28 maj 2006

Forskningspolitik

Jag lyssnade på programmet Kaliber i Sveriges Radio över nätet idag. Det handlade om den stora mängd tid som forskare lägger ned på att söka forskningsanslag. Tid som istället skulle kunna användas för att forska. Just detta eviga anslagssökande är en sak som får mig att ställa mig tveksam till att fortsätta med en forskarkarriär.

Bilden av en professor, är en person avlönad med pengar från universitetet för att forska och undervisa. Men i själva verket så är det många professorer och forskare som inte får några pengar alls till lönen från sin arbetsgivare. Pengarna måste man i de flesta fall dra in själv från olika anslagsgivare. Att man tvingas sätta sig ned och skriva en ansökan med allt vad det innebär av att formulera hypoteser och planera försöksupplägg är i sig nyttigt och man tvingas konkretisera planerna och dessutom själv granska var styrkorna och svagheterna finns i det projekt man har tänkt sig. Men det finns många problem också. Dels tar det som beskrevs i radioprogrammet väldigt mycket tid som skulle kunna utnyttjas till att forska mer konkret och dels medför det problem för planeringen, både av det egna livet och för institutionens eller enhetens verksamhet.

Nu är det ju inte bara forskare som måste se till att det kommer in nya projekt. Egna företagare, konsulter m m måste ju hela tiden se till att det finns kunder som man kan arbeta för. Men för en forskare finns det inte speciellt många chanser att få ett kontrakt per år, så missar man att få anslag ett par gånger så är man ute sedan, vilket gör det hela lite mer osäkert. Att vara borta ett år av olika orsaker kan vara förödande, vilket dessutom knappast gynnar jämställdheten. Detta, att var och en söker pengar till egna projekt, gör också att verksamheten blir väldigt splittrad. Jag upplevde det som att det knappt var någon styrning alls eller fanns några strategier för vad min institution eller avdelning på SLU skulle forska på de närmaste åren. Allt berodde på vilka personer som råkade finnas där just då och vilka anslag som de råkade kamma hem. Om man jämför med näringslivet, så vore det som att ha en massa människor anställda i ett företag utan gemensam affärsidé eller samordning - någon bakar pepparkakor och någon annan lagar bilar.

Jag tycker inte att man ska sluta med att dela ut pengar till bra idéer i konkurrens, så som det görs idag. Men i nuläget finns det knappt några pengar alls från universitetet, utan det är väldigt hög andel externfinansierat. Leif Pagrotsky höll med om det i radioprogrammet och sa att man numera delar ut en hel del pengar till ”starka forskningsmiljöer” som får en summa pengar under tio år som de kan spendera ganska fritt. Det tror jag är rätt väg att gå. Låt en grupp duktiga forskare få en bunt pengar och några år på sig. Utvärdera sedan om de har presterat som förväntat. Att arbeta i större konstellationer tror jag dessutom blir mer och mer nödvändigt för att prestera bra forskning. Själv hade jag förmånen att doktorera inom ett forskningsprogram finansierat av MISTRA, som delade ut pengar under 4+4 år med utvärdering i halvtid. Programmet är nu inne på sitt sista år. Det var helt klart en fördel att arbeta i ett större sammanhang där de olika delarna av forskningsprogrammet kunde dra nytta av varandra. Andra doktorander är mer isolerade och har mest sin handledare och de pengar han eller hon har lyckats dra in från någon anslagsgivare och mitt intryck är att dessa doktorander har det betydligt svårare. Ytterligare pengar till mitt doktorandprojekt kom från FORMAS, vilket jag tycker är ett bra sätt att arbeta på. Skapa större forskningsprogram som har viss frihet att planera själva och krydda anrättningen med extra mindre anslag som kan sökas under resans gång. Då blir det större chans att jag blir kvar i forskarvärlden i alla fall.

Länk till radioprogrammet Kaliber finns här och det går dessutom i repris måndag 15:25 i P1.

Nypotatis

Idag kunde jag inte hålla mig längre utan stack ned handen i min lilla tunna på baksidan av huset som jag använder för potatisodling. Jag fick upp några knölar, som jag kokade tillsammans med hemodlad dill och serverade med "Scandinavian style gravlax" och hovmästarsås.

Tjänligt!

