eftersom första start var 10:00 och avståndet till tävlingen var ungefär 10 minuter i bil.

Tävlingen på lördagen var medeldistans och en tävling som dessutom räknas i världsrankingen, som i och för sig inte är något som någon bryr sig om, eftersom rankinglistan är grovt missvisande, utom möjligen för de allra bästa uppe i toppen. För min del blev det ett lopp som inte var någon fullträff, men inte helt misslyckat heller. Tre större misstag var definitiv för mycket, men det verkade som att ingen annan av dem som jag pratade med hade gjort något vidare lopp heller. Jag fick stryk av en USA-löpare och en kanadensare, men lyckades placera mig på tredje plats, ett resultat som trots allt är rätt bra, eftersom både löparna som slog mig sprang VM förra året och tillhör den amerikanska toppen. På fjärde plats kom den nyimmigrerade norrmannen Rune Strandberg, som flyttat till USA för ett par veckor sedan.

Lördagskvällen tillbringades inne i Durham med dans till ett riktigt höjdarband, The Boilermaker Jazz Band. Tre och en halv timme dans kanske inte är bästa uppladdningen för orientering, men roligt var det i alla fall. Träffade dessutom en svensk, Tobias, vars existens jag redan kände till, eftersom det är flera dansare som jag har träffat på här och var, som har försökt att kalla mig för Tobias. Detta verkade ju lite märkligt innan jag fick reda på att det fanns en annan svensk som rörde sig i samma kretsar här borta i USA och som möjligen även kan sägas vara lite lik mig till utseendet. Men nu träffade jag i alla fall på honom i verkliga livet och det var ju trevligt.

Söndagens lopp var långdistans, 14 kilometer och jag började med en bom på första kontrollen och var redan där upphunnen med två minuter av Rune från Norge. Det kändes som att norrmannen var något raskare än jag i löpningen, men vi hängde i alla fall ihop i ungefär halva banan, då jag tog vägval som förmodligen var lite sämre. På slutet kroknade jag dessutom en aning, så jag var några minuter efter i mål till slut. När jag åkte hem var jag fyra på resultatlistan, men det var några löpare kvar i skogen, så vilken placering det blev till slut vet jag inte riktigt än. Loppet kändes väl ungefär som på lördagen. Lite för mycket misstag, men ändå inget katastroflopp.

Ytterligare en trevlig helg till handlingarna.