I den vilda faunan

Det är lite andra växter och djur som man träffar på när man är ute i skogen här. Några gamla bekanta möter man. Mygg och fästingar exempelvis. Däremot har jag aldrig träffat på en sköldpadda i de svenska skogarna. Men idag höll jag nästan på att trampa på en! En ungefär två decimeter lång mörk sköldpadda med gult mönster, närmare bestämt. Efter lite letande på nätet så är jag så gott som övertygad om att det var en eastern box turtle som dessutom är Tennessees delstatsreptil (ungefär som landskapsblomma).

27 maj 2006

Långhelg

Det är långhelg här i USA också. Inte för att det är Kristihimmelfärdshelg, utan för att det är Memoral Day på måndag. Memorial Day innebär, förutom att man har ledigt, att man ska minnas de som stupat i krig. Det lär väl bli små utbrott av patriotism då misstänker jag.

26 maj 2006

Det bidde en cykel

Jag har gått och tänkt på att köpa en mountainbike ett tag och med kapitalförstärkningen från skattemyndigheten i ryggen, så slog jag till idag. Så i helgen blir det cykling.

25 maj 2006

Prisa gud...

...här kommer skatteåterbäringen!

Den amerikanska skatteåterbäringen har dykt upp som en check på posten. Eftersom jag bara jobbade två månader i USA förra året så blev min årsinkomst inte direkt enorm och därmed fick jag tillbaka större delen av vad jag betalade in (vilket i och för sig inte var så mycket det heller). Utan att ha riktigt torrt på fötterna, så har jag i alla fall känslan av att skatteskalan är mer progressiv än den svenska i den nedre ändan. Det är väl något liknande Moderaterna vill införa i Sverige, med skattesänkningar för låginkomsttagare men i gengäld ett kraftigt begränsat trygghetssystem.

22 maj 2006

Missouri dagen efter

Tredje plats blev det tydligen i söndags för min del. Det var ju ett bra resultat. Vann gjorde gamlingen Mikell Platt, som skulle kunna springa H45 om han ville. Eller VM också för den delen, eftersom han var nummer ett efter sammanräkningen i det komplicerade poängsystem som används för att väga samman loppen i de amerikanska landslagstesterna. Men han avstår från sin plats och låter dom yngre få chansen istället.

För min del hade resultaten i helgen inte riktigt räckt till för att ta mig in i det amerikanska landslaget om jag hade varit amerikan, men det hade inte varit speciellt långt borta. Med tanke på att jag har legat stabilt parkerad runt plats 300 i den svenska rankinglistan de senaste åren, så kan man i alla fall konstatera att det är en viss skillnad på standarden i USA och i Sverige. I sin åldersklass står sig nog nämnde Mr. Platt rätt skapligt och ännu bättre klarar sig förmodligen förbundskaptenen Peter Gagarin, en liten H60-gubbe med grått skägg. Han hade 107 minuter i söndags, vilket kan jämföras med mina 96. Så får dom bara lite fart på benen i yngre år, så tror jag att det finns alla möjligheter att det kommer fram någon yngre förmåga som kan hävda sig skapligt internationellt.

21 maj 2006

Långdistans

Äntligen tillbaka i Tennessee efter en lång biltur.

Dagens långdistansbana gick i ett annat område än igår och det var ytterligare en trevlig bekantskap. Bra terräng, bra karta och en bra bana. Och ett rätt skapligt lopp av mig också. En större bom blev det, men på det hela taget fullt godkänt. Hur resultatlistan ser ut har jag inte någon riktig koll på. Jag tog mig hemmåt så fort det var möjligt och amerikanerna prioriterar inte snabb resultatservice, varken på plats eller på nätet, men jag vet i alla fall att jag var slagen med flera minuter av de snabbaste.

Enligt uppgift hos okansas och attackpoint så är i OK Linnés Boris Granovskiy i alla fall klar för VM i Danmark i sommar. Det ska bli intressant att följa honom och förhoppningsvis ytterligare några Linnélöpare där.

20 maj 2006

Medeldistans

Det blev seger till OK Linné idag på de amerikanska landslagstesterna. Dock inte genom mig utan genom Boris, som gjorde ett riktigt bra lopp. Jag blev slagen med fyra minuter och hade inte kunnat gå ned på Boris tid även om jag hade undvikit småbommandet som jag ägnade mig åt på andra halvan av banan. Jag lyckades i alla fall hålla undan för den snabbfotade finländaren som jag skrev om tidigare. Han kom joggande i mål fem minuter efter att jag hade gått i mål och konstaterade att medeldistans inte var riktigt hans grej.

Det var den överlägset mest tekniska orienteringen i USA så långt och även den roligaste.

Länk till kartan finns här

18 maj 2006

Till Missouri

I helgen åker jag till Missouri för en orienteringshelg. Det är amerikanska landslagstester, så jag får bland annat sällskap av OK Linnés amerikan Boris Granovskiy, som har tagit sig över Atlanten för att springa till sig en plats i landslaget till VM i Danmark till hösten.

Förutom amerikanska topplöpare är även den snabbfotade finländaren Mårten Boström anmäld. Vid sidan om orientering satsar han även på löpning och EM i friidrott till hösten. I orienteringsvärlden är han bland annat känd för att ha sprungit en sträcka på Jukolastafetten 2004 på under 4 minuter per kilometer, något som kan vara ett slags inofficiellt världsrekord på en riktig tävlingsbana. På lördag startar han fyra minuter efter mig på medeldistans och på söndag tio minuter efter på långdistans, så om han har en normal dag måste jag förmodligen springa på toppen av vad jag förmår, eller helst lite bätttre, om jag ska hålla mig före honom i skogen hela vägen.

16 maj 2006

Ljudet av ett träd som faller

Om det uppstår något ljud när ett träd faller och ingen finns där att höra det är en gammal klassisk filosofisk fråga, där jag tycker att svaret är ganska givet.

Och nu kan jag i alla fall bekräfta att det är ett sjuhelvetes oväsen när ett träd kommer farande ned i marken. Det kom nämligen ett träd neddunsande bara något tiotal meter ifrån mig idag. Helt utan anledning. Det var nästan vindstilla, men plötsligt började det knaka och gnälla något alldeles väldigt precis intill mig i skogen och några sekunder senare rasade det ned ett stort träd med en stor duns. Helt plötsligt, utan anledning, mitt på eftermiddagen. Rätt märklig känsla. Det fanns liksom ingen anledning alls till att det skulle komma störtande ned just då.

Jag tror nog att det inte var meningen att det skulle vara någon där egentligen, så det slutgiltiga svaret på den gamla frågan är alltså: Ja det låter utav bara tusan!

13 maj 2006

Dryckesvanor

När amerikanerna dricker, går dom i barndom. Inte när dom dricker sprit eller andra alkoholaktiga drycker specifikt. Det händer ju allt som oftast även svenskar, utan i första hand när dom dricker andra drycker.

Går man in på en valfri amerikansk restaurang så är det nämligen rena barnkalaset. Där sitter vuxna män och kvinnor och sörplar läskeblask ur sugrör. Det ser man ju sällan i Sverige, där man istället, lite mer värdigt kanske, dricker mineralvatten eller lättöl ur glas till maten. Dessa drycker serveras knappast alls på en vanlig lunchrestaurang här i USA och vill man ha något att dricka till lunchen här så är det i stort sett läsk som gäller. Och den serveras i pappmugg, eller möjligen plastmugg, modell större. Och intas alltså med fördel via sugrör.

Ska man analysera orsaken till denna preferens för sörplande i sugrör, så är det nog en sekundär effekt av amerikanernas förkärlek för is. Glaset – förlåt, pappersmuggen – fylls nämligen ända upp till brädden med is innan den fylls på med läsk. Och med denna mängd is är faktiskt det mest bekväma sättet att inta drycken just via sugrör.

Ytterligare ett steg i infantiliseringen tas när amerikanen dricker kaffe. Då dricker man inte via sugrör, tack och lov, utan istället dricker man från mugg. Men man dricker via ett litet hål i ett lock. Ungefär som dom där muggarna för riktigt små barn där drycken intas via en pip. Pipen saknas dock vid kaffedrickandet, men locket sitter i regel på en plåtmugg med rejält handtag som är utformad för bruk i bilen. Den tar man nämligen ofta med sig när man kommer till jobbet och fylls gärna på under dagen. Alternativt kan locket sitta på en pappmugg som tillsammans med sitt innehåll köpts på exempelvis kafékedjan Starbucks. För där serveras kaffet i pappmugg med lock, vilket kan vara praktiskt om man tar med sig kaffet till bilen. Men locket sitter gärna kvar, även om kaffet avnjuts på plats i kaféet eller på annat mer stabilt underlag. Detta står naturligtvis var och en fritt, men jag tycker att det förtar en del av njutningen, eftersom en smakupplevele till stor del även skapas av lukten. Och i en mugg utan lock har man ju faktiskt det primära luktorganet halvvägs nere i dryckeskärlet.

Jag vet inte vad man kan dra för slutsatser av detta, men någon vidare dryckeskultur, det har dom inte, amerikanerna.

11 maj 2006

Björnbärsvinter

Sedan jag kom tillbaka till Tennessee har det faktiskt inte varit speciellt varmt. Det var definitivt varmare i Uppsala de sista dagarna innan jag åkte över Atlanten igen. Okej, temperaturerna ligger visserligen på sådär 17-20 grader så det är inte direkt kallt. Men tydligen är det ett ganska vanligt fenomen så här års, i början och mitten av maj, att temperaturerna sjunker lite innan den riktiga värmeböljan drar igång. Det är alltså precis motsatsen till Brittsommar och har i likhet med denna fått ett eget namn här i södern: "Blackberry winter" kallar dom det för, eller Björnbärsvinter på svenska. Så heter det eftersom björnbären blommar just nu i de här trakterna.

Det lär ju vara svalare väder på väg till Sverige igen, så ni får nog en björnbärsvinter där också. Men det är förstås tveksamt om björnbären blommar än.

09 maj 2006

Tillbaka igen

Då var man tillbaka igen. Både i Tennessee och på nätet. Min dator har nämligen varit tillfälligt utslagen. Den klagade på en "korrupt" fil när den skulle starta. Men nu lever den igen, tack vare en installations-CD för Windows.

Något man slås över när man kommer till USA är att det verkligen inte är något onödigt fjäskande för beökarna vid gränsen. Gränspassagen liknar mest något man skulle kunna tänka sig i det gamla östeuropa under kommunismens glansdagar. Först en lång kö. Sedan kommer man fram till en disk där det sitter en fullständigt charmlös passkontrollant. Ett rejält vresigt sinnelag är sannolikt en personlig egenskap som premieras när man söker detta jobb. Man lämnar fram sitt pass och sin ifyllda tulldeklaration och sin ifyllda blankett I-94, som kontrollanten blänger på. Passet skannas in och sedan får man lämna fingeravtryck. Först vänster och sedan höger. Och gud nåde den som inte inser att ett mumlande om "left index" betyder vänster pekfinger och inget annat. Efter detta stämplas det på minst fyra ställen med en jättestämpel och man får en bit av blankett I-94 fasthäftat i sitt pass.

Jag undrar verkligen vad dom gör med alla dessa blanketter och vilken nytta det gör? Många blanketter blir det. Och med tanke på att det just nu pågår en intensiv debatt om hur man ska behandla de cirka 10-12 miljonerna illegala invandrare som befinner sig i landet, kan man också fråga sig hur effektivt systemet är.

03 maj 2006

På svensk mark

Dags för ett första inlägg från Sverige. Det har varit några tämligen intensiva dagar sedan jag landade på Arlanda i fredags. Men det har varit otroligt trevligt att träffa Maria, släkt och vänner.

Tiomila i helgen var roligt, men resultatmässig blev det ingen klang- och jubelföreställning. Mitt lag kom 85:a, vilket väl var något sämre än vad vi hoppats och mitt eget lopp var inte någon fullträff. Lite svårt att komma i gång i början och sedan en ganska stor bom på fjärde kontrollen.

I söndags hade vi ett litet Valborgs- och födelsedagssamkväm hemma hos oss. Jag fyllde nämligen år i lördags också. 32 år. Men man kanske borde gå över till det hexadecimala talsystemet, eftersom jag i så fall fyllde 20....

Maria och jag har även hunnit med att beöka föräldrarna i Nynäshamn, men nu ska det vara slut på flängandet, tills det är dags att åka tillbaka över Atlanten på söndag